1,5 åring väljer alltid pappa - anknytningsperson?

Jag kan noll om ankrytningsteorier men tycker du överanslyserar. Tror inte på det där med primär anknytnings person stämmer alltid. Barnet känner sig olika tryggt med olika personer, i olika situationer. Olika personer fyller olika funktioner. Det kan ändras vilken barnet känner sig bäst med, känner en liten kille som bara brydde sig om pappan i åldern 2-4, men sen var mest intresserad av mamman. Tag det lugnt! Det är ingen tävlan.

Bekymra dig inte över det. Om barnet har två normala föräldrar, så kommer det barnet att vara mammig och pappig i perioder. Det blir aldrig så att barnet hela tiden står precis lika nära båda föräldrarna. Just nu är din son i en period då han söker sig ut i världen, och då är det en klassisk grej att föredra pappan. Det där kommer att ändras fram och tillbaka många gånger ...

Har det varit såhär en lång period? Vår son hade en riktig pappafas i somras när han var ca 1,5 och det var bara pappa som gällde hela tiden - allt han gjorde skulle han visa pappa, inte mamma, och tyckte t ex att det var jätteroligt att peka på mig (mamma) och säga glatt Pappa! Fastän han kunnat säga mamma länge. Kändes tråkigt för mig. Som mamma är man helt ärligt liksom van att man ska vara nummer ett så nu fick man ju känna hur det kanske är för många pappor, men de kanske inte analyserar/bryr sig lika mycket i och för sig. Numera känns det som att det går lika bra med oss båda så det varade bara i några månader.

Haha nej absolut ingen tävlan. Men jag analyserar ju ingen heller eller tävlar utan beskriver situationen och frågar någon (som ev vet mer) om att säga om detta betyder nått.

Nej inte så länge. Nån månad började väl runt 1,5 här också :)

Aha spännande om de själva väljer den förälder som passar med utvecklingsfasen. Men tänker du att det har nån betydning att han väljer pappa i alla situationer då pga han generellt är i utforskande fas, tex också för tröst om han slagit sig? Nått som helt klart varit mammas område innan här hemma och som inte heller har med utforskning att göra.

Nja, jag har aldrig direkt analyserat det utan bara konstaterat att det är så. Hos oss har alla barn varit mammiga så länge jag ammat. När de fått småsyskon har alla varit pappiga en lång period, och däremellan har det gått lite fram och tillbaka.

Jag har läst mycket om anknytningsteori och jag är rätt säker på att er anknytning är god också, utifrån det du skriver. Både du och pappa är primära anknytningspersoner. Just nu är pappa nummer ett och du två, men det kan skifta över tid. Inget i din text tyder på att ditt barn skulle ha dålig anknytning till dig. Du kan jobba på er kontakt när han är glad, med mycket lyhördhet, humor och lekar. Om han vill ha pappa och det funkar för er just då, så hade jag låtit honom få vara hos pappa.

Tack för svar :) Tycker detta är intressant, men vet lite. Misstänker att jag själv inte hade så god anknytning till min mor, så därför känns det angeläget. Har du tips på litteratur eller källor?

Anknytningsteorier missbrukas lika mycket som begreppen kränk och övergrepp...

Det är rätt tröttsamt med alla dessa som försöker förklara allt, allt allt, med störd anknytning.

Barn kan ha olika behov av olika föräldrar i olika perioder. Barn kan ha mest behov av mamma alltid. Barn kan ha mest behov av pappa alltid. Inget är stört utan fullkomligt normalt.

En fantastisk bok som dock är relativt teoretisk (men lättläst!) är Kärlekrns roll av Sue Gerhardt, den sammanfattar anknytningsforskingen med fokus på de tidiga åren. En annan fantastisk bok, en riktig ögonöppnare är Hold on to your kids, på svenska Ta plats i dina barns liv av Gordon Neufeld. Svenskt standardverk i utbildning är Anknytningsteori, betydelsen av nära känslomässiga relationer av Anders Broberg mfl.

Bedömning av anknytning finns på nätet i Rikshandbolen för vårdpersonal, bland annat, titta under samspel föräldrar-barn 0-2 år.

Rekommenderar varmt även Aletha Solters webbsida och macnamara.ca.

Jag utmanar dig att läsa boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt, om den moderna anknytningsforskningen. Bra att sätta sig in i forskningen innan man avfärdar ny kunskap.

Med det sagt, det är inte ett tecken på störd anknytning att ett barn är mer mammig eller pappig. Däremot så är anknytning extremt viktig för ett barns utveckling och välmående. Det tydligaste exemplet är de rumänska barnhemsbarnen, som fick omvårdnad och näring men ingen anknytning. De blev apatiska och tynade bort. Inte av brist på mat utan av brist på anknytning och kärlek. Även mindre extrema exempel på barn som blir negligerade av sina föräldrar visar att dessa barn får en högre stresskänslighet vilket syns fysiskt i hjärnan, och senare i livet lättare drabbas av depressioner, utåtagerande beteende eller självskadebeteendeveteende och psykiska sjukdomar.

Jag avfärdar inte kunskap eller teorier, tvärtom. Om du läser det jag skriver och förstår innebörden av det så ser du att det är det sista jag gör.

Det ser jag nu, var för snabb, ber om ursäkt för missförståndet! Hoppas du ändå läser boken! Det går nämligen att förklara ganska mycket av psykisk ohälsa och kriminalitet...

Det händer så lätt.
Sjysst av dig att be om ursäkt, det är sånt man ser alldeles för sällan på FL.

Har planerat att läsa den men det kommer så många andra böcker emellan. Ska försöka ta tag i det nu.

Tack för fint svar. Ja attans vad lätt det är. Skäms lite  då jag inte vill bidra till ett dåligt debattklimat. 

Ja gör det! Du kommer inte att ångra dig! 

Oj sorry - trodde inte jag fick fler svar och gick inte in på fl på ett tag.

Tack för att ni svarade.

Som en uppdatering så gick det nån vecka och så blev han extremt mammig istället. Så den som skrev att det där går fram och tillbaka i faser hade iallafall helt rätt k vårt fall