Han älskar mig inte längre.....

Idag gör det ont i precis hela kroppen! Jag saknar han så otroligt mycket. Känner mig så jävla ensam! Vill bara ringa honom, fråga honom varför han inte känner något för mig längre :( 

Varför ska det göra så jävla ont??!!!

Idag har jag mått extra dåligt pga av ångest. Jag har typ haft ångest hela dagen tror det beror på att jag var ute igår och drack alkohol....

Min syster sa till mig när du får panikattack vad är det du då känner? Det jag känner när min panikattack kommer är att jag saknar just HONOM så extremt mycket och får panik över att aldrig mer få träffa honom. Så jag har ju inte kommit över honom för fem öre och har fortfarande känslor.

Min syster sa att jag kanske borde försöka träffa andra killar för att se att det finns andra än bara HAN. Men jag har ju träffat andra killar och det har bara gjort mig mer ledsen. 

Så antar att tiden gör att mina känslor kommer svalna. Eller? :(

Jag kommer iaf skriva till honom att vi ska mötas upp och byta nycklar. Då kommer jag säga till honom att jag tycker det är oschyst det han gjorde mot mig, lämnade mig i ovisshet och sedan lät det rinna ur sanden och inte frågade ens hur jag mådde. Att det var riktigt fegt gjort! Det kommer jag säga! Behöver få det ur mig!

Jag vet inte vad det ör med mig längre. Men jag tror att jag har hamnat i någon slags depression. Allt känns som ett stort mörkt hål. Jag känner mig ensamast på jorden. Jag har inte lust med något längre. Jag mår illa och tänker bara hemska tankar att jag kommer dö ensam och att det kanske vore bättre att inte leva längre :(

Jag vet inte vad jag ska glra längre. Jag vill inte ha dessa hemska tankar inom mig. Jag vill ha lusten att leva. Just nu känns det inte som jag har lust till något längre, jag känner mig så jävla övergiven och som jag ensam får gå igenom allt.

Jag vill inte tynga ner allt mitt tjat och mina tankar på mina nära och kära. Jag vill vara stark och klara mig själv.

Jag vet inte om ni kan förstå känslan jag har i kroppen just nu. Men ni som har varit eller är deprimerad ni vet känslan man har. Det är liksom stopp, jag känner inget längre och jag har inte lust med något. Jag vill bara lägga mig under täcket i min säng och ligga där hela dagen.....

Jag har så många tankar inom mig. Jag tänker på honom varje dag så det gör ont. Den här smärtan är det värsta jag varit med om. Jag har slutat kolla honom på sociala medier. Jag måste försöka. Jag har raderat dejtingapparna.

Så nu står jag här helt ensam. Jag har inte kontakt med någon annan utom mina systrar, kompis och mamma. Jag känner mig som den ensammaste personen i hela världen.

Min mobil plingar inte längre med sms från honom. Ingen skriver till mig. Jag känner mig bara så tom. Så svag. Så otillräcklig.

Tankarna på honom går bara runt och runt. Det svider i hjärtat när jag tänker på allt vi gjort ihop. Åh fan vad jag saknar honom!!! Ibland när jag kliver in min lägenhet efter jobbet hoppas jag ibland, bara ibland att mina nycklar ska ligga där, att han ska ha postat dom.

Han lämnade mig ensam med så många frågor och funderingar. Dagen då han ville ses och säga att han ville fundera på sina känslor handlade det bara om HONOM. 

Jag sa inte så mycket, dels för att jag inte kunde, hade ingen energi och dels för att jag inte visst vad jag skulle säga. Jag vill bara skrika ut:

"Jag älskar dig än men jag vet att du inte vill ha mig längre. Men jag ville bara säga det, så du vet".

Jag har pratat med mina vänner och jag har pratat med min kurator. Det känns så himla skönt när det verkligen håller med om att HAN har inte betett sig på ett rätt sätt mot mig. Att han verkligen har gjort något oschysst. Han har lämnat mig i ovisshet enbart för att rädda sitt egna skinn och sedan bara total ignorerat mig. Enbart för att han tror det är det bästa. Han har inte ens frågat hur jag mår och ändå har VI varit tillsammans i nästan 2 år.

Det visar bara vad för människa han är. Men det känns så skönt när mina vänner och kuratorn håller med om att han har betett sig oschysst, att det är inte bara jag som tycker det!!!! 

Detta är också något jag så gärna skulle vilja säga till honom. Jag vill inte veta varför han lämna mig, jag vill inte vad han känner. Nej jag måste tänka på det som gynnar enbart mig när vi möter upp för att byta nycklar. Egentligen behöver jag inte säga något men jag vill så gärna. Jag vill bara säga åt honom att han har betett sig dumt. Det vill jag att han ska veta!!!

Det har faktiskt gått två dagar i rad nu att jag inte har tänkt på honom i några minuter. Och WOW, det är en konstig känsla, shit alltså!!!

Jag känner att jag verkligen saknar och vill vara med någon. Med det menar jag en kärleksrelation. Att ha någon att älska, mysa, pussas med. Dela vardagen med. Någon som älskar mig tillbaka. 

Jag vet inte om det är han(exet) som jag just saknar. Men det är ju han jag tänker på hela tiden så borde ju vara han. Eller om det är bara att jag saknar någon och inte specifikt HAN. 

Jag har ju testat att träffa killar genom tinder nu efter breakupet men det kändes bara så jävla fel. Jag träffade även en kille ute på krogen och kändes där så jävla fel.

När jag tänker att jag ska träffa en kille här och nu, antingen genom dentingapp eller IRL blir jag illamående och känner bara att jag inte är redo.

Men ändå kan jag som sagt inte låta bli att och sakna och längta.

Är detta normalt att känna så här? Det kallas väl seperationsångest? Eller?

För jag vill ju mest av allt ha en pojkvän. Vissa stunder vill jag det. Ganska så ofta faktiskt. Men jag trivs faktiskt vissa stunder bra själv.

Jag tror det är just HAN(exet) som jag saknar och inte NÅGON....

Jag har spenderat hela helgen med mina systrar. Har varit väldigt skönt! Men så fort det närmade sig att vi skulle åka hem och så fort jag klev in ensam i min lägenhet kom ångesten och klumpen i magen.

Jag känner mig så jävla ensam! Men jag måste ju ändå klara mig själv, visst? Jag måste kunna stå på egna ben.

Hade jag varit tillsammans med mitt ex nu och klivit in ensam i min lägenhet efter en helg med mina systrar hade jag aldrig känt denna ångest och klump i magen. Då hade jag ju haft honom att antingen skriva med eller åka till 

Bara att veta att han hade funnits där och prata med hade betytt så mycket! 

Men jag kanske har gjort mig beroende av honom? 

Det har gått flera minuter nu i helgen som jag inte tänkt på honom. Jag hoppas att dessa minuter blir timmar och sedan dagar. Jag tänker så mycket på alla minnen med honom. Det gör så ont i hjärtat att jag aldrig mer får träffa honom och umgås med honom,

Idag saknar jag honom extremt mycket. Jag måste även ta tag i det där med nycklarna....något jag verkligen inte vill och försöker skjuta bort. Men jag måste ändå göra det.

Det kommer inte kännas bättre om jag skjuter på nyckelbytet en månad till....

Ja jag hoppas verkligen att minuterna blir till timmar snart, han ska inte vara i mina tankar, han är inte värd en plats i mina tankar!

Egentligen borde jag tag i nyckelbytet men det tar så jävla mycket emot! 

Det tar emot för mig att träffa andra killar och skriva med andra. När jag träffade de där andra killarna efter jag blev dumpade tog det verkligen emot, men jag gjorde det ändå.

Precis samma känsla är det nu när jag tänker att jag ska kontakta honom angående nyckelbytet. Det tar emot till 100% att kolla om han ens skrivit något mer efter att jag skrev: OK!

Det tar emot att ens nämna att vi ska byta nycklar.

Så jag tänker: Varför ska jag fråga honom något mer om nyckelbyte?

Jag skrev till honom att jag ville ha mina nycklar men det fanns enbart ett syfte med det: Jag ville se om han hade tänkt klart på sina känslor, om han ens brydde sig om mig eller hade ens tänkt på mig.

Och ja, jag fick tydligt mitt svar. Så jag känner att jag inte alls har någon lust att mer skriva med honom, träffa honom eller ha med han att göra längre!

Jag är stark och jag klarar mig själv.

Jag insåg något idag:

Jag behöver inte honom för att bli hel, stark och slippa känna mig ensam. Nej jag behöver inte han längre i mitt liv. Jag kan vara stark, hel och inte ensam utan honom. Jag behöver inte han längre i mitt liv.

Så nycklarna kan jag gott posta. För vad ger det egentligen att jag träffar honom? Ingenting!!! Jag kommer inte få ut något av vårt möte. Antagligen kommer det bara göra ont efteråt. Jag vill såklart säga att han har betett sig dumt.

Men jag känner bara att jag inte orkar lägga mer energi till någon som han, någon som beter sig så jävla genomruttet.

Jag saknar exet otroligt mycket. Men det är inte saknaden av honom som är värst numera. 

Det som är värst är ensamheten. Jag blir stressad och får panik. Det är en ständig klump i min mage. Jag känner mig så jävla ensam. Ingen skriver till mig. Ingen vill hitta på något. 

Jag kommer hem till en tom lägenhet. De enda jag pratar med på en hel dag är mina kollegor. Jag har inget socialt liv utanför mitt jobb. De närmaste jag har är min systrar och en nära kompis. Men jag vill inte känna mig bunden till de hela tiden.

Jag går upp på morgonen. Går till jobbet. Kommer hem. Springer en runda. Kommer hem. Äter lite. Kollar på vloggar. Läser bok. Sen sover jag.

Jag tänker hur mitt liv var innan jag blev dumpad. Det såg exakt ut så då också. Men skillnaden var att jag hade någon som brydde sig om mig. Jag hade en pojkvän som frågade mig vad jag gjorde, hur jag mådde.

En person jag skrev konstant med varje dag.

Jag har bildat en stress mage och ångest. Jag går runt med en klump i magen varje dag. Jag blir stressad av allt det här. Att känna mig så jävla ensam. Känna att jag aldrig kommer hitta en pojkvän som kommer älska mig. Jag kommer aldrig få några barn eller bilda familj.

Jag blir 27 i år. Jag är snart 27 och singel. Ensam och har inga barn eller kille i sikte. 

Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? :( :(

Jag skrev så här: