• Anonym (Seventeen)

    Varför stigmat?

    När jag är inne här på Familjeliv och läser i forumet om könssjukdomar, handlar på riktigt varannan tråd om att någon fått könsherpes och känner sig ensam och deprimerad. Va i helvete, vi är ju uppenbarligen inte ensamma när våra diskussioner utgör typ hälften av all aktivitet här? Statistik visar att ca 30% utav Sveriges befolkning har könsherpes, och troligtvis är detta en för låg siffra eftersom så otroligt många fall inte dokumenteras p.g.a att det knappt testas för inom vården, samt sällan visar symptom som skulle kunna orsaka folk att testa sig.

    Men självklart känner jag igen mig i oron och det verkar som om nästan alla med herpes gör det, trots att få faktiskt lider fysiskt av det. Det är det sociala stigmat och okunskapen som orsakar det främsta lidandet, eftersom man därav är rädd för omvärldens bemötande. (Trots att den stor del av omvärlden troligtvis också har det, men det vet de ju inte själva.) Och dethär börjar göra mig så jävla trött och arg, jag är så trött på att känna alla demhär känslorna trots att det rationellt sett egentligen är orimligt. Och när jag ser att vissa konstant plågas av dåligt samvete eller till och med har självmordstankar, då blir jag på riktigt upprorisk.

    För det är faktiskt inte rimligt att de människor som lever med vetskapen av att vara drabbade, ska vara dömda till en så plågad existens på grund av något som är så otroligt vanligt. Samhället har inte alls samma inställning till exempelvis exem, acne eller vattkoppor. Trots att dessa är hudåkommor, vilka generellt sett ger mer markanta symptom (även om jag förstår att exem och acne såklart inte smittar).

    Inte heller har man samma inställning till munherpes eller körtelfeber, trots att dessa är åkommor vilka ger minst lika allvarliga symptom och precis som könsherpes är förknippade med närhet och intimitet.

    Precis som könsherpes kan de dessutom i extremt sällsynta fall ge upphov till allvarligare symptom, men när det gäller alla åkommor utom könsherpes, verkar folk förstå att det finns mindre risker förknippat med allt och att man inte kan utfärda budskap om nationell kris av den anledningen. Precis som könsherpes, kan obehandlad körtelfeber hos en person med redan nedsatt immunförsvar ge allvarligare symptom än vanligt. Människor kan till och med bli sängliggande i månader: Ingen drar i nödbromsen för det. Acne kan ge upphov till smärtsamma sår, om cystor blir infekterade: Ingen drar i nödbromsen för det. Obehandlad könsherpes hos en person med nedsatt immunförsvar kan ge upphov till allvarligare utbrott än vanligt: Världen får panik. Allt måste dessutom fotograferas och hamna på google, medan jag sitter här med mitt utbrott som påminner mer om ett myggbett än värlens undergång.

    Jag menar självklart inte att vi ska börja skambelägga dessa övriga åkommor, däremot menar jag att vi skulle behöva skambelägga könsherpes mindre eftersom det egentligen är jämförbart med allt det jag nämnt ovan (både i frekvens och symptom), och trots det skapar det så otroligt mycket mer skam hos dem som drabbas. Det är inte rationellt, men det är extremt psykiskt skadligt. Som sagt blir vissa självmordsbenägna, på grund av ett helt obefogat socialt stigma som närs utav okunskap, skrämseltaktik och skamkultur kring sex. Och av någon anledning verkar folk vara helt nöjda med att detta är det rättmätiga straffet för 30% utav befolkningen, för att de...hade sex? Därför att det är på riktigt det enda du behöver göra, 1/3 bär på viruset, det är inte direkt svårt att bli smittad. Dessutom testar de inte för herpes när man går och testar sig på Ungdomsmottagningen, så även den ansvarsfulle som ser till att deras partner testar sig innan, löper lika stor risk att smittas som alla andra.

    Trots det behandlas vi med herpes som om vi begått tidernas misstag. Och den stämpeln börjar jag få nog utav nu, jag vill bli behandlad med respekt precis som alla andra och jag ångrar inte för en sekund det beslut som gjorde att jag smittades. Det beslutet tog jag i vetskapen om att min nuvarande pojkvän hade herpes, och jag tyckte faktiskt fortfarande att han förtjänade att behandlas som en människa. Tro det eller ej, och det vill jag också bli.

