Min man tycker att jag ska gå ner i vikt, är så trött på det!! (Jag är inte tjock)

Jupp. Det låter som en liknande situation. Nej det är inte en vanlig viktnedgång eller uppgång. Jag gick ner ganska snabbt inför ett event och sen åkte på semester och åt massor av mat. Då åt jag allt som jag inte hade kunnat!

Jag är nog som din man. Jag kan gå ner och få magrutor men det är ju den där biten choklad, kaka eller tårta som gör att livet är värt att leva! För MIG är det inte värt att se perfekt ut om jag måste ge upp det där lilla. Jag äter hälsosamt och tränar så lite godis ibland är inte så farligt tycker jag. 

Men jag har även en sjukdom som blir sämre dels av dålig mat (fett och socker) och sen enligt honom bukfett. Alltså enligt honom är det hälsosammare för mig att ha mindre fett runt magen så om jag har ett sexpack så är det nyttigare(?). Jag är ingen expert så jag säger inte emot, men jag tycker att nån måtta får det vara också. Jag mår bra med medicin. Men det har ju inget att göra med mina feta armar som han retar sig på ... 

Men de 5 kg var absolut tårta, inte muskler. Fast lite muskler också :) Men jag tycker det är okej! Det var god tårta ...

Du och min man kanske kan bli bästisar och prata om hur mkt ni retar er på era moffiga partners ;)

"Ger honom sex"? Sex har man för att man är kåt och vill ha sex. Varför ska TS neka sig själv det bara för att mannen njuter av det samtidigt?!

Jag tycker du ser ut att ha en fin kropp.
Det är han som har onormala krav.
Du kanske skulle börja kräva av honom att han följer med dig och tränar och får en snygg och vältränad kropp?
Då kanske han fattar hur fel det han gör är.
Han kan ju ställa till så du fpr ätstörningar om han håller på så här. Förstår han verkligen inte det?
Min man älskar mig för den jag är.
Men hade han ställt sådana krav som din så hade jag bara sagt åt honom att leta efter någon annan som motsvarar hans förväntningar.
Jag hade aldrig accepterat det.

Fast som barn och utsatt kommer du alltid 100 gånger av 100 Skuldbelägga dig själv för vad som händer. Och detta följer sedan med in i vuxna skor tills du bearbetat det och det är här människor med knagglig självkänsla ofta hamnar med förövare.

Jättebra att du kan skilja på andras störda problem och på ditt värde, men är det en människa som erfarat att de är värdelösa (oftast av sina föräldrar) och de någonstans håller med själva, då är de öppet byt för att tryckas ner tills det inte finns något kvar av de.

Vet inte om jag håller med om El, har själv haft svåra ätstörningar och det berodde inte på mina föräldrar eller barndomen. Har definitivt inte blivit nerbruten eller dyl. Ätstörningar drabbar ofta åersoner som försöker få kontroll på något i en vardag där mycket annat är utanför deras kontroll, tjejer som lider av "duktig-flicka-syndrom" eller vad mam brukar kalla det osv. Visst finns det säkerligen de som blir nedbrutna av sina föräldrar och färför ytvecklar en ätstörning, men defintivt inte för det mesta.

Och för att svara på din fråga från mitt perspektiv som var ätstörd så skulle jag säga att enbart få höra sådana kommentarer som ts får höra generellt inte skulle leda till en ätstörning. Som du säger är det fler saker som drabbar samman för att utveckla det. Detta givet att man är en person som inte har en störd relation till mat och sin kropp redan. För isåfall borde den naturliga responsen vara att be någon dra åt helvete som håller på så. Däremot, har man redan en visst lite störd relation till mat/sin kropp så kan nog att ständigt få höra sådant från sin partner vara rätt katastrofalt. Hade min man börjat säga sådant så skulle det vara riktigt riktigt jobbigt och möjligtvis ge mig så kassa tankar att jag skulle börja trilla dit igen. Just för att det är min man, hade det vart en random person i kassan på ICA hade jag bara skakat av mig det. Men, jag har ju redan en ätstörning i bagaget liksom. Så hur ts reagerar beror nog mycket på hur det sett ut tidigare, men generllt håller jag med om att säga dessa saker till en fullt frisk vuxen individ inte betyder att den kommer utveckla en ätstörning.

Det jag menar är att om man ständigt får höra att man inte duger som man är och ständigt får en massa pikar,suckar och blickar så kan man till slut må väldigt dåligt av det.
TS t ex gick ju ner 5 kg och mådde jättedåligt.
Ändå så dög hon inte åt sin man.
Kan du verkligen inte se att man kan brytas ner utav det och kanske få ätstörningar i längden,om man har tillräckligt låg självkänsla?

Jo,jag vet att ätstörningar kan ha många orsaker.
Och jag var kanske lite otydlig.
Har man redan en benägenhet för ätstörningar, t ex att man haft det tidigare,så är ju riskerna naturligtvis större för att få det igen av sådana kommentarer.
Men oavsett vilket så är det TS man gör väldigt fel.
Han har redan fått henne att börja banta en gång,och det var det jag reagerade på.

Okej, nu har vi pratat lite om det ...

Jag frågade honom rakt ut VAD det är som är fel på min kropp, för jag själv kan nämligen inte se det i spegeln. Han sa att jag är jättesnygg men, jag har inget mellanrum mellan mina lår längre (som jag tydligen hade när jag var 5 kg lättare, det visste jag inte ens själv). Samt att mina armar är tjocka vilket jag redan visste. Han gillar min rumpa och min platta mage (har inte magrutor men den är faktiskt ganska platt). 

Han sa att han gärna hjälper mig att gå ner, att vi kan prata om det (detta var dock 3 dagar sen och vi har inte pratat om det ännu) och gå ner i vikt tillsammans. Han tycker bara inte att vi ska släppa detta nu. Jag tror han är rädd för att bli äldre och ful i kroppen osv och använder detta som ett sätt att se till att både jag och han håller oss i form. Men det tänker jag ändå, för min egen skull. Det finns snygga 40 och 50åringar och en av dom tänker jag vara. Men inte på bekostande av min mentala hälsa. 

Men jag antar att jag går ner dom där 5 kg igen då så att jag har mellanrum mellan mina lår. Jag älskar honom och vill att han tycker att jag är attraktiv. Fast egentligen vet jag väl att inget jag gör kommer att duga. För om han älskade mig på riktigt så skulle han älska mig precis som jag är nu.