• SskSabina86

    Oengagerad bonusmamma?

    Hej! Jag skulle behöva lite perspektiv på mina barns "bonusmamma". Jag och mina barns pappa är skilda. Jag är omgift och barnens pappa har för ca 2 månader sedan flyttat ihop med sin flickvän. De har varit i hop i ca 1 år. Det som gör mig lite ledsen är att hon inte verkar engagera sig så mycket i barnen. Äldsta dottern som är 8 år säger att de inte får kalla henne för bonusmamma, då hon inte är redo för det. Detta gjorde min dotter lite ledsen, iof så är hon känsligt lagd men ändå. Mitt ex är bortrest det här veckoslutet tors-sön (det är hans barnvecka) och då kan inte hon vara med barnen då hon var upptagen med annat. Min nuvarande man är inte alls på detta sätt. Han har verkligen anammat mina barn och skulle jag åka bort så är det självklart att han skulle ta hand om barnen. Han har varit deras bonuspappa sen han flyttade in hos oss och älskar dem som om de var hans egna barn. Jag förstår såklart att detta inte är något man kan kräva av en "bonusförälder" men jag blir ledsen för mina barns skull. Överdriver jag? Jag tycker att flyttar man ihop med någon som har barn så måste man ju köpa hela konceptet. Kan tillägga att hon inte har egna barn och är 32 år gammal.

  • Svar på tråden Oengagerad bonusmamma?
  • Anonym (Pija)
    Anonym (far) skrev 2018-04-25 10:05:27 följande:
    Du missade helt min poäng:

    - kvinnor som blir sambo med män som har barn framhåller att de ska minsann inte behöva leva med barn de inte valt, de ska inte behöva utsättas för dessa barns behov och önskemål och behöva finnas där på något sätt för dessa barn. 

    - barn vars föräldrar skaffar sig nya partners ska däremot hålla tillgodo med minsta smula av artighet eller kylig acceptans från den nya partnern. Alla behov och önskemål från barnen ses som krävande och bortskämdhet.

    Vad gör det med barn som växer upp under såna förutsättningar?

    Svaga pappor är ett problem. Nya partners som ser tidigare barn som ett nödvändigt ont är också ett problem. Om dessa två sammanförs blir det inte bra för barnen.
    Jag tror det är du som missar poängen för det är väldigt sällan någon framhåller att de minsann inte ska behöva leva med barn de inte har valt. I de flesta trådar brukar man lyfta de problem som upplevs men bara för att man upplever problem innebär det ju inte att man inte anser att man ska behöva leva med någon annans barn.
     Att man inte väljer att ta ansvar för sin partners barn är ju inte detsamma som att man inte anser att man ska behöva leva med någon annans barn. Det innebär inte heller att man anser att barnet är ett nödvändigt ont. Det innebär bara att man har valt ett förhållningssätt som passar alla inblandade.

    Jag har faktiskt svårt att förstå varför det anses vara ett stort problem att ts ex och hans nya har valt sitt förhållningssätt. Varför man utgår ifrån att hon ser hans barn som något nödvändigt ont. Finns ju ingenting som säger att det är så. Okej, ts dotter verkar ledsen men det kan ju vara så att det enda som behövs är ett ordentligt snack. Om dottern tror att det ska vara som hos sin mamma så är det kanske inte konstigt om hon blir förvirrad. Hade det varit tvärtom att det var pappan som hade träffat sin partner först och på det sättet satt stadgarna om hur det fungerar med en ny partner och barn, då hade det kanske varit mammans sambo som hade ansetts jobbig som lade sig i för mycket.

    Vi vet inte så mycket i den här historien, mer än att ts har haft sitt sätt att se på saken och förmodligen tar hon till sig alla olika sätt att se på saken. Sen kan hon återkomma med mer information ifall det verkar som att hennes ex nya tjej verkar otrevlig mot barnen. Men så har ju inte varit fallet hittills, vad vi vet.s
  • LFF
    Pope Joan II skrev 2018-04-25 10:30:11 följande:
    Men du skriver ju att din mammas sambo tycker om dig och att han säger sig älska dig och vara stolt över dig. Det är ju en helt annan situation än den vi talar om här. 

    Det är ju stor skillnad på en tonåring som under en period inte gillar en vuxen och på en vuxen som bor ihop med ett barn de inte förmår tycka om. 
    Fast han har aldrig visat eller sagt det till MIG. Jag vet, via omvägar, det hela.

    Är 12-20 "en period" (nej, jag har inte skrivit tidigare hur lång tid vi hade vår dåliga period men det var tills jag flyttade hemifrån)?

    Och nej, jag tycker inte att det är en "helt annan sak" som diskuteras här även om diskussionen har gått över till något helt annat. Det som även har diskuterats är ansvarsfrågan en partner till en förälder har. Kan man leva med en person utan att ta något som helst ansvar för partnerns barn eller kan ett sådant förhållningssätt skada ett barn?

  • Brumma
    LFF skrev 2018-04-25 10:00:52 följande:

    Eftersom jag periodvis hatade människan så var det egentligen varken eller. Så länge jag slapp ha med människan att göra så var det ok. Jag hade mitt rum, mitt liv och mamma. Mamma hade två liv, ett med mig och ett med sambon.

    Men, situationen är ju inte annorlunda än för många tonåringar i kärnfamiljer (när man levt så länge ihop) där man hamnar på kant med en (eller båda) föräldrarna i perioder och hatar dem.