    Därav är det dags att bryta stigmat, det är dags att börja undervisa i skolorna och att sluta använda könssjukdomar som ett sätt att slutshamea och skrämma unga till rädsla och skam. Visst ska vi skydda oss, men att avhumanisera människor med könssjukdomar för att använda oss som ett slagträ i den kampen, är inte rätt väg att gå. Så alla ni där ute som vet hur det känns att stigmatiseras och gömmas undan vart ni än vänder blicken, hur ska vi göra? Vad är eran önskan? Jag vet iallafall att måste sluta bidra till det internaliserade hatet som präglar diskussionen kring herpes, sluta bete oss som om livet är över och att det är vad vi förtjänar. För det är det inte, vi är precis samma människor som vi alltid varit. Låt oss göra det klart för omvärlden också. Mitt första steg är nog att börja prata mer om det, att sluta bete mig som om jag bär på en smutsig hemlighet, för det är exakt vad jag skapar när jag beter mig så. Vad är ert första steg?

    Kram!

  • Svar på tråden Varför stigmat?
  • Anonym (Herpules)
    Anonym (va?) skrev 2018-03-31 09:20:54 följande:

    Skäms på dig du som har haft herpes hela tiden och inte sagt något till din partner.


    Tråden handlar inte om människor som lurar andra eller ljuger så du vet det, läs om.
  • Anonym (Seventeen)

    Jag skulle vilja nämna att de påståenden jag gör kring att man bör se på herpes mera objektivt och inte endast lyfta fram undantagsfall när man bedömer riskerna kring det, är en retorik som jag inte hämtat ur tomma intet; utan detta är något jag först och främst fått förklarat för mig utav läkare och sköterskor, när jag själv till en början var väldigt orolig.

    Som sagt testar de inte för herpes på ungdomsmottagningen om man inte kommer in med blåsor de eventuellt är osäkra på. Kommer man in utan symptom har åtminstone inte jag fått testa mig där, utan fått tjata mig till en remiss utav min husläkare som dessutom tyckte att jag överreagerade. Hon menade att även om man självklart ska skydda sig, är inte herpes något att vara rädd för. Det är även det jag försöker förmedla här, säkerhet är viktigt, men det är också viktigt att behålla sin rationalitet. Och det är väldigt viktigt att inte okunskapen ska bli så stor att människor mår allvarligt psykiskt dåligt, det är faktiskt inte så svårt att till exempel undervisa lite i ämnet.

    Jag tror också starkt på att undervisning skulle minska stigmat, fler skulle testa sig, det skulle bli lättare för människor att ha en dialog kring herpes och antalet smittades skulle antagligen minska. Att sluta behandla herpes som något onämnbart samt att sluta behandla smittade respektlöst, skulle alltså vara en win/win-situation för oss alla. Så misstänksamheten mot oss som vill väcka diskussionen kring herpes och kommer med information som inte stämmer överens med skräckbilden av det hela, är egentligen obefogad. Ett sådant tillvägagångssätt är det effektivaste för att minska frekvensen av herpes i samhället, så man behöver inte få panik, ärligt talat.

  • Anonym (Herpules)

    "Sjukdomen sänker inte ditt människovärde. Dock sänker den min syn på dig om du hemlighåller det för en potentiell sexpartner. "

    Ja, vi som är smittade måste såklart vara uppriktiga, men för att inte fastna i skammen som gör att många ljuger för en sexpartner, behöver vi som är smittade acceptera att vi har smittan och att vi är inte mindre värdefulla för det, du kanske inte ser folks kommentarer men vissa tycker du är en värdelös människa och smuts endast de för att du har herpes. Att vi inte påverkas av den stigman runt könssjukdomar vore ju förvånansvärt, såklart att vi påverkas och att vår självbild blir slagen och det är det tråden handlar om, att vi blir trygga i oss själva med eller utan Herpes.

  • Anonym (Anna)

    Först och främst vill jag säga att jag hoppas på ett framtida botemedel, ju förr dess bättre.

    Jag har, som signaturen "Min åsikt" munherpes sedan många år. Även för mig har det klingat av under senare år. Hade utbrott varje sommar och vid solsemestrar utomlands  i säkert 25 år.
    Det lugnar ner sig med åldern, iallafall den man får på läpparna.

