Vad bråkar ni om?

Vi bråkar aldrig. Verkligen aldrig så att vi skriker på varandra eller kallar varandra fula saker, men inget "passive aggressive" heller vad jag kan komma på.

Bråk skulle jag definiera som när man inte bara är oense, men också kommer med osakligheter (fula ord och sånt som inte är relevant för diskussionen) och inte respekterar varandra. Att känna sig irriterad eller diskutera behöver absolut inte vara att bråka, men börjar irritationen ta sig uttryck i att man blir snäsig eller så, så tycker jag att man bör backa innan det blir ett bråk, och ta reda på vad som triggade det.

Det enda som vi kan brusa upp över är när vi pratar om hans pappa. Han uttrycker sig väldigt kvinnokränkade, en riktig mansgris. Jag förstår att vi är av olika generationer och kan se saker olika, men jag accepterar inte när han kränker mig, min svärmor eller t.om min man. Och jag är väl inte den som tiger. Lika så har han en rasistisk underton, vilket är komiskt när alla tre barnen valt partners med utländsk påbrå. 
Nu senast var det "metoo" grejen som ledde till att han börja diskutera hur löjligt allt var och det har blivit en sådan grej bara för att vissa kvinnor ser allt som kränkande. Då informera jag att det har blivit en stor grej för att det är ett stort problem. Och jag som arbetar i en mansdominerad bransch ser också hur vissa tar sig friheten. Sen kom han med gliringar att alla kvinnor som kommit någon vart i arbete har knullat sig till det. Och så lägligt att jag precis börjat på ny chefsroll i byggbranchen. Då tog jag illa vid mig, när han vet hur hårt jag jobbat för att få den rollen, och hur kränkande det är att han antyder att jag skulle legat mig dit. Då sa jag precis det, och informera honom att han inte hade haft sin position idag för han är obildad, han skulle stått kvar i kassan på macken. Och alla dessa "utlänningar som tar våra jobb" skulle haft hans arbete för att dom studerat och kämpat sig dit, inte glidit på bananskal in för att han är en svensk man. Och i såna här fall anser jag att min man ska sätta ner foten och stå upp för mig, sina döttrar, systrar och mor och inte acceptera att man kränker och förnedrar alla runt omkring sig. Att antyda att det är en kvinnas skyldighet att serva sin man fast hon arbetar heltid osv. Att se ner på män som tar sin del i hemmet, och ansvar för sina barn (min man och jag dela på fl).

Vi bråkar om att något borde vara pappas jävla ansvarsområde

När min man är hungrig eller stressad blir han grälsjuk och försöker mucka gräl över de löjligaste små detaljer. Alla andra är idioter, även när han själv uppenbarligen missade ett rödljus... När jag är någorlunda i form (vilket jag är under mycket högre påfrestningar än han) så försöker jag få i honom mat eller prata förstående om vad det nu är som stressar honom. Funkar ofta.

Går det inte drar jag mig bara undan och skippar vårt ständiga småpratande till förmån för endast strikt nödvändig kommunikation, så får han mindre att be om ursäkt för sen. En ursäkt kommer endast efter några timmars tigande från min sida. Silent treatment är egentligen inte min stil, men efter att ha försökt med jag-budskap,  lugnt fokusera på sakfrågan, bekräfta hans syn innan jag ger min synvinkel osv., så är det det enda som har fungerat.

Är jag också trött och stressad så bemöter jag honom i samma ton som han precis tilltalade mig och sedan tar det fyr i helvete! Tyvärr inträffar detta oftast när vi är på resa och ev. på väg hem till folk. Då är det är svårt att låta honom nöta på sig själv i några timmar tills han sansat sig.

Är han sitt vanliga jag så brukar vi kunna respektfullt och med bådas bästa i åtanke prata igenom och kompromissa kring både komplicerade och trassliga problem. Även om det alltså är nästan alltid känns det som om han förvandlas till mr Hyde med ganska långa mellanrum.