Missade drömhuset, IGEN :(
Vi har letat hus i vårt område i snart ett år. Vi har ett bra boende nu, men skulle behöva minst 1 sovrum till. Då ett av barnen går i skola vill vi helst bo så att hen kan gå själv till skolan utan att passera en av samhällets tyngst trafikerade vägar (där förare tar 0 hänsyn till skolbarnen).
I höstas kom ett "perfekt" hus ut på mäklarsidorna. 5 minuter till skolan på skyddad gångbana, perfekt planlösning och precis lagom mycket gård. Garage och biltak för 2 bilar, så sambon kunde ha verkstad och vi skulle slippa snö på bilarna. Det fanns ju lite att fixa men vi föll direkt.
Accepterade utgångspriset direkt på visningen, men förlorade budgivningen. Åh vad jag grät. Jag ville verkligen ha det huset, men det slutade på 50 000 mer än vi hade möjlighet att skrapa ihop. Livet gick vidare, men drömmen levde kvar för ingen flyttade in.
Så för några veckor sedan blev det till salu igen, till mycket lägre pris. Utan några eg nya fel men säljaren behövde bli av med det. Det stora fel som fanns hade vi planerat att åtgärda redan förra gången, i maklig takt. Med detta pris kunde vi göra det innan vi flyttade in. Återigen accepterade vi utgångspriset på visningen. Och återigen förlorade vi budgivningen. Jag är så ledsen och bitter. Fan också, rent ut sagt. Jäkla skit! Är bekant med dem vi budade mot, så vet att deras barn går inte i skolan ännu, de kunde bra ha sökt sig någon annan stans. Fan fan fan.
Jag brukar inte svära men jag är så besviken att jag har inte ord.
Säljaren lär vara nöjd då det slutade 370 000 över det låga utgångspriset, och för oss 70 000 över maxpriset (och 20 000 över absoluta hard limit, utan utrymme för överraskningar vid renoveringen). Vet att köparna har byggare i släkten, kul för dem, skit för oss.
Hur ofta får man andra chansen på drömhuset?
Och det värsta är alla plattityder från folk. Jag sörjer verkligen detta hus, och det kommer käcka kommentarer som "ni hittar snart något bättre" (vi har sökt ett år, detta är det enda som känts helt rätt), "det var nog inte meningen/det finns en mening med detta" (uppenbarligen. ..) "vilken tur, det fanns säkert fel på huset" (ja, och vi visste om dem och planterade åtgärda dem).
Det är som att jag inte ska få vara ledsen för detta, utan ska bara rycka på axlarna och gå vidare.
Min sambo är också besviken och ledsen. Skitjobbigt då han som vanligtvis är tystlåten sluter sig helt och knappt svarar på tilltal, så kan inte prata med honom heller.
Men hur ska jag bemöta alla "det kommer något bättre"?
Vi mötte ju den attityden i höstas med, men på riktigt så har det inte kommit ett enda hus som passat våra behov (och prisklass) sedan i höstas när vi förlorade detta hus första gången.
De säger dessutom att vi inte kan jämföra med detta och ska glömma det? Varför ska vi inte jämföra? Om vi hittat och vet precis vad vi vill ha, är det inte exakt det vi ska jämföra med, så vi slipper ångra oss om något år?