    Min väninna drog på sig herpes i vuxen ålder. Hennes utbrott kom inte bara på läpparna och i underlivet utan också i näsan. Hennes skräck att det skulle drabba även ögonen är inte att leka med.
    Hon sover alltid med tunna handskar när hon har utbrott för att inte råka vidröra smittan och sedan klia sig i ögonen. Allt pga an karl som inte berättade att han bar på smitttan... så det kan förstöra mycket att vara så illvillig. Jag är också av åsikten att viruset borde ingå bland de andra sjukdomar som kräver anmälan och uppgifter om sexpartners. Du får förlåta men en osmittad persons hälsa väger tyngre än din "rätt" att undanhålla din.

    Hur ser du förresten på personer med diagnosticerad HIV?
    Det ska ju upp i Högsta Domstolen nu om ett fall där den smittade hade sex utan att upplysa om sin smitta. Både Tingsrätt och Hovrätt friade då risken för smitta är så liten om personen sköter sin behandling. Jag hoppas att HD ändrar domen och att hen får betala skadestånd, även om sexpartnern inte blev smittad. Partnern KUNDE blivit det, även om risken är mycket liten. Och då hade personen varit tvungen att medicinera resten av livet för att inte få AIDS.

    Måste förresten säga att jag beundrar ditt sätt att skriva och argumentera om du verkligen bara är 17 år!

  • Anonym (Seventeen)
    Anonym (Herpules) skrev 2018-03-31 13:19:36 följande:

    "Sjukdomen sänker inte ditt människovärde. Dock sänker den min syn på dig om du hemlighåller det för en potentiell sexpartner. "

    Ja, vi som är smittade måste såklart vara uppriktiga, men för att inte fastna i skammen som gör att många ljuger för en sexpartner, behöver vi som är smittade acceptera att vi har smittan och att vi är inte mindre värdefulla för det, du kanske inte ser folks kommentarer men vissa tycker du är en värdelös människa och smuts endast de för att du har herpes. Att vi inte påverkas av den stigman runt könssjukdomar vore ju förvånansvärt, såklart att vi påverkas och att vår självbild blir slagen och det är det tråden handlar om, att vi blir trygga i oss själva med eller utan Herpes.


    Folk behandlar ofta människor med herpes som om vi vore lite mindre människa, vilket du ger exempel på i texten. Och man har ofta väldigt svårt att sympatisera med skammen som gör att vissa inte berättar. Istället för att föreslå ändringar i debatten kring herpes så att alla vågar berätta, känns det då uppenbarligen lättare att istället lägga hela skulden på dem som har herpes och få det att framstå som att anledningen till att vissa inte berättar är för att de är så vidriga, omoraliska människor, vilket dessutom passar bra ihop med vad folk med den inställningen brukar mena är anledningen till att man blev smittad från början. Slutsats: människor med herpes är inte som resten av befolkningen.

    Nej, det är fan inte okej att inte berätta. Det är inte moraliskt rätt och jag personligen hade fått otroligt dåligt samvete i en sådan situation. Men att ignorera anledningarna till att det blir så, är inte att se till allmänhetens bästa. Därför att det kommer inte bli bättre om inte stigmat minskar, det kommer inte ske ett mirakel som orsakar alla människor som inte berättat att en dag helt plöstligt finna mod till att göra det och gå emot alla fördomar och skällsord därför att de plöstligt återfann sin moral. Vare sig man tycker det är daltande eller inte, så är en mera öppen dialog i skolor och samhälle överlag det mest effektiva tillvägagångssättet. Om inte för dem som är tysta, så för oss som gör det rätta och berättar, men samtidigt mår väldigt psykiskt dåligt utav det faktum att vi fortfarande inte blir behandlade med respekt. Utav någon.

    Sedan är det ju även så att endast 20% utav dem med herpes, vet om att dem har det. Så många smittar andra oavsiktligt, därför att de inte förstått att de själva har herpes. Det är ganska sällan det faktiskt handlar om att man medvetet smittar någon annan.
  • Anonym (Seventeen)
    Anonym (Anna) skrev 2018-03-31 13:30:59 följande:

    Först och främst vill jag säga att jag hoppas på ett framtida botemedel, ju förr dess bättre.

    Jag har, som signaturen "Min åsikt" munherpes sedan många år. Även för mig har det klingat av under senare år. Hade utbrott varje sommar och vid solsemestrar utomlands  i säkert 25 år.

    Det lugnar ner sig med åldern, iallafall den man får på läpparna.

