Livet tyvärr
Jag har ett problem. Och det är livet.
Jag har så länge jag kan minnas alltid levt i perioder med ångest och deppighet. Nu när jag växt upp och blivit äldre (31) så har jag fått mer och mer depressionstankar och det är inte mycket som känns kul nu. Jag har annars varit en glad kille, Jag jobbar heltid på bank och har en hel del vänner.
De senaste (5åren) åren har jag dock börjat få panikattacker som heter duga utan att veta varför där jag nästan bara skakar och inte kan äta på flera dagar. Dessa perioder kommer nu allt oftare.
Jag har blivit väldigt introvert och börjar känna mig lite som en zombie.
Jag känner mig sjukt ensam och vännerna har slutat att höra av sig till mig.
Jobbet känns påfrestande, stressigt och jag känner hela tiden en klump i magen. En klump i magen av allt. Det som kallas livet och press från samhället slog mig Hårt.
Jag kan dock känna lycka någon dag här och där vilket fortfarande ändå känns skönt.
Jag har gått i terapi för mina besvär och testat en hel del olika mediciner mot depression och ångest. Jag vet att jag har GAD.
Nu känns det dock som att det börjar närma sig slutet och att jag inte orkar längre. Jag har de senaste åren trott att det skulle bli bättre och jag har försökt att verkligen "rycka upp mig" som människor som inte upplevt detta säger att man ska göra. Jag tränar regelbundet, försöker träffa människor, vara ute i naturen, mindfulness, inte sjukskriva mig från jobbet. Men inget ger någon större effekt än över stunden.
Det känns sjukt hopplöst och jag kan säga att jag verkligen har försökt vända på skutan. Men efter år av lidande så känns det som att det skulle vara skönt att avsluta allt snart. Stod på en bro här för inte så längesedan och tänkte för mig själv: Snart, Snart behöver jag aldrig mer må dåligt och gå runt med en klump i magen och gråt om nätterna. Snart kommer allt vara över.
Har egentligen ingen anledning att må dåligt. Klarar väl inte livet och samhällets press. Kan man ha kemisk obalans i hjärnan?
Har ni något tips?
Tusen tack