    Jag anser inte att tonårs"trots" och fullständigt normala konflikter mellan tonåring och förälder går att jämföra med att bo med en vuxen som ogillar barnet.
  • Brumma
    LFF skrev 2018-04-25 10:00:52 följande:

    Eftersom jag periodvis hatade människan så var det egentligen varken eller. Så länge jag slapp ha med människan att göra så var det ok. Jag hade mitt rum, mitt liv och mamma. Mamma hade två liv, ett med mig och ett med sambon.

    Men, situationen är ju inte annorlunda än för många tonåringar i kärnfamiljer (när man levt så länge ihop) där man hamnar på kant med en (eller båda) föräldrarna i perioder och hatar dem.


    Jag anser inte att tonårs"trots" och fullständigt normala konflikter mellan tonåring och förälder/vuxen går att jämföra med att bo med en vuxen som ogillar barnet.
  • LFF
    Brumma skrev 2018-04-25 11:26:40 följande:
    Jag anser inte att tonårs"trots" och fullständigt normala konflikter mellan tonåring och förälder går att jämföra med att bo med en vuxen som ogillar barnet.
    Så du tycker alltså att det är normalt att man, under flera år, antingen bråkar eller inte alls pratar med varandra? Spännande....
  • Pope Joan II
    LFF skrev 2018-04-25 11:19:09 följande:
    Fast han har aldrig visat eller sagt det till MIG. Jag vet, via omvägar, det hela.

    Är 12-20 "en period" (nej, jag har inte skrivit tidigare hur lång tid vi hade vår dåliga period men det var tills jag flyttade hemifrån)?

    Och nej, jag tycker inte att det är en "helt annan sak" som diskuteras här även om diskussionen har gått över till något helt annat. Det som även har diskuterats är ansvarsfrågan en partner till en förälder har. Kan man leva med en person utan att ta något som helst ansvar för partnerns barn eller kan ett sådant förhållningssätt skada ett barn?
    Han har aldrig visat dig att han tycker om dig? Inte ens mellan det att du var 2 och fram tills du blev 12? Så du är inte alls säker på att han verkligen tycker om dig? För så tyckte jag att det lät i ditt inlägg - som om du visste att han gillar dig och är stolt över dig trots att han inte sagt det till dig. Men om så inte är fallet så förstod jag dig fel. 

    Ja, det är det. En lång period. Men jag är inte ute efter att övertala dig att du haft det vare sig bättre eller sämre än vad du själv anser. 

    Det går säkert förutsatt att personen i alla fall tar normalt mellanmänskligt ansvar och till exempel ringer ambulansen om barnet/ungdomen gjort sig illa. Men för min del så diskuterade jag inte ansvarsfrågan, jag pratade med Ess och den andra stjärnan angående barns rätt att vara omtyckta i sitt hem, och det tycker jag att de ska vara. Av alla som bor där. 
  • Pope Joan II
    LFF skrev 2018-04-25 11:36:27 följande:
    Så du tycker alltså att det är normalt att man, under flera år, antingen bråkar eller inte alls pratar med varandra? Spännande....
    Jag känner mig osedvanligt trög för jag förstår inte vad du vill säga? Du har vuxit upp med en man du periodvis hatade under en tidsperiod av många år och som du inte vet om han gillar dig eller inte, men det har ändå blivit en bra och självständig människa av dig? Det kunde det väl blivit också om du vuxit upp i sällskap av en person som du inte hatade och som du visste tyckte om dig? Du kanske hade mått ännu mycket bättre av det och blivit ännu duktigare på allt du redan är bra på?
  • Brumma
    LFF skrev 2018-04-25 11:36:27 följande:

    Så du tycker alltså att det är normalt att man, under flera år, antingen bråkar eller inte alls pratar med varandra? Spännande....


    Spännande att du läser något jag inte skrivit..
  • Lainie Kennedy
    Anonym (Nej) skrev 2018-04-25 09:12:07 följande:

    Att tvingas bo med någon som avskyr ens existens sätter ärr livet ut. Att veta att man egentligen inte är önskad och välkommen och bli behandlad som något katten har släpat in i ens eget hem förstör självkänslan för resten av livet. Att komma ?hem? och inse att medtadels av ens saker är slängda, ens rum är gett till ett bonussyskon och man får vara glad att man isf får sova på soffan är ett trauma. Att bli hatad för att man påminner om ex-frun är hem hemsk upplevelse för ett litet barn. Att man sen inte får åka hem till sitt andra hem för ?det är pappas vecka? gör en fruktansvärt rotlös och man känner dig fruktansvärt ensam och oönskad som sen utvecklas till diagnoser och ens liv blir förstört...


    Spannet mellan att inte tolerera någons existens och att tycka att personen är viktigare än en själv är ganska stort.
  • Lainie Kennedy
    Brumma skrev 2018-04-25 09:25:59 följande:

    Säger du seriöst att eftersom alla barn inte är omtyckta av sina föräldrar så har alla barn inte RÄTT att få leva i ett hem där de är omtyckta?

    Jag har inte påstått att man måste tycka att barnet är det viktigaste som finns. Där tolkade du väldigt fritt kan man väl säga.. Barn har rätt att bo i ett hem där de är OMTYCKTA. Inte satta på en piedestal. Inte älskade av alla. Inte gå först i alla tillfällen. Men vara omtyckta.


    Jag säger att det aldrig går att se det som en rättighet att vara omtyckt. Den som ansvarar för barnet måste bedöma vilken grad av acceptans och intresse som är rimligt för sitt barn.
Svar på tråden Oengagerad bonusmamma?