Hiskeliga utbrott hos treåring. Normalt?

Ja, det är normalt för åldern samt i den situationen med nytt syskon som "tagit" föräldrarna. Om att sitta på ytter(?)-trappan är en strategi som funkar så hoppas jag i så fall att ni sätter er där tillsammans med honom och väntar ut utbrottet, för annars tycker jag inte att det är ok. Skulle tro att dessa utbrott lättar om något halvår eller så. Han växer ifrån det om han utvecklas normalt.

Ja det låter normalt! Mina två stora barn har kunnat ha såna utbrott du beskriver. En av dem har förvisso ett misstänkt funktionshinder men även den "normalstörda" pojken har gjort lika. Vi är också glada att vi bor i hus kan jag säga. Det man kan göra är ju att försöka förebygga utbrotten så gott man kan genom tydliga rutiner för mat och sömn. Det är ju oftare vid trötthet och hunger det spårar ur. Sen kan ju syskonavundsjuka trigga enormt mycket hos det större barnet. Min äldsta blev väldigt avundsjuk då han var 3½ år och vi fick tvåan. han reagerade inte mot bebisen men däremot med utbrott mot oss föräldrar.

Jag har en bonusson som är 3.5 år och han får också utbrott. Jag tror att när det gäller min bonusson så är det lite det här med att jag är gravid och han ska få en lillasyster som har triggat det hela, och i ert fall så är det bebisen som har triggat hans utbrott.

Vi har märkt att om min bonusson får utbrott så gäller det att inte "ge upp" alltså får han utbrott för att han inte fick ställa undan tallriken så behöver han inte få göra det endast för att han får utbrott och vi tycker att det är jobbigt. Då vet han ju att hans utbrott "fungerar" i och med att han får som han vill. Vi brukar säga med lugna röster att han får göra det nästa gång istället.
Sen så tror jag att det är bra att han får komma bort lite, som att ni sätter ut honom på trappen en stund så att han kan lugna ner sig lite, det är inte lika roligt att skrika för sig själv.  Sen försöker vi ge honom extra uppmärksamhet när han har blivit lugnare igen, som en slags "belöning", att det är så här vi tycker om när du är, uppmuntran istället fôr att skälla på honom fôr att han fick utbrott.
Det har hjälpt och han får många färre utbrott nu!

Det är dom tipsen som jag kan ge, du får välja om du vill ta dom till dig eller inte, alla familjer är inte likadana :)

Ok, låter betryggande att fler upplevt detta. Och angående trappan; han måste få ett bryt i sitt uppjagade tillstånd. Det fungerar inte att stå ute med honom för det fortsätter. Det vi gör är att säga (överrösta...) till honom att nu har det gått för långt så nu får du faktiskt gå ut en stund. Vi ställer honom utanför och säger, med dörren öppen, att han får komma in när han lugnat ner sig lite. Där har han några chanser att komma in direkt och slippa, men allra oftast kommer han in och sekunden efter fortsätter han sitt utbrott som om det inte hänt något. Därefter säger vi att nä, nu får du faktiskt gå ut. Sen åker han ut och vi stänger dörren. Det är som sagt inte kul att skrika för för sig själv så han kommer in. Det brukar lätta av det och vi kan prata med honom.

Det är inte kul att sätta honom där men det är det enda som fungerar just nu. Hans egna rum fungerar inte, han måste liksom få en snabb miljöförändring från oss för att lugna sig.

Hej.

Hög igenkänningsfaktor här. Väldigt lika här hemma. Sonen är snart 3,5 år och lillebror på 2,5 månad. Det är precis som du förklarar här. Från ingenstans rasar världen samman. Jobbig mental utveckling tillsammans med nykomna lillebror.

För oss hjälper det att jag påminner mig själv om att han inte kan rå för det. Förmodligen tycker han att det är ännu jobbigare än vi. Det är ingen maktkamp om vi vuxna inte gör det till det. Jag ger mig inte i allt men väljer givetvis mina strider. De gånger han får utbrott får han skrika en stund, går det så sitter jag på golvet och väntar på att han är redo att sätta sig hos mig och ladda ny energi. Jag riktigt ser hur han balanserar mellan att vilja vara stor och klara allt och vara liten och få hjälp. Det är en tuff tid för alla. Andas, andas, andas och försök underlätta där det går är mitt tips. Mycket fysisk närhet och samtal efter har hjälpt oss.

Det är jobbigt. Förstår så väl. Lycka till

Läs gärna Bo Hejlskovs bok: Barn som bråkar