Varför väljer kvinnor ändå dåliga män?

Kan ju lägga till att en möjlig definition av ofarlig är intesägande och menlös. Och där kan jag hålla med dig, många (för att inte säga de flesta) väljer bort en partner som de upplever som intesägande och menlös.

Men det har ju väldigt lite med att göra att kvinnor som säger sig gilla snälla, trygga och omtänksamma män skulle välja dåliga män i praktiken.

Menar du att de väljer bort dessa till synes ofarliga män på grund av att de är ofarliga? .

Själv är jag harmlös och så icke aggressiv man kan vara.

Dock skulle jag inte tveka en sekund på att försvara mig och med anpassat våld.

Om frågan kommer upp, så kan jag berätta.

Det är inte speciellt svårt faktiskt.

Eller så får man vackert vara tillsammans så länge att det visar sig själv.

Även saknas behovet av beskydd.

Det har ändå väldigt lite med ts att göra där han skriver att kvinnor väljer dåliga och ibland farliga män istället för trygga, snälla och omtänksamma män.

Men en av mina teorier vvar ju att tejerna och ts (eller andra män med samma frågeställning) lägger helt olika betydelse i begreppen. Tror få kvinnor med trygg, snäll och omtänksam menar en mäniska som är okapabel att hantera en krissituation. Däremot tror jag oftast inte det handlar om en längtan av att bli beskyddad utan en längtan efter att kunna hantera livets kriser tillsammans, sida vid sida. Med en trygg man skulle jag mena just det bland annat - en man som är trygg i sig själv och som har viss livserfarenhet och kan hantera livet (tillsammans med mig inte åt mig) även när det är svårt.

Att kvinnor aktivt skulle välja ofarliga män i den betydelse som du lägger i begreppet är det väl ingen som påståtta. Däremot tror jag personlogen att du överdriver dagens svenska kvinnors beskyddarbehov. Tror fler kvinnor söker en samarbetspartner, någon man delar livet med både när det går bra och dåligt än någon som ska ta hand om dem och beskydda dem. Men det finns förstås alla sorte, kvinnor är ju ej en homogen grupp.

Så ditt svar till ts är helt enkelt att kvinnor lägger helt andra saker i begreppet trygg man än vad ts och andra män som ställer liknande frågor gör?

Lite samma som jag var inne på även om vi sinsemellan också har olika definitioner av begreppet.

Din slutsats verkar för övrigt också vara att de flesta kvinnor faktiskt inte väljer dåliga och farliga män, så du verkar inte hålla med ts i den delen.

Såklart det gör, vi lever i en modern värld.

Jag kan inte låta bli att undra hur män innerst inne skulle vilja att kvinnors attraktionsmönster såg ut... Allt tycks ju vara fel. 

Däremot är det för mig en väldigt långsökt tolkning att snäll, ödmjuk och omtänksam skulle betyda svag eller pedagogisk oförmåga osv.

.

Och detta skulle vara ovanligt, menar du? Låter som 85% av befolkningen. 

Samtidigt är det inte sällsynt med män som klagar över de förnuftiga kvinnornas strävan att hitta lika förnuftiga män att bilda familj med. 

Då uttrycker de istället sin önskan att kvinnor ska tråna efter dem sexuellt i första hand. Inte som dugliga avelshingstar och framtida familjeförsörjare. Hur tänker du om det?

Enligt mig handlar det inte om sporadiskt gnäll hos enstaka individer. Det är en inställning som är förhållandevis vanlig bland män. De kan inte hantera kvinnor som är inställda på familj och barn. Det ger dem lätt panik. De drömmer om kvinnor som bara vill ha sex och inte kräver något tråkigt, bindade familjeliv. (Även om de samtidigt pratar nedlåtande om de kvinnor som faktiskt bara vill ha sex.)

Så det förnuftiga familjebildandet är inget argument som går hem bland män i stort. Det är snarare lite avskräckande. Snärjande. Har du några knep hur kvinnor som längtar efter att bilda familj ska bära sig åt? Hur tydliga ska de vara med sina intentioner när de söker den där förnuftiga mannen?

Bete sig moderligt gör man mot barn och inte mot män som man inte är mor till

Jag måste betona att jag själv enbart har haft relationer med förnuftiga män. Jag har aldrig råkat ut för någon farlig typ, aldrig någon player eller någon som inte varit vad han utgett sig för att vara. Och jag fick mina barn med en riktig helyllekille.

Jag kan dock inte påstå att jag har levt efter punkt 1 - 3 i någon omfattning. Däremot efter 4 och 5. 

Men jag vet att många kvinnor söker förnuftiga, familjeinriktade män, men de brukar märka en och samma sak: Det är svårt att hitta killar under 30 som vill bilda familj. Det kryllar av killar som absolut inte är dåliga killar - men de kan inte se sig själva som familjefäder inom det närmaste decenniet. Och de som råkar göra någon med barn och mer eller mindre motvilligt dras in i svensson-fällan för tidigt, får gärna en livskris tio år senare och skiljer sig. 

Punkt 1 stämmer alltså ganska dåligt med min och många andras uppfattning. Det finns massor av bra killar kvar - men de är absolut inte redo för någon familj ännu. Oavsett hur attraktiva de är.

;

Jaha, tänk, då gjorde jag rätt enligt din mall. Jag träffade min man när jag var exakt 20. Första barnet kom strax innan jag fyllde 26. 

Ändå höll det inte.  Undrar hur jag skulle ha agerat annorlunda. Det vet jag inte i denna dag, ska jag säga dig. 

Så hur ska en kvinna ta reda på om killen är familjeinriktad eller inte? Hur lång tid ska hon ge honom innan hon frågar rent ut? När slutar frågan vara creepy?

För du vet, ju längre tiden går, desto mer fäster hon sig ju vid honom. Det är oundvikligt. Och rätt vad det är, har det gått ett halvår, de har gjort massor av saker tillsammans och blivit sammansvetsade - och plötsligt kommer det fram att han inte alls vill ha barn. 

Då är det tungt att bryta upp. Och hade hon frågat honom tidigare, hade han kanske dumpat henne för att hon blev creepy och klängig. Har du en tidsmall för detta också?

Att "gå på känslan" fungerar inte, för mäns och kvinnors känsla för tajming är ofta helt osynkade. 

Så hur ska en kvinna ta reda på om killen är familjeinriktad eller inte? Hur lång tid ska hon ge honom innan hon frågar rent ut? När slutar frågan vara creepy?

Att fråga mannens vänner, bekanta och föräldrar lär ju knappast vara möjligt när man börjar dejta någon för inte träffar normalt fungerande kvinnor och män föräldrarna till den man tänker dejta innan man är ett par

Om vi ponerar att jag hade följt det rådet, då hade jag kanske vid 30 års ålder börjat inse att min man och jag inte riktigt skulle kunna leva med varandra i det långa loppet.

Då hade jag skilt mig då, och tvingats börja se mig om efter en ny man att bilda familj med, efter 30. 

Ja, det låter ju som ett förträffligt livsråd. Förutom att det inte går att tillämpa förrän i efterhand. Det blir därmed bara en plattityd.

Var skulle jag ha börjat tänka, menar du? Eller kanske min exman borde ha börjat tänka, han med? Skulle vi ha tänkt mer innan vi började träffas? Innan vi flyttade ihop? Innan vi gifte oss? Innan vi skaffade barn? Eller hela vägen? 

Och den viktigaste frågan: Hade det hjälpt att tänka ännu mer och längre?

Tror du att vi hade kunnat tänka ut rent logiskt hur det skulle bli att vara tvåbarnsföräldrar om vi väntat några år till? Tror du att någon kan tänka ut hur man kommer att reagera och förändras av att bli förälder?

Jag tror inte det. Vi tänkte massor, vi var förnuftiga, vi såg över arv och försäkringar och pensionssparande och vi kalkylerade allt som överhuvudtaget gick att kalkylera. Maken till genomtänkt äktenskap har jag inte sett varken förr eller senare. Några skulle kanske t o m säga att vi var alltför förnuftiga och för lite passionerade.

Men trots allt tänkande kunde vi inte se in i framtiden. 

Skiter om kvinnan är modern eller inte här, då det ändrar inget i det jag sa ändå.

Varför skulle det hjälpa mig att beskydd inte längre skulle vara nödvändig egenskap i ett förhållande?