Orolig blivande pappa

Du måste ju prata med honom! Kanske kan du säga något i stil med:

"jag vet inte om jag har sett rätt men jag har upplevt att du inte visar några som helst känslor rörande vårat gemensamma barn som jag bär i magen. Varje gång barnet sprakat till så har jag upplevt din reaktion som likgiltig eller ingen reaktion alls. Det har gjort att jag mått väldigt dåligt och hamnat i en depression. Vi ska ju snart få detta barn ihop och om det är så du känner dig, likgiltig/kylig inför detta barn så behöver jag få veta detta nu och att du berättar för mig varför och vad som lett till att du känner som du gör då du var glad i början"

Men får jag fråga om han var "ombord" på detta med att skaffa barn ihop från början? När det är två kvinnor som går genom IVF/Insemination så måste den som inte ska bära barnet skriva på ett samtycke till det som sker, varje gång det ska insemineras är det samma för er och är det hans spermier eller annan okänd donator?

Jag kan bara säga att hade min flickvän reagerat som din sambo/man så hade jag blivit helt förkrossad! Vi är med barn nu efter IVF och hon är jätteglad men hade det inte varit den reaktionen så hade jag krävt en förklaring nästan direkt och inte låtit det gå så lång tid som du har låtit det gå.

Hursomhelst önskar jag dig stort lycka till och jag hoppas verkligen att det är något annat som händer inom honom och att det inte handlar om barnet.

Män reagerar ofta annorlunda än kvinnor. Många är livrädda inombords men säger ofta ingenting förrän man nästan spricker. Allra helst första gången. Din kille verkar säga högt vad han tänker och känner och vara öppen med sin rädsla/likgiltighet vilket säkert är ett sätt att lätta på den psykiska pressen för honom men har istället sänkt dig. Att man känner likgiltighet nu behöver ofta inte betyda att man inte känner något när barnet är fött. För många män blir föräldraskapet verklighet och sjunker in först när man håller ungen i sina armar. Mest sannolikt så är det övergående tills slutet av graviditeten/födsel då det blir verklighet även för honom. Blir det riktigt jobbigt för någon av er eller båda så kanske besök hos kurator eller psykoterapeut kan vara ett alternativ.

Tack för ditt svar! Jag vet att jag måste prata med honom, jag har grubblat för länge om hur jag ska göra det och vill inte få det att låta som ett påhopp då jag vet att han mår dåligt för att han känner så. Jodå det är hans barn och vi har skrivit kontrakt men tror att det har smugit sig på honom lite, dem här känslorna, och nu är han stressad och mår dåligt och jag vill inte göra det värre. Jag hoppas att vi kan få ett bra samtal som kan leda till att båda kan känna sig lättade.

Det känns bra att höra det, jag hoppas att det kommer bli så och att det han säger om att inte känna något för barnet bara är ett skräckscenario. Vill heller inte vara den jobbiga gravida flickvännen just nu som klagar och ställer krav, det är så lätt att hormonerna tar över och att det kan bli fel. Vill inte anklaga honom då det verkligen verkar tära på hans psyke.

Tack för ditt svar!

Jag skulle säga att du behöver prata med någon om din depression under graviditeten, och ta upp hur det påverkar dig när din sambo inte känner någon samhörighet med att få barn.

Jag skulle själv inte oroa mig så mycket om jag vore i din sits, alla hanterar att bli förälder olika och är det främmande läskigt och stort kan man t.ex distansera sig lite mentalt som ett sätt att hantera situationen medan andra blir tvärtom mer känsliga och nära det hela.

Det är också svårare för män att prata om känslorna och det är nog viktigt att du försöker förstå honom istället för bli upprörd han gör det inte för att belasta dig men känner du dig belastad så behöver du själv söka hjälp.

Jag är kvinna men jag reagerade lite som din man under första graviditeten. Liksom ?shit, vad har vi gjort, nu är det ingen återvändo?

Sen när barnen fötts har jag heller inte haft den där omedelbara kärleken många pratar om utan mer ?jaha, vad ska jag med den här till? och ?shit, hur f-n ska jag klara av att göra människa av den här?

När syskonen fötts har det tagit ungefär ett halvår innan jag haft samma djupa kärlek för de som de äldre barnen.

Lättare såklart med de yngre, då vet man ju att de löser sig och att det blir fantastiskt men ändå alltid lite ångest över vad man gett sig in på.

Min sambo kände inte så mycket under graviditeten, brydde sig inte om bebisgrejer öht. Jag var ledsen för det, han sa "Men jag tar det när det kommer" och OM HAN GJORDE! Bästa pappan och han och sonen är värsta radarparet.. Han älskar honom mer än livet och han skyndar hem varje dag och är inte borta mer än jobb(sonen är 18 månader).

Så det behöver inte betyda nånting att han inte känner något nu. Ska även säga att de riktiga känslorna kom inte direkt sonen var ute, det kan ta lite tid att knyta an, även fast han var förälskad och grät på förlossningen så just dessa starka känslor växer oftast fram med tiden. Han har varit fantastisk från start, men kände som sagt noll när han kände på magen. Vi väntar vårt andra barn nu och han är likadan men oroar mig inte det minsta. Det var även så att han inte riktigt längtade efter barn innan.

Jo men prata med han, gör det :) Och det är troligtvis som de flesta här på Fam-liv säger, att hans reaktion inte kommer att vara densamma när han håller sin son/dotter i sin famn och att män (inte alla dock) kan reagera olika helt enkelt.

Lycka till!