Uppgiven fru

Detta inlägg blir ganska långt.

Jag hoppas en del av er orkar läsa.

Min man och jag har varit tillsammans 12 år. Vi har tre barn tillsammans.

Han är en omtänksam man och är en fin pappa. 45 år. Driven i sin karriär.

Han är rätt konflikträdd och kan ofta sticka huvudet i sanden. Lite av ett flykt beteende.

Handlar före han tänker rätt ofta.

Han har undanhållit ekonomiska saker i början av vårt förhållande.

Dessa saker har så klart inte alltid känts bra men han är godhjärtad.

Nu är vi i en ordentlig kris. Som har präglat vårt äktenskap utan att han iaf fattat det. Jag har haft en sårande känsla inombords. Och en ilska. Som gjort att jag haft svårt att älska honom på riktigt.

Han studerar andra kvinnor. Fantiserar blir kåt och får typ ?halv stånd? enligt honom.

Och det blir mer och mer.

Jag har alltid haft denna känsla men nu ligger det uppe på bordet. Jag har haft rätt magkänsla men försökt intalar mig att jag gör en för stor sak av det.

Han började tidigt i våran relation att ?haka up? sig på kvinnor han tyckte var snygga.

Alltså titta typ massor med gånger på just denne.

Första gången var jag inte uppmärksam.

Hade ingen svartsjuka i mig.

Jag var bara tvungen att se till slut vad han låg och glodde på.

På våran återhämtnings kärleks resa efter våra två barn.

En vältränad tjej i bikini.

Jag blev otroligt sårad.

Pratade med honom men han vara nekade. Tillslut var de ? men jag undrade om det var hennes barn?.

Sen har de fortsatt några gånger.

Bla på ett lucia firande på barnens dagis.

Det äter upp mig varje gång.

Jag vet att han tycker att jag är otroligt sexig och han vill ha så mkt sex han fåt ha med mig.

Min ena syster brukar säga att han är så betuttad i dig, lite besatt typ åsså skrattar hon.

Och han säger än i dag att han är som nykär.

Men nu tänker jag att det kanske är kåthet . Bekräftelse behov, rädd att bli lämnad, osv.

Nån sån slags ?kärlek? som inte har med mig som kvinna att göra.

Typ kärleks beroende.

Jag har berättat vad jag känner flera gånger.

Att det sårar mig hans tittande.

Att jag blir orolig om vi ska på en utlands resa eller om han ska på puben tex.

Han säger förtroendeingivande att han har slutat titta. Att det inte är viktigt och att han har andra ?värderingar?

Sista gången jag märkte detta var när han spanade in en sexton årings rumpa när vi hans familj var med.

Han tog chansen när jag gick bakom honom och han såg kåt ut i blicken.

Tidigare den kvällen hade jag sett hennes rumpa. Den var Sexig och jag kollade honom. Jag tänkte att hon är för ung ändå.

När jag då trodde han inte såg blev jag varm i hela kroppen.

Men minuter efter det fick jag ett vulkanutbrott i bröstet.

Höll mig i två dagar sen brast det.

Vi har diskuterat i veckor.

Han har berättat tagit tillbaka förskönat kommer inte i håg osv.

Vilket har kastat omkull hela mig.

För nu vet jag hur lugnt och iskallt han kan ljuga.

Så nu har jag dessutom inget förtroende kvar. Ingen tillit.

Han har erkänt att han blir kåt.

Får ?halv stånd? studerar fantiserar.

Bla min lillasyster upprepade gånger.

När vi alla är runtomkring familj barn alla.

Jag har varit så blind.

Och mkt fler gånger i min närhet än vad jag mörkt. Tex på puben kan han sitta å småkolla på en tjej under en halvtimme.

Känner mig kränkt lurad bredragen för detta mentala otrohet som jag ser det.

Han har inte slutat han har bara blivit smidigare så att säga.

Vi har möten på familjerådgivningen.

Där gör han samma sak.

Erkänner, ljuger, förskönar, tar tillbaka.

Hon tyckte han skulle söka sig till ett sexmissbruks forum och kolla hur dom ser på detta vilket han är villig att göra.

Vända upp och ner på sig själv.

För att sluta objektifiera kvinnor.

Och få en sundare bild.

Porrfilm tyckte hon han skulle avstå från vilket han gjort. Han har sett ganska mkt porrfilm vilket inte varit förbjudet men jag har inte fattat att de är var och varannan dag.

All min kvinnlighet och sexighet känns tom. Som en i ?mängden?.

Klara inte av tanken av att han gör så här.

Och på min syster!

Jag har sökt hjälp själv.

Ska till en psykolog i veckan Och som anhörig samtal på missbruks enheten i morgon bitti.

Även om han inte fått den stämpeln än.

Är de värt kämpa för?

Om han faller tillbaka i sitt beteende om två år tex.

Han kan ju inte säga sanningen för än jag ifrågasatt den flera gånger.

Han kanske fortsätter med lögnerna.

Trots att allt jag begärt av han är just sanning så jag får chans att välja om jag vill kämpa vidare eller gå.

Men detta sliter mig isär.

Jag litar inte på honom.

Jag vet inte ens om jag kommer kunna älska honom igen.

Och jag vill inte leva med honom med detta beteende.

Han säger att han inte sett detta på samma sätt som nu. Att han inte tycker de är ok. Och vill förändras.

Hur ska jag tänka.

Jag är så uppgiven och splittrad.

Tack ni som orkade läsa