    Min väninna drog på sig herpes i vuxen ålder. Hennes utbrott kom inte bara på läpparna och i underlivet utan också i näsan. Hennes skräck att det skulle drabba även ögonen är inte att leka med.

    Hon sover alltid med tunna handskar när hon har utbrott för att inte råka vidröra smittan och sedan klia sig i ögonen. Allt pga an karl som inte berättade att han bar på smitttan... så det kan förstöra mycket att vara så illvillig. Jag är också av åsikten att viruset borde ingå bland de andra sjukdomar som kräver anmälan och uppgifter om sexpartners. Du får förlåta men en osmittad persons hälsa väger tyngre än din "rätt" att undanhålla din.

    Hur ser du förresten på personer med diagnosticerad HIV?

    Det ska ju upp i Högsta Domstolen nu om ett fall där den smittade hade sex utan att upplysa om sin smitta. Både Tingsrätt och Hovrätt friade då risken för smitta är så liten om personen sköter sin behandling. Jag hoppas att HD ändrar domen och att hen får betala skadestånd, även om sexpartnern inte blev smittad. Partnern KUNDE blivit det, även om risken är mycket liten. Och då hade personen varit tvungen att medicinera resten av livet för att inte få AIDS.

    Måste förresten säga att jag beundrar ditt sätt att skriva och argumentera om du verkligen bara är 17 år!


    Intressant läsning. Ville bara anmärka på att jag inte sagt att jag på något sätt strävar efter att inte berätta för en eventuell partner om min herpes. Det jag eftersträvar är att jag i en sådan situation ändå ska bli bemött med respekt och gärna lite förkunskap, istället för att eventuellt bli behandlad som om jag förlorat hela mitt människovärde och dessutom få massor av opålästa fördomar kastade i ansiktet. Därför att jag vill bara få känna mig som en människa, och det får man tyvärr inte alltid när man har herpes. Folk får gärna dumpa mig, såväl som för herpes eller mina politiska åsikter, men just avsaknaden av förståelse eller sympati när det kommer till herpes är något som orsakar så mycket psykiskt lidande hos de drabbade, och det är inte hållbart enligt mig.

    Anledningen till att de inte ingår i smittskyddslagen har jag förklarar ovan.

    Väldigt trist för din väninna att behöva ha det så, går hon på medicin? Det finns flera stycken att välja mellan.

    Jag kan inte säga så mycket i den frågan faktiskt. Jag tycker nog att plikten att berätta ska kvarstå eftersom det fortfarande finns människor i världen som går obehandlade, och då är smittrisken högre. Men du är medveten om att risken för att smitta någon med HIV om man går på behandling ligger på 0,05 - 0,00 % va?
  • Anonym (Seventeen)
    Anonym (Anna) skrev 2018-03-31 13:30:59 följande:

    Först och främst vill jag säga att jag hoppas på ett framtida botemedel, ju förr dess bättre.

    Jag har, som signaturen "Min åsikt" munherpes sedan många år. Även för mig har det klingat av under senare år. Hade utbrott varje sommar och vid solsemestrar utomlands  i säkert 25 år.

    Det lugnar ner sig med åldern, iallafall den man får på läpparna.

    Min väninna drog på sig herpes i vuxen ålder. Hennes utbrott kom inte bara på läpparna och i underlivet utan också i näsan. Hennes skräck att det skulle drabba även ögonen är inte att leka med.

    Hon sover alltid med tunna handskar när hon har utbrott för att inte råka vidröra smittan och sedan klia sig i ögonen. Allt pga an karl som inte berättade att han bar på smitttan... så det kan förstöra mycket att vara så illvillig. Jag är också av åsikten att viruset borde ingå bland de andra sjukdomar som kräver anmälan och uppgifter om sexpartners. Du får förlåta men en osmittad persons hälsa väger tyngre än din "rätt" att undanhålla din.

    Hur ser du förresten på personer med diagnosticerad HIV?

    Det ska ju upp i Högsta Domstolen nu om ett fall där den smittade hade sex utan att upplysa om sin smitta. Både Tingsrätt och Hovrätt friade då risken för smitta är så liten om personen sköter sin behandling. Jag hoppas att HD ändrar domen och att hen får betala skadestånd, även om sexpartnern inte blev smittad. Partnern KUNDE blivit det, även om risken är mycket liten. Och då hade personen varit tvungen att medicinera resten av livet för att inte få AIDS.

    Måste förresten säga att jag beundrar ditt sätt att skriva och argumentera om du verkligen bara är 17 år!


