Tycker så synd om varannanveckasbarn!

Är själv uppvuxen med växelvis boende och nej, jag tycker inte synd om vv-barn. Tycker att det var rätt trevligt att ha två hem och har inte på något sätt lidit av det. Det där med att barnet ska ha ett boende och föräldrarna ska flytta in och ut är jättemärkkigt tycker jag. Skulle absolut inte velat ha det så under min uppväxt.

Ja håller med om att det är hemskt för barn som slits mellan två hem. Måste vara jättejobbigt att flytta hela tiden. Vuxna vill inte flytta varje vecka så de lämpar av det på barnet.

Det mest idealiska för barnet är om föräldrarna flyttar mellan bostäderna. Men om det inte funkar så tycker jag att en förälder ska ha huvudansvaret och barnen kan ha ett par helger i månaden med andra föräldern. Men tycker inte det är självklart att mamman ska vara den som får barnen mest.

Det beror ju helt på hur man hanterar det. Till exempel tycker jag det är dåligt att ha en fast dag då barnet ska till sitt andra hem. Kan de inte komma och gå som de vill, inom rimliga gränser förstås?

Något som jag tycker är riktigt jävla hemskt är att barnen måste flytta ihop med en bonusförälder.

Kan enbart tala för mig själv i detta. Mina föräldrar skilde sig när jag var 5-6 år. Bodde heltid med mamma och träffade pappa endast varannan helg. Och det var fruktansvärt! Saknade pappa varje dag. Levde med denna saknad tills jag var 13 och fick nog. Packade mina saker och stack till pappa, där jag sedan bodde tills jag flyttade hemifrån.

Kan tillägga att min mamma var en usel morsa. Hon sket i oss barn, söp som en galning så vi inte hade pengar till varken mat eller kläder. Jag blev dessutom tvungen att ta hand om mina halvsyskon när hon låg dyngrak och inte kunde stå på benen. Att bo vv hade besparat mig många trauman och hjärtesorger så vv är inte alltid enbart av ondo. Pappa stred i flera rättegångar för att få boendet men på den tiden (tidigt -90 tal) "skulle" barnen bo med sina mammor så det var lönlöst trots att soc gjorde utredningar och kom på oanmälda hembesök där de inte fann några problem i mitt liv hos pappa.

Han var en god far och tog väl hand om mig. Satte mig och mina behov före allt annat. Men i samhällets ögon var mamma den jag behövde mer så han förlorade. Har läst alla papper från rättegångarna och det är för mig ofattbart att de gick emot min vilja samt ej gjorde utredningar på mammas föräldraförmåga då det ej fanns några grunder för att jag skulle haft det sämre hos min pappa samt att jag mådde väldigt dåligt i mammas vård och sa att jag absolut inte ville bo med henne.

Tycker också synd om dem. Måste vara jättehemskt, inget jag någonsin skulle utsätta mina barn för.

Mina föräldrar skilde sig när jag var liten och jag bodde kvar hos mamma, kändes skönt och tryggt att ha ett fast hem.

Jag tycker inte att du ska "tro" så mycket utan att ens ha någon egen erfarenhet...

I de allra, allra flesta fall är det bättre att träffa sina föräldrar lika mycket än att pappans roll bara blir "varannan helg förälder".

Det där är ju faktiskt olika.. En del barn mår dåligt att flytta runt en del inte...

Både mina barn och sambons barn får komma och gå lite som dom vill... Hans ena bor heltid här så så farligt verkar det inte vara med bonus förälder.. Hans andra ibland mer hos mamma och ibland mer här..

Mina har valt vv men yngsta är här 1 dag på pappans vecka... Men det händer att hon.är.där.extra ockås

Men jag och mitt ex har en bra kontakt och har aldrig använt barnen som slappar utan har hela tiden haft barnens bästa i sikte... I början bodde vi bara 1 km ifrån varandra för att dom skulle ha fri tillgång till oss båda och kunna känna efter hur dom ville ha det...

Jag tycker synd om barn som inte mår bra i sin livssituation, oavsett boendeform.