2 års trots

Pappan har varit fl en hel del redan. Sonen började inte på fsk förrän han fyllt 2 år. Så vi har turats om att vara hemma med honom. Dessutom jobbar pappan väldigt flexibelt. Kan vara hemma redan kl 14-15. Men just nu med flytt och renoveringarna så upptar det hans tid efter jobbets. Och det måste det få göra. Det handlar om någon vecka till.

Hinner med sonen gör vi. Men inte på en nivå det var innan! Tycker mig känna av en underton i ditt inlägg som antyder att vi skulle åtsidosätta sonen. Kan ha fel om den antydan absolut men det är hursomhelst inte fallet. Vår son har varit igenom alldeles för mkt för sina 2 år varför vi också valt att vara hemma lämgre med honom. Han är trygg. Men han är också extremt van vid att vara med mig och pappa hela tiden utan konkurrens från någon. Och pga hans start så har han inte heller fått chansen att vänja sig så mkt vid andra barn och vuxna. Då vi aldrig lämnat ifrån oss honom mer än ett par timmar.

Han har reagerat kraftigt på sitt syskon. O det får han göra. Att det sker i en ålder som är jobbig redan och att jag då känner att jag emellanåt inte vet vad jag ska göra med hans tristess innebär inte att vi inte har tid för honom!

Säger som många andra, DU ÄR INGEN DÅLIG MAMMA .

Ni har en tung tid just nu. Bygg upp ett mantra att köra. Som någon nämnde, flytt och besök, flytt och besök. Säkert kommer mycket förändras till det bättre när ni flyttat. Då kan sonen iaf hjälpa till att packa upp kartonger hela dagarna :)

Unna dig något du mår bra av när barnen sover. Bada, ta en kopp te, köp en tidning, lägg dig i sambons famn eller vad det nu kan vara. Det är okej att fälla en utmattad tår eller två men påminn dig själv att DU ÄR EN BRA MAMMA SOM GÖR DITT YTTERSTA FÖR BÅDA DINA BARN SOM DU ÄLSKAR!

Förlåt om du tog det som ett påhopp. Jag menade bara att det är alldeles självklart att när man får en ny bebis så måste man ägna tid åt den och äldre syskon får stå tillbaka. Det går inte på annat sätt, vi har bara en viss tid. Det är verkligheten, men fortfarande lika svårt för små barn att förhålla sig till. Då kan det ju vara bra om den andra föräldern finns där lite extra. I synnerhet om han nu dessutom är upptagen på fritiden med flytten - sin ju också är en grej som måste få ta den tid det tar. Vi mammor (och pappor) behöver inte klara allt själv! Det var bara mitt råd.

Tack.

Det känns lite bättre när man fått skriva av sig lite också.

Jag borde bli bättre på att involvera honom i vardagsbestyren. Det borde jag verkligen! Jag tar till mig! Han får hjälpa med dagens middag när han vaknat.

Ang att ta hjälp. Jag önskar att det fanns någon i närheten. Vi är relativt nyinflyttade här. Inte hunnit skapa oss en tätt vänkrets. Eller maken har men det är vänner utan barn. Som förvisso gillar att komma o leka med våra barn men det är inte jätteofta det händer. Alla har sina liv och barnlösa som de är för tillfället så innebär det ofta att deras tider och barnens tider inte faller samman.

Jag ser enorm skillnad på sonen när vi haft besök och/eller varit över hos någon. Han behöver de avbrotten (och jag med). Det gör skillnad att vakna och veta och förbereda honom på att idag ska vi göra si/så, den ska komma eller vi ska dit osv.

Men som sagt, vi har inte jättemkt folk kring oss. Mina föräldrar och syskon gör vad dom kan. Kommer så ofta de kan osv. Men de bor en bra bit härifrån.

Ibland önskar jag att jag iaf hade haft en utav mina syskon nära som liksom bara kunde komma någon gång ibland spontant och leka med sonen/prata med mig en eller två timmar efter jobb eller något. Ibland behövs inte mer. Men det tillför ett trevligt avbrott i vardagen med sånt. Och det har vi tyvärr inte då våra familjer inte bor nära och mina närmaste vänner bor antingen minst 2 h härifrån eller utomlands.

Kan ju säga att jag på 2,5 år inte varit barnfri mer än max 4 h i stöten och det har inte varit många dagar det varit så. Så någonstans känner jag att jag behöver iaf en dag för att tanka energi. Trodde aldrig jag skulle känna så.

Men tack igen. Ska ta till mig av det du skriver. Vara ute lite mer. O det blir ju lättare ju finare väder vi får. Och sen får vi snart flytta in i huset med trädgård. Äntligen!

Vet hur det är. Har en underbar fyraåring men som sedan tvåårsåldern haft rejäla "svackor" eller vad man ska kalla det.. Vissa veckor går det superbra, andra lyssnar han inte alls. Dock tyckte jag det blev betydligt lättare efter 3 år oavsett! Han slåss aldrig längre t.ex.

Jag försöker alltid tänka att det går över, det jobbiga varar inte för evigt och imorgon är alltid en ny dag.Tycker de tankarna hjälper ganska bra för tålamodet faktiskt, att ha i bakhuvudet att det alltid vänder. Vissa dagar är underbara, andra mindre underbara :) men min goa kille finns ju alltid där någonstans ändå <3

Jamen det är samma med min, engergin... Ibland har man ju undrat om det är normalt och funderat lite "skämtsamt" på adhd eller andra

bokstavskombinationer...

Han kan knappt sitta still och kolla på tv utan måste klättra, stå på huvudet samtidigt haha..

Det är ju svårt att veta hur spattigt som är normalt när man inte har något att jämföra med. Spattig är för övrigt ett ord vi ofta använt för att sätta ord på det..

Han hoppar runt och det slutar ofta med att han slår sig själv och själv tänker man ju bara "men herregud bara chilla nån gång typ" :D

Dock går det som sagt i vågor, tack å lov :)

Va bra att han slutat slåss! Det är ju riktigt skönt när de kommer ifrån det våldsamma, bitandet mm. Jättebra att veta att de faktiskt lärt sig hantera sådana impulser! Framsteg i utvecklingen :)

Och mitt barn är också värst mot mig...Det är du inte heller ensam om! Jag är gravid med andra och vågar knappt tänka på hur jag ska få ihop de där jobbiga dagarna!