    Tack så mycket förresten! Glömde svara på det sista du skrev. Yes, jag är sjutton, har bara läst lite för mycket böcker under uppväxten tror jag. ???? (Därav mitt nördiga språk.) Och när jag träffade min pojkvän kändes det helt enkelt självklart att sluka all information jag kunde hitta i ämnet, därför att ju mer man läser på, desto mindre överreagerar man.

    Angående ett botemedel beräknas det komma ett terapeutiskt vaccin inom 3 - 5 år. Jag skulle antagligen bara ta det för att minska smittorisken, mina utbrott känner jag knappt av. Men det skulle kännas gött att kunna berätta för eventuell partner att smittorisken är mycket liten iallafall.
  • Anonym (Anna)
    Anonym (Seventeen) skrev 2018-03-31 13:48:50 följande:
    Intressant läsning. Ville bara anmärka på att jag inte sagt att jag på något sätt strävar efter att inte berätta för en eventuell partner om min herpes. Det jag eftersträvar är att jag i en sådan situation ändå ska bli bemött med respekt och gärna lite förkunskap, istället för att eventuellt bli behandlad som om jag förlorat hela mitt människovärde och dessutom få massor av opålästa fördomar kastade i ansiktet. Därför att jag vill bara få känna mig som en människa, och det får man tyvärr inte alltid när man har herpes. Folk får gärna dumpa mig, såväl som för herpes eller mina politiska åsikter, men just avsaknaden av förståelse eller sympati när det kommer till herpes är något som orsakar så mycket psykiskt lidande hos de drabbade, och det är inte hållbart enligt mig.

    Anledningen till att de inte ingår i smittskyddslagen har jag förklarar ovan.

    Väldigt trist för din väninna att behöva ha det så, går hon på medicin? Det finns flera stycken att välja mellan.

    Jag kan inte säga så mycket i den frågan faktiskt. Jag tycker nog att plikten att berätta ska kvarstå eftersom det fortfarande finns människor i världen som går obehandlade, och då är smittrisken högre. Men du är medveten om att risken för att smitta någon med HIV om man går på behandling ligger på 0,05 - 0,00 % va?
    Tack.
    Jag kanske uttryckte mig klumpigt, det var inte meningen att peka ut dig. Jag menade rent generellt.
    Kan inte säga att jag är jättepåläst om herpes i underlivet, är det som med munherpes att det bara smittar när viruset är aktivt?

    Jag dömer ingen med herpes, jag har det ju själv! Bara på en annan del av kroppen. Det är självklart att människovärdet inte sitter i om du har herpes eller ej. Och jag kan hålla med om att just detta virus faktiskt är stigmatiserat. Har hört kommentarer som "skabbråtta" som ett exempel.
    Fast jag bryr mig inte om sånt, ingen vet ju heller vad det var för sår jag hade emellanåt och ingen behöver vidröra dem. Förresten får de inte det heller.
    Min partner har pussat på mig under alla år, med eller utan blåsor. Jag varnade honom, han tog risken. Han blev inte smittad.

    Vet du om man kan vara immun mot herpes? Tänker på sambon... som pussat mig säkert tusen gånger med aktiva herpesblåsor!

    Jag vet inte om väninnan går på medicin, visste knappt att det ens existerar. För egen del har det gått över av sig självt som det verkar. Har inte haft utbrott på flera år. Det har sina fördelar också att bli äldre.

    Nej, kände inte till risken för att blir smittad av behandlad HIV, enligt en smittläkare jag hörde på radion finns det inte säkra uppgifter om detta. Var har du fått dina uppgifter?
  • Anonym (Anna)
    Anonym (Seventeen) skrev 2018-03-31 13:56:43 följande:
    Tack så mycket förresten! Glömde svara på det sista du skrev. Yes, jag är sjutton, har bara läst lite för mycket böcker under uppväxten tror jag. ???? (Därav mitt nördiga språk.) Och när jag träffade min pojkvän kändes det helt enkelt självklart att sluka all information jag kunde hitta i ämnet, därför att ju mer man läser på, desto mindre överreagerar man.

    Angående ett botemedel beräknas det komma ett terapeutiskt vaccin inom 3 - 5 år. Jag skulle antagligen bara ta det för att minska smittorisken, mina utbrott känner jag knappt av. Men det skulle kännas gött att kunna berätta för eventuell partner att smittorisken är mycket liten iallafall.
    Ja, ditt språk och din kunskap är faktiskt imponerande!
    Du är ett levande bevis på fördelen att läsa mycket i ung ålder. *applåder*

    Bra där, det är ansvarstagande OM du samtidigt upplyser om ditt virus.
    Du verkar ha det ganska lindrigt iaf, om man jämför med vad många andra säger!
  • Anonym (Seventeen)
    Anonym (Anna) skrev 2018-03-31 13:59:03 följande:

    Tack.

    Jag kanske uttryckte mig klumpigt, det var inte meningen att peka ut dig. Jag menade rent generellt.

    Kan inte säga att jag är jättepåläst om herpes i underlivet, är det som med munherpes att det bara smittar när viruset är aktivt?

    Jag dömer ingen med herpes, jag har det ju själv! Bara på en annan del av kroppen. Det är självklart att människovärdet inte sitter i om du har herpes eller ej. Och jag kan hålla med om att just detta virus faktiskt är stigmatiserat. Har hört kommentarer som "skabbråtta" som ett exempel.

    Fast jag bryr mig inte om sånt, ingen vet ju heller vad det var för sår jag hade emellanåt och ingen behöver vidröra dem. Förresten får de inte det heller.

    Min partner har pussat på mig under alla år, med eller utan blåsor. Jag varnade honom, han tog risken. Han blev inte smittad.

    Vet du om man kan vara immun mot herpes? Tänker på sambon... som pussat mig säkert tusen gånger med aktiva herpesblåsor!

    Jag vet inte om väninnan går på medicin, visste knappt att det ens existerar. För egen del har det gått över av sig självt som det verkar. Har inte haft utbrott på flera år. Det har sina fördelar också att bli äldre.

    Nej, kände inte till risken för att blir smittad av behandlad HIV, enligt en smittläkare jag hörde på radion finns det inte säkra uppgifter om detta. Var har du fått dina uppgifter?


    Ungefär så ja. Precis som med HSV-1 (munherpes) kan dock HSV-2 (könsherpes), ge sådana små utbrott att man inte märker att man har dem, och då kan man råka smitta någon omedvetet. Detta kallas för asymptomatic shedding, det förekommer inom båda typerna av herpes och det är faktiskt så att de flesta med herpes (framförallt dem med typ 2) inte får symptom som är värre än så. Därav känner endast ca 20% utav dem som är smittade till att de bär på viruset, eftersom resten inte märkt någonting och även om de skulle gå till ungdomsmottagningen och göra ett standardtest för könssjukdomar skulle de inte få veta, eftersom dessa tester inte inkluderar herpes.

    Det det enda sättet för resterande 80% (de som knappt får symptom) att veta om de har herpes skulle därför vara att gå och ta ett omotiverat blodprov, vilket kan ordnas med lite övertalning hos läkaren. Min motivering till att få ett sådant prov var att jag åtminstone visste att jag dejtade någon med herpes. Jag är osäker på om det eventuellt går att beställa blodprov på internet, men inget blodprov ger än så länge ett 100% resultat. Du ser alltså hur svårt det är att kartlägga herpes, därav kan jag tycka att moralismen kring att undvika herpes är ganska orimlig egentligen, eftersom att det egentligen inte finns resurser inom vården för den som verkligen aktivt försöker med detta. I kombination med detta bär 30% av Sveriges befolkning på könsherpes, och 80% bär på munherpes, så risken att möta någon som kan råka smitta en är stor.

    Det är alltså 80% sannolikhet att din man har munherpes, isåfall asymptomatiskt, men det kan vara så att han helt enkelt inte har det. Lite övrig intressant information är att munherpes kan smitta till underlivet och ca 30-50% utav fall av herpes i underlivet är faktiskt typ 1. Att däremot få könsherpes någon annanstans än i underlivet är dock mycket ovanligt.

    Känns fint att du inte dömer, det gör mig verkligen glad att läsa. Och att någon förstår stigmat känns ännu bättre, för det påverkar en verkligen ganska mycket.

    Jodå, det finns en hel del! L-lysin är ett bra kosttillskott du kan tipsa henne om också, det minskar frekvensen en del.

    Där fick du mig faktiskt, den siffran är något jag läste i en debattartikel i ämnet. Det var i en väletablerad tidning visserligen, men en bättre källhänvisning hade jag ju kunnat komma med.
Svar på tråden Varför stigmat?