Varför kom min pappa aldrig tillbaka !

Ja, visst är det sorgligt. Ett stort trauma för mig. Jag har inga syskon heller, så jag var helt ensam i detta. Jag är 41 år nu och har fortfarande men för livet. Jag började träffa pappa igen när jag var 18 år och vågade stå upp mot mamma, och vi har en bra relation idag. Vi tappade tio väldigt viktiga år tillsammans och jag vet inte hur vår relation hade varit om vi inte hade gjort det, men jag tycker faktiskt att vi har det bra idag. Inget var pappas fel, allt var mammas. Tack för dina ord <3

Pappa gav aldrig upp hoppet om mig, hur mycket jag än sade och skrev brev om att jag inte ville träffa honom (för att rädda mamma). Han skrev brev till mig, och när jag var 15-16 år så började vi brevväxla. När vi sågs tillslut var det bara lycka. Det var ju vad pappa velat hela tiden, så han var väldigt glad. Och jag var glad som fått min pappa tillbaka. 

Mamma har fortfarande lika mycket hat inom sig, så jag får välja mina ord när jag pratar om pappa (hon och pappa har inte pratat med varandra eller setts sedan skilsmässan). Jag har gått mycket i terapi och lärt mig förstå varför mamma kunde göra det hon gjorde mot mig, och jag vet att inget var mitt fel. Hon mådde inte bra, och det gick ut över mig. Jag och mamma har pratat ut, och hon har bett om ursäkt och kan inte själv förstå hur hon kunde göra så. Men i nästa mening hatar hon pappa igen och inget i henne har förändrats på trettio år, hon är fortfarande full av hat. 

Jag tror det kallas psykisk misshandel, när en förälder hotar, utpressar och sätter skräck i sitt lilla barn. Väldigt hemskt och något inget barn borde behöva vara med om.

Mår man så dåligt psykiskt som min mamma gjorde när hon blev lämnad, och är så full av bottenlöst hat, så kan man nog inte tänka klart. Jag är helt säker på att mamma aldrig ville skada mig, utan bara göra pappas liv till ett helvete. Men det blev ju väldigt fel ändå, när hon använde mig för att kunna komma åt honom. 

Jag och mamma har en bra relation idag. Jag har aldrig varit arg på henne, utan enbart klandrat mig själv för att det blev som det blev. Det var ju trots allt jag som tog beslutet att bryta med pappa (i och för sig för att rädda mamma, men ändå). Jag ångrar att jag inte var starkare, såg klarare, men jag var bara åtta år. Jag såg inte hur jag kunde göra på något annat sätt. Att rädda mamma blev min livsuppgift. Nu när jag är vuxen och har gått flera år i terapi vet jag varför mamma behandlade mig som hon gjorde, och jag klandrar inte henne (eftersom hon var sjuk, och det kan man aldrig rå för).

Jag hoppas verkligen att det löser sig för TS.

Det gör du också, inte bara med din f.d familj (...) utan också med din nuvarande.

Så du tror din nuvarande skulle döda dina äldre barn?

Men du skriver ju själv att ditt ex har bett sig riktigt illa. Vilket jag kan hålla med dig om att hon har.

Du skriver att hon har lyckats vända den äldsta dottern mot dig.

Ändå så lägger du skulden på barnen för det? Varför?

Om de inte var mer än 8 och 10 år gamla då (om ens det) så kan du inte lägga skulden på dem.

Framförallt inte om du vet att deras mamma har manipulerat dem.

Så du har skarvat om åldrarna och de var ÄNNU yngre än 8 och 10 när ni gick isär men du lägger ändå större ansvar på dem än på dig själv?

Du har berättat för dina barn vad deras mamma har gjort.

Men du fortsätter också att skuldbelägga dem genom att säga till dem att de valde bort dig.

Du lägger alltså skulden på dem för vad deras mamma har fått dem att göra.

Du måste ju inse hur fel det är att göra så!

Sen skriver du att de kan gott hålla sig borta.

Samtidigt skriver du att du bryr dig om dem.

Det låter inte som att du bryr dig om dem särskilt mycket,om jag ska vara ärlig.

Du verkar mest mån om att du ska ha det bra själv. Inte dina barn.

Och det är fruktansvärt att du ens kan tänka så!

Håller inte med dig alls! Ts märkliga inlägg i trådarna visar en ?pappa? som en bra mamma (och myndigheter) gör rätt i att skydda barn ifrån!

Visst älskar jag barnen, men jag vill inte bara vara en "tivoli" pappa för tjejerna.

Jag vill ha en vardag med dom, ett liv med dom,jag vill kunna hjälpa med läxor, prata vardagliga saker, vara en del i deras uppfostran.Det utrymmet får man inte som tivoli pappa,någon helg då o då pappa.

Därför berätta jag om det egna valet åt tjejerna,precis som deras mamma har gjort, antingen tar dom upp bråket med mamman, eller så gör dom inte det, det styr utgången av vår relation, mamman har som sagt ännu all påverkan på dom, det är mamman som bestämmer ifall dom får träffa mig eller inte.

Därför har barnet fått valet igen, nu vet dom att det är just deras val, dom kommer aldrig behöva fundera på varför pappa är borta, dom har redan svaret.

Men både du och ditt ex verkar glömma bort hur gamla de är.

Om de nu är 8 och 10 år så kan det vara ett stort problem för dem att göra det valet.

De vill ju vara lojala mot er båda.

Jag tycker det är fel av er båda att lägga det ansvaret på 2 små barn.

Och det borde någon tala om för ditt ex också.

Om hon nu tycker att barnen måste få välja själva så ska det gälla även om barnen vill vara med dig. Inte bara om de vill vara med henne.

Och samma sak gäller ju för dig.

Förlåt men är du full???

Så det var en 5-åring och en 8-åring som ts tyckte skulle kämpa om hans gunst? Och han tycker fortfarande att de, 9 och 12 år gamla, ska anstränga sig för att få plats i hans nya liv och alls bli erkända som befintliga. 

Det är förmodligen mycket mindre destruktivt för dessa barn om kontakten helt uteblir även framledes.