Om dina föräldrar har daltat med honom så här hela livet så har de fostrat en narcissist, kanske tom en psykopat. Och nej, enligt honom så är det inget fel på honom utan alla andra, och det är så det kommer förbli. Har du försökt att prata med honom, hur är er kontakt?
Jag är tackdam för alla svar ni ger mig, allihopa. Kan inte orata med nån om detta då vi bor i ett litet samhälle och ingen kan ana vad han ör för skrot och korn bakom stängda dörrar ..
Min relation till min bror har varit hemsk hela uppväxten. Jag var en sån som fick 3 godisar och sprang för att ge två åt honom,medan om han fick tre tog han alla själv. Han var mkt i spelets värld,slog mig mkt. Och vi bodde (de bor ännu där) i tvåvåningshus.. när mamma och pappa gått ner på nedervåningen på morgonen och vi vaknade senare på morgon så fick jag ej gå ner. Han hotade med saker jag skulle göra- om jag gjorde de fick jag gå ner. De var allt från spela landishockey - om jag gjorde mål fick jag gå. Annars var jag tvungen stanna uppe i rummet. Om jag ej flyttade mig från soffan där han ville sitta så skulle han gå och skada vår katt.. alltid hot! När jag nån gång trotsade fick jag springa för livet och de slogs hysteriskt. Vår katt smet ut en gång (innekatt) de var inte mitt fel -men han letade upp mig i huset och sparkade mig stenhårt i magen.. mellan andetagen flämtade jag "varför de var inte jag som släppte ut han?!" Svaret var kort och gott "någon måste bestraffas när detta händer".
Mamma har alltid daltat med han. Bäddat rent i sängen (gör fortfarande) klippt tånaglar, fixat undan allt han ställt till med, tystat ner och vyssjat om de kommit på tal så han kunnat bli upprörd igen. Pappa har alltid alltid alltid skyddat mig. Vi har varir uppdelade. Jag har fårt gråta och be att mamma o pappa skulle skilja sig så vi skulle få växa upp på olika håll..
Nu idag har han ofta ganska korta dialoger med mig. Bara om de måstes. Har jag tagit upp hur han var som barn så "minns han ingenting av det, han är tre år äldre, han minns bäst " .. blir väldigt,väldigt obekvämt och jag vill helst inte prata med han om det.
Det skulle ha stått självförtroende och inte självkänsla. Min son fick sämre självförtroende när han inte hade lika enkelt för ämnen i skolan som andra klasskamrater. Han var även svår att lära för han fick otaliga aggressionsutbrott om man inte kunde lära ut på ett väldigt enkelt och pedagogiskt vis. Motivationen försvann väldigt snabbt om han inte förstod direkt.
Nu har jag dock aldrig daltat med ett av mina barn, då jag personligen har svårt för favorisering. Jag var själv det svarta fåret i min familj, och avskyr allt som har med orättvisa och favorisering att göra. Jag känner heller inte igen att sonen har några narcissistiska drag, för även om han kan vara lite egoistisk ibland så är han inte självcentrerad eller saknar empati.Däremot känner jag igen att han gärna skyller ifrån sig ofta, och att saker sällan är hans fel. Min son fick en syrebrist under förlossningen, vilket BUP trodde var orsaken till hans diagnos, så min sons fall är kanske inte är relevant att jämföra med TS. Dock finns vissa likheter som fick mig att reagera på TS inlägg och tanken att det kanske handlar om en odiagnostiserad vuxen.
Tycker att det låter konstigt att barn skulle bli narcissister och psykopater bara för att det daltas med dem. Många klagar ju på att alla föräldrar daltar med barn nuförtiden, vilket borde innebära att majoriteten skulle vara narcissister. Kan det inte snarare vara så att dragen finns där redan som barn och att föräldrarna daltar extra mycket med dem för att de har svårt att hantera utbrotten?
Jag tycker det är intressant med nya infallsvinklar och perspektiv. Fast jag har svårt att tro att det finns en förklaring som är given för alla narcissister/psykopater. Att inte lära barnen empati (innan 3 års ålder tror jag det var) har jag hört kan vara orsaken bakom psykopater. Om det stämmer eller inte är jag dock inte benägen att besvara då jag endast hört talas om det.
Jag är tackdam för alla svar ni ger mig, allihopa. Kan inte orata med nån om detta då vi bor i ett litet samhälle och ingen kan ana vad han ör för skrot och korn bakom stängda dörrar ..
Min relation till min bror har varit hemsk hela uppväxten. Jag var en sån som fick 3 godisar och sprang för att ge två åt honom,medan om han fick tre tog han alla själv. Han var mkt i spelets värld,slog mig mkt. Och vi bodde (de bor ännu där) i tvåvåningshus.. när mamma och pappa gått ner på nedervåningen på morgonen och vi vaknade senare på morgon så fick jag ej gå ner. Han hotade med saker jag skulle göra- om jag gjorde de fick jag gå ner. De var allt från spela landishockey - om jag gjorde mål fick jag gå. Annars var jag tvungen stanna uppe i rummet. Om jag ej flyttade mig från soffan där han ville sitta så skulle han gå och skada vår katt.. alltid hot! När jag nån gång trotsade fick jag springa för livet och de slogs hysteriskt. Vår katt smet ut en gång (innekatt) de var inte mitt fel -men han letade upp mig i huset och sparkade mig stenhårt i magen.. mellan andetagen flämtade jag "varför de var inte jag som släppte ut han?!" Svaret var kort och gott "någon måste bestraffas när detta händer".
Mamma har alltid daltat med han. Bäddat rent i sängen (gör fortfarande) klippt tånaglar, fixat undan allt han ställt till med, tystat ner och vyssjat om de kommit på tal så han kunnat bli upprörd igen. Pappa har alltid alltid alltid skyddat mig. Vi har varir uppdelade. Jag har fårt gråta och be att mamma o pappa skulle skilja sig så vi skulle få växa upp på olika håll..
Nu idag har han ofta ganska korta dialoger med mig. Bara om de måstes. Har jag tagit upp hur han var som barn så "minns han ingenting av det, han är tre år äldre, han minns bäst " .. blir väldigt,väldigt obekvämt och jag vill helst inte prata med han om det.