• Äldre 15 Apr 21:33
    9092 visningar
    37 svar
    37
    9092

    Livet tyvärr

    Jag har ett problem. Och det är livet. 
    Jag har så länge jag kan minnas alltid levt i perioder med ångest och deppighet. Nu när jag växt upp och blivit äldre (31) så har jag fått mer och mer depressionstankar och det är inte mycket som känns kul nu. Jag har annars varit en glad kille, Jag jobbar heltid på bank och har en hel del vänner. 

    De senaste (5åren) åren har jag dock börjat få panikattacker som heter duga utan att veta varför där jag nästan bara skakar och inte kan äta på flera dagar. Dessa perioder kommer nu allt oftare.
    Jag har blivit väldigt introvert och börjar känna mig lite som en zombie. 
    Jag känner mig sjukt ensam och vännerna har slutat att höra av sig till mig. 
    Jobbet känns påfrestande, stressigt och jag känner hela tiden en klump i magen. En klump i magen av allt. Det som kallas livet och press från samhället slog mig Hårt. 

    Jag kan dock känna lycka någon dag här och där vilket fortfarande ändå känns skönt. 

    Jag har gått i terapi för mina besvär och testat en hel del olika mediciner mot depression och ångest. Jag vet att jag har GAD.

    Nu känns det dock som att det börjar närma sig slutet och att jag inte orkar längre. Jag har de senaste åren trott att det skulle bli bättre och jag har försökt att verkligen "rycka upp mig" som människor som inte upplevt detta säger att man ska göra. Jag tränar regelbundet, försöker träffa människor, vara ute i naturen, mindfulness, inte sjukskriva mig från jobbet. Men inget ger någon större effekt än över stunden. 

    Det känns sjukt hopplöst och jag kan säga att jag verkligen har försökt vända på skutan. Men efter år av lidande så känns det som att det skulle vara skönt att avsluta allt snart. Stod på en bro här för inte så längesedan och tänkte för mig själv: Snart, Snart behöver jag aldrig mer må dåligt och gå runt med en klump i magen och gråt om nätterna. Snart kommer allt vara över. 

    Har egentligen ingen anledning att må dåligt. Klarar väl inte livet och samhällets press. Kan man ha kemisk obalans i hjärnan? 

    Har ni något tips?

    Tusen tack

  • Svar på tråden Livet tyvärr
  • Anonym (h)
    Äldre 15 Apr 21:44
    #1

    Du verkar vara en fin kille. Jag tycker du ska stanna hos oss, vi vill ha dig kvar!

  • Äldre 15 Apr 22:48
    #2

    Tack, jag är en okej kille iallafall tror jag och vill ju stanna såklart om jag får välja men kan inte motivera mig när jag går runt och lider. Depression och klump i magen. Vaknar svettig på nätterna. 


    Panikperioderna kommer alldeles för ofta. 

  • Anonym (h)
    Äldre 15 Apr 22:53
    #3

    Har du något samtalsstöd?

  • Äldre 15 Apr 23:02
    #4

    Det finns lösningar! Kan Du inte prata med någon psykolog? Du kanske kan försöka ta upp kontakten med dina gamla kompisar? Prata med chefen, om bi har en sån relation. Kanske behöver du åka bort någon vecka, få lite miljöombyte? Jag har inte varit specifikt i din situation och känner sig inte så jag spekulerar mest och utgår från vad som brukar få mig på bättre humör

  • Anonym (h)
    Äldre 15 Apr 23:07
    #5

    För mig hjälper det att ha några timmars volontärarbete. Då får jag tänka på andras problem, och inte mina egna.
    Du skulle ju kunna testa om du vill.

  • Anonym (Meh)
    Äldre 15 Apr 23:12
    #6

    Skulle först och främst gå till vårdcentralen för att få någon typ av antidepressiva och ångestlindrande, typ SSRI. Sedan så snart du mår bättre på dessa efter några veckor skulle jag gå till botten med ångesten i terapi, också genom vårdcentralen.

    Ta tag i detta, har svårt att se att du skulle klara detta själv!

  • Anonym (Yo)
    Äldre 16 Apr 00:22
    #7
    +1

    Om det är mening med livet som saknas, så föreslår jag... gå till Jesus. Inte allas kopp te, men skadar ju inte att prova. Det är iaf vad som hållit mig över ytan när jag haft självmordstankar.

  • Äldre 22 Apr 20:18
    #8
    Anonym (h) skrev 2018-04-15 22:53:21 följande:

    Har du något samtalsstöd?


    Det har jag. Tyvärr har det inte hjälp så mycket det senaste 10 åren. Jag är testar mer än gärna allt som kan hjälpa och ger varje terapeut hundra 100%. Tyvärr får jag för det mesta bara höra hur duktig jag är och inte hur jag kan bli lugnare och tryggare i mig själv
  • Äldre 22 Apr 20:18
    #9
    Anonym (Yo) skrev 2018-04-16 00:22:52 följande:

    Om det är mening med livet som saknas, så föreslår jag... gå till Jesus. Inte allas kopp te, men skadar ju inte att prova. Det är iaf vad som hållit mig över ytan när jag haft självmordstankar.


    Stort tack för tipset.
  • Äldre 22 Apr 20:20
    #10
    Anonym (Meh) skrev 2018-04-15 23:12:07 följande:

    Skulle först och främst gå till vårdcentralen för att få någon typ av antidepressiva och ångestlindrande, typ SSRI. Sedan så snart du mår bättre på dessa efter några veckor skulle jag gå till botten med ångesten i terapi, också genom vårdcentralen.

    Ta tag i detta, har svårt att se att du skulle klara detta själv!


    Tack. Jag har ätit SSRI och ångestlindrande benzo i 10år. Har faktiskt hjälpt mig många gånger. 


    Jag har flera gånger velat gå till botten med allt men inget har hjälpt. 


    Som du säger. Jag klarar inte det här själv. Vilket gör mig än mer rädd 

Svar på tråden Livet tyvärr