Han älskar mig inte längre.....

Ja jag hoppas verkligen att minuterna blir till timmar snart, han ska inte vara i mina tankar, han är inte värd en plats i mina tankar!

Egentligen borde jag tag i nyckelbytet men det tar så jävla mycket emot! 

Det tar emot för mig att träffa andra killar och skriva med andra. När jag träffade de där andra killarna efter jag blev dumpade tog det verkligen emot, men jag gjorde det ändå.

Precis samma känsla är det nu när jag tänker att jag ska kontakta honom angående nyckelbytet. Det tar emot till 100% att kolla om han ens skrivit något mer efter att jag skrev: OK!

Det tar emot att ens nämna att vi ska byta nycklar.

Så jag tänker: Varför ska jag fråga honom något mer om nyckelbyte?

Jag skrev till honom att jag ville ha mina nycklar men det fanns enbart ett syfte med det: Jag ville se om han hade tänkt klart på sina känslor, om han ens brydde sig om mig eller hade ens tänkt på mig.

Och ja, jag fick tydligt mitt svar. Så jag känner att jag inte alls har någon lust att mer skriva med honom, träffa honom eller ha med han att göra längre!

Jag är stark och jag klarar mig själv.

Jag insåg något idag:

Jag behöver inte honom för att bli hel, stark och slippa känna mig ensam. Nej jag behöver inte han längre i mitt liv. Jag kan vara stark, hel och inte ensam utan honom. Jag behöver inte han