Skulle inte ha flyttat, förhållandet lider

Hjälp, hur slipper man undan sånna här tankar om sin sambo.

Vi har varit tillsammans i 10 år.
Sambon har aldrig haft en fast jobb då han saknar speciell utbildning. Han har pendlat mellan jobb och akassa under dessa 10 år. Haft sån otur med jobb. 

Jag har alltid jobbat 100%. Är en riktigt arbetsmyra som alltid ställer upp osv.

Jag har ALLTID tänkt att det är inte hans ekonomi jag älskar, det är Honom. Har alltid älskat honom. Pengar underlättar, men honom vill jag bli gammal med.

Vi bodde i en billig hyresrätt, en sliten 2a. Att han var arbetslös påverkade inte våran ekonomi, vi klarade oss gott på min lön och hans akassa, vi kunde tillochmed spara flera tusenlappar om månaden pga låga utgifter. 

Billigt att leva.. inga hinder, vi skaffade barn,  som vi längtade efter att ha, (jag 28, han 32) Vi kunde inte vänta på att han skulle få fast som han aldrig haft i livet.'

När sonen var 1 år blev pappan arbetslös igen efter att ha jobbat 2 år på ett och samma jobb, anledningen vet vi inte, han bara fick mindre o mindre timmar, antar att det var personligt då chefen inte gillade han.

Såklart jag blev stressad och lite less.. men vi klarade oss fint med min mammapeng plus akassa. Så låga utgifter.

1 månad senare får mannen jobb igen, chefen säger att det ser bra ut, det kommer finnas jobb minst 1 år (bygge) mycket som ska göras.

Jag hittar i samband med det en 3a, betydligt högre hyra, men det är vad 3orna i våran stad ligger på om man inte vill bo i ett slumområde.

Kände att, jaa.. det går bra för företaget han jobbar på, och jag ska ändå in och börja jobba igen snart.

Nu sitter vi här i nya lägenheten, och chefen kallar inte tiill möte och berättar att uppdraget läggs ner då företaget som anställt dom tycker det blev för dyrt, så nu är det slut på jobb tills han får in nytt uppdrag, och vet inte hur lång tid det kan ta =/

Jag ska börja jobba om 3 veckor, så det gör inget egentligen, och sonen får ju vara hemma med sin pappa ístället för att gå 100% på förskola.Vilket jag tycker är positivt!

MEN!! Jag har gråtit floder dem senaste dagarna. Känner mig så less och uppgiven. Jag grät och sa till sambon att JAG KOMMER ALDRIG våga skaffa ett syskon till sonen, fast jag önskar skaffa ett syskon typ inom en snar framtid =( 

Varför??

I förra lägenheten, våran ruttna 2a var det inga problem om sambon blev arbetslös, men om jag i framtiden skulle vara mammaledig och pappan bli arbetslös igen, så skulle vi Aldrig klara oss ekonomiskt. Vi skulle få flytta till en liten 2a igen med isåfall 2 barn.

Och det gör mig så deppig. Även om mannen får jobb igen snart så vågar jag inte.. tänk om han blir arbetslös?? 

Jag trivdes så bra i våran nya lägenhet, mått så bra, men nu börjar jag känna att det var ett misstag att flytta. Kanske skulle vi bott kvar i våran 2a på 4e våningen utan hiss 1 år till och bara sparat ihop pengar på ett konto så man kan våga skaffa ett syskon och sen flytta??

Det var så vi gjorde med sonen. Jag sparade ihop typ 50 000kr som jag kunde ta ut på mammaledigheten ifall pappan blev arbetslös osv. Men kommer inte kunna spara så mkt om bara jag jobbar och vi har högre hyra.. 

Känner mig så dum som flyttade, nu kommer vi inte hinna spara tillräckligt och aldrig skaffa ett syskon =(

Hur löser man det här?? Hur klarar man sig om det skulle inträffa? 
Ta lån?? 

Har börjat ta ut detta på sambon som jag aldrig gjort förut, börjat gråta inne på toan och tänka att jag förtjänar en sambo som jobbar lika hårt som jag, fyfan vad elak jag känner mig. börjar förstöra vårt förhållande =( vill inte tänka såhär. 

Skulle ni ändå försöka skaffa ett syskon och ta det som det kommer? Tänka positivt?