Varför stigmat?
När jag är inne här på Familjeliv och läser i forumet om könssjukdomar, handlar på riktigt varannan tråd om att någon fått könsherpes och känner sig ensam och deprimerad. Va i helvete, vi är ju uppenbarligen inte ensamma när våra diskussioner utgör typ hälften av all aktivitet här? Statistik visar att ca 30% utav Sveriges befolkning har könsherpes, och troligtvis är detta en för låg siffra eftersom så otroligt många fall inte dokumenteras p.g.a att det knappt testas för inom vården, samt sällan visar symptom som skulle kunna orsaka folk att testa sig.
Men självklart känner jag igen mig i oron och det verkar som om nästan alla med herpes gör det, trots att få faktiskt lider fysiskt av det. Det är det sociala stigmat och okunskapen som orsakar det främsta lidandet, eftersom man därav är rädd för omvärldens bemötande. (Trots att den stor del av omvärlden troligtvis också har det, men det vet de ju inte själva.) Och dethär börjar göra mig så jävla trött och arg, jag är så trött på att känna alla demhär känslorna trots att det rationellt sett egentligen är orimligt. Och när jag ser att vissa konstant plågas av dåligt samvete eller till och med har självmordstankar, då blir jag på riktigt upprorisk.
För det är faktiskt inte rimligt att de människor som lever med vetskapen av att vara drabbade, ska vara dömda till en så plågad existens på grund av något som är så otroligt vanligt. Samhället har inte alls samma inställning till exempelvis exem, acne eller vattkoppor. Trots att dessa är hudåkommor, vilka generellt sett ger mer markanta symptom (även om jag förstår att exem och acne såklart inte smittar).
Inte heller har man samma inställning till munherpes eller körtelfeber, trots att dessa är åkommor vilka ger minst lika allvarliga symptom och precis som könsherpes är förknippade med närhet och intimitet.
Precis som könsherpes kan de dessutom i extremt sällsynta fall ge upphov till allvarligare symptom, men när det gäller alla åkommor utom könsherpes, verkar folk förstå att det finns mindre risker förknippat med allt och att man inte kan utfärda budskap om nationell kris av den anledningen. Precis som könsherpes, kan obehandlad körtelfeber hos en person med redan nedsatt immunförsvar ge allvarligare symptom än vanligt. Människor kan till och med bli sängliggande i månader: Ingen drar i nödbromsen för det. Acne kan ge upphov till smärtsamma sår, om cystor blir infekterade: Ingen drar i nödbromsen för det. Obehandlad könsherpes hos en person med nedsatt immunförsvar kan ge upphov till allvarligare utbrott än vanligt: Världen får panik. Allt måste dessutom fotograferas och hamna på google, medan jag sitter här med mitt utbrott som påminner mer om ett myggbett än värlens undergång.
Jag menar självklart inte att vi ska börja skambelägga dessa övriga åkommor, däremot menar jag att vi skulle behöva skambelägga könsherpes mindre eftersom det egentligen är jämförbart med allt det jag nämnt ovan (både i frekvens och symptom), och trots det skapar det så otroligt mycket mer skam hos dem som drabbas. Det är inte rationellt, men det är extremt psykiskt skadligt. Som sagt blir vissa självmordsbenägna, på grund av ett helt obefogat socialt stigma som närs utav okunskap, skrämseltaktik och skamkultur kring sex. Och av någon anledning verkar folk vara helt nöjda med att detta är det rättmätiga straffet för 30% utav befolkningen, för att de...hade sex? Därför att det är på riktigt det enda du behöver göra, 1/3 bär på viruset, det är inte direkt svårt att bli smittad. Dessutom testar de inte för herpes när man går och testar sig på Ungdomsmottagningen, så även den ansvarsfulle som ser till att deras partner testar sig innan, löper lika stor risk att smittas som alla andra.
Trots det behandlas vi med herpes som om vi begått tidernas misstag. Och den stämpeln börjar jag få nog utav nu, jag vill bli behandlad med respekt precis som alla andra och jag ångrar inte för en sekund det beslut som gjorde att jag smittades. Det beslutet tog jag i vetskapen om att min nuvarande pojkvän hade herpes, och jag tyckte faktiskt fortfarande att han förtjänade att behandlas som en människa. Tro det eller ej, och det vill jag också bli.
Därav är det dags att bryta stigmat, det är dags att börja undervisa i skolorna och att sluta använda könssjukdomar som ett sätt att slutshamea och skrämma unga till rädsla och skam. Visst ska vi skydda oss, men att avhumanisera människor med könssjukdomar för att använda oss som ett slagträ i den kampen, är inte rätt väg att gå. Så alla ni där ute som vet hur det känns att stigmatiseras och gömmas undan vart ni än vänder blicken, hur ska vi göra? Vad är eran önskan? Jag vet iallafall att måste sluta bidra till det internaliserade hatet som präglar diskussionen kring herpes, sluta bete oss som om livet är över och att det är vad vi förtjänar. För det är det inte, vi är precis samma människor som vi alltid varit. Låt oss göra det klart för omvärlden också. Mitt första steg är nog att börja prata mer om det, att sluta bete mig som om jag bär på en smutsig hemlighet, för det är exakt vad jag skapar när jag beter mig så. Vad är ert första steg?
Kram!
