Abort eller ej, någon som varit i samma situation?
Hej!
Jag är snart 30 år och har levt tillsammans med min sambo i ungefär ett år. Vi har varit tillsammans i lite över ett och ett halvt år. För några dagar sedan fick vi reda på att jag är gravid. Mina tankar går i ett och har svårt att fokusera på något annat. Min sambo är världens finaste och stöttar mig, vad jag än väljer. Men jag kan bara inte känna vad som är rätt. Jag vet att jag borde vara lycklig, men tanken på ett barn just nu får mig att må dåligt.
Jag är i början på en ny utbildning, har bytt inriktning. Jag har fyra år kvar till examen, med ett barn just nu blir det över fem år. Fem år som student med småbarn på en krävande utbildning. Vet inte om jag kommer att klara av det. Är rädd för att det kommer göra att jag aldrig kommer kunna gå klart.
Sen är det väl det värsta. Att när jag tänker på barn och livet som hör där till skriker min kropp nej. Jag vill inte vara låst hemma medan mina kompisar lever livet (ingen av mina vänner har barn och har inte tänkt skaffa det på många år). Jag ser bebisar på stan och får bara panik. Får också extrem panik över att vara gravid. Får ingen mys-känsla alls, utan mår bara otroligt psykiskt dåligt. Känner mig inte redo, vill inte...
Vi hade inte planerat denna graviditeten, och jag gick på preventinmedel. Mår otroligt dåligt, har nog aldrig mått så dåligt som jag gör just nu. Känner liksom ingen lycka, bara ångest.
Är det någon där ute som känner igen sig? Som kanske har genomgått en abort och att det blev bra? Eller som valde att behålla, som är i liknande sits, och hur det blev?
och fattar du beslutet att avsluta graviditeten och verkligen har grundat dig i det så kommer det också att kännas helt rätt när sorgen efteråt (om du upplever den) lagt sig lite.