Ni som förlåtit otrohet!

Oj, jag tror många gör det, är kära i varandra genom ett äktenskap. Många slutar vara kära och då skiljer sig en del. En del lever kvar för att de inte vågar, orkar eller tror att de kan annat. Lite som du beskriver dina föräldrar.

Jag har inga problem med skilsmässa. Tror inte på att äktenskapet är heligt. Jag har ju själv levt med min bästa vän och det slutade med att han var otrogen, fick känslor för den andra etc. Allt det du beskriver.

Dags att gå vidare för oss, våra barn kommer inte kunna skriva det du skriver om dina föräldrar.

Men jag hoppas att du får ut det du vill av livet, även om vi har olika syn på vad det är.

Fast du är ju redan kär i nån annan. Och, med all respekt, du lever ju inte i en ärlig relation. Din man har ju ingen aning om hur du och han ser olika på ert äktenskap (du skriver att han är dökär och du gift med din bästa vän). Och du vågar inte ta ev. konsekvenser av att om du skulle berätta.

Har du och denne andra man träffats efter ni avslutade?

Ok, ja, det förstår jag. Du verkar ju ha väldigt starka känslor för honom fortfarande, så risken att något skulle hända mellan er igen om ni ses är ju väldigt stor.

Exakt så är det för mig också. Jag fick reda på att min fru haft en 7 mån affär med min bästa vän för tre år sedan. Affären skedde 2004 och då hade vi inga barn men hade pratat mycket om det och varit tillsammans i 6 år.

När jag fick reda på det 11 år senare hade vi barn, var gift och hade precis lånat en massa pengar och höll på med en stor renovering/ utbyggnad av vårt hus!

Hela livet rasade! Min älskade kvinna som jag alltid varit så stolt över, som jag älskade och såg upp till mest i hela världen visade sig vara en av de värsta hycklare  som gått i ett par skor!

Nu tre år senare sen livet gick sönder, där det första året bestod av familjeterapi, psykologer, otaliga gräl och litervis med alkohol och tårar är vi fortfarande tillsammans.
Jag kommer aldrig att förlåta, kommer aldrig få samma respekt och känslor och med en brinnande längtan efter att få uppleva känslan av att få vara kär i någon igen. Livet är ändå rätt bra. Det funkar! Jag antar att mitt liv ser ut som dom som äter prozac! Jag känner varken riktig glädje eller riktig sorg längre. Livet bara är! Men jag håller mig vid liv!

Logik och känslor (kanske även lycka?) går inte hand i hand som känt.

Det måste ju vara oerhört jobbigt att inte få vara med den man tänker och längtar efter.

Vad får dig att tro att du och din man inte skulle kunna ha en fin relation även om ni skilde er?

Ja, ni verkar ju leva ett drömliv, med god ekonomi. Fattar att det är svårt att lämna. Hoppas du tillslut kommer över den andre mannen och att du inte ångrar ditt beslut när du är äldre.

Jag var på väg att lämna första året flera gånger! De första halva året var jag väl mer eller mindre handlingsförlamad! Jag kände mer sorg än vrede.
Men vår dotter - då 7 -8 år tog väldigt illa vid sig av våra bråk ( att jag var arg) så det blev problem och skolan ringde och undrade hur det stod till. Det är den största anledningen. Jag sa till mig själv då att aldrig igen visa vrede inför dom. Sen höll vi på med kåken och det var tvungen att göras innan.
Sedan sa vår familjeterapueft? terarueft? - rådgivare att vi skulle försöka ge det minst ett år så det var väl det som var planen!

Min fru bönade och bad dagligen och mer eller mindre hotade att hon inte ville leva mer om jag lämnade också och sådana fjantiga saker. Framförallt så visade hon mig en annan sida av sig själv! Vi pratade som vi aldrig gjort tidigare och hon sa att hon aldrig skulle bli den där människan igen som törstade efter uppmärksamhet!
Hon blev faktiskt en helt annan underbar människa och jag kunde inte släppa henne! Fan, jag kan det fortfarande inte! Vi har ju varit tillsammans i 20 år nu.
Sen är det väl det vanliga! Jag är rädd för att bli ensam! Jag är feg helt enkelt! Det är väl den egentliga sanningen.

Men, som sagt. Livet är mycket bättre nu på många sätt. Vi har en rakare kommunikation. Vi bråkar aldrig om det här nåt mer. Det är liksom ingen idé för vi har nog sagt allt som går att säga och det förändrar ingenting egentligen.

SKulle hon vara otrogen igen så skulle jag bli ledsen såklart. Men jag skulle inte bli förkrossad. Ingenting kan få mig att bli så förkrossad igen. Jag tänker nu att vi kör på. Framtiden är ett oskrivet blad. Det finns, har jag märkt, andra underbara kvinnor runt om mig. Min fru är inte den enda kvinna som jag ser nu.

Ska jag vara ärlig så tror jag att vi inom ett par, tre år kommer överens om att vår kärlek är slut och att vi vänskapligt kommer att gå från varandra.

Jag hatar henne inte. Däremot hatar jag att hon kunde göra så mot mig och oss. Hon hatar nog mer sig själv faktiskt för att hon gjort som hon gjort.

Verkar som du missuppfattat rubriken på tråden...
Rubriken lyder väl "Ni som förlåtit otrohet"
Det skulle väl vara din man som skrev här i.s.f. Det kan han ju inte nu, eftersom han inte vet att du varit otrogen.
Tala om det för honom, så kanske han kan skriva här istället...

Kan ju säga att det är just det som kommer att smärta dina närstående allra mest!
D vs dom ser dig som en väldigt sympatisk och omsorgsfull människa och respekterar dig väldigt mycket för det. Din man älskar nog dig allra mest för dessa egenskaper!
Hur tror du att du kommer att uppfattas av dina närstående när det kommer fram att du inte alls är denna person utan tvärtom visar dig vara en manipulativ egoist?

Det kanske inte kommer fram nu eller ens i år, men jag kan garantera dig att någon gång kommer det fram. Egoister och framförallt narcissister har en väldig förmåga att tro att hela världen kretsar kring dem.
Du kommer att förlora din respekt av dem och oavsett hur mycket du försöker manipulera dem och visa att du inte är sådan människa egentligen, ( det måste väl dom ändå förstå?) så kommer dom aldrig någonsin att se dig på samma sätt igen.

Tro mig! Och ja, det kommer förr eller senare nästan alltid fram.