Livet tyvärr

Skulle först och främst gå till vårdcentralen för att få någon typ av antidepressiva och ångestlindrande, typ SSRI. Sedan så snart du mår bättre på dessa efter några veckor skulle jag gå till botten med ångesten i terapi, också genom vårdcentralen.

Ta tag i detta, har svårt att se att du skulle klara detta själv!

Usch vad jobbigt. Personligen har jag berättat för min chef, det var väldigt befriande. Men i samma stund har jag troligen också satt stopp för fortsatt karriär inom företaget tror jag.

Testa nån bra psykiatriker kanske, så du kan få annan/rätt medicinering? Här blev det SNRI sedan några månader, det gör att jag klarar livet för nu.

Har du en bra husläkare, så ser denne till att du får den hjälp du behöver, annars kanske det är läge att byta.

Jo, det är lätt att man får en stämpel som kan vara svårt att bli av med sen. Jag tänkte att jag måste må bättre, hittade för stunden ingen annan utväg än att berätta. Nu i efterhand så ser jag det fortfarande som något bra, för jag kan bygga på mitt välmående samtidigt som jag får ork till att söka andra jobb om jag hittar något som skulle passa mig bättre.

Nej det är verkligen inge kul att vara slav u der mediciner, men om alternativet är att må dåligt så blir valet rätt enkelt. Vem struntar i Alvedon när huvet håller på att sprängas? Dessutom behöver det inte per automatik vara för hela livet, även om jag ibland börjar undra för egen del.

Lycka till på onsdag, och hoppas du får någon bra nu!

Förresten ts, du är inte ensam med det här, tyvärr får man väl säga på samhällets vägnar. Detta är långt vanligare än man tror och vad jag läst så knaprar runt 10% av befolkningen nån typ av antidepp eller antiångest. Helt galet stort samhällsproblem.

Jag vet inte om det gör nån skillnad, men kan vara skönt att veta att man inte är så himla onormal. Snarare öppnare med större självkännedom och självinsikt kanske.