Att ta steget ut
Jag är gift sedan många år tillbaka och lever med min man och våra barn. Jag älskar min man som människa och jag trivs i vår relation som är trygg och stabil. Men jag trivs inte i mig själv. Jag älskar inte mig själv, för jag är inte hetro! Jag dras inte till några män över huvudtaget, alls! Varför har jag inte vågat stå för mitt eget jag innan jag bildade familj? Jag kan inte förmå mig att lämna vårt liv, våra barn och det vi under så många år har byggt upp. Istället går jag runt och mår ?bajs? över att inte kunna leva som mig själv fullt ut... kväver min inre röst som skriker att jag dödar allt det som är jag... med en ständig längtan efter någon som jag kan älska med, ?naket? och ärligt. Jag är inte olycklig i min relation men jag är olycklig i mig själv... Och det hela blir än mer svårt med en man som inte tycker att det är ett problem. Han säger att han älskar mig för den jag är och ser inget som helst hinder i att jag träffar kvinnor vid sidan om. Så varför kan jag inte leva med det? Varför tar jag inte steget ut och försöker träffa någon som vill mötas ibland, på lika villkor? Jag vill våga det, men hur gör man det? Känner någon igen sig? Har ni egna erfarenheter, dela med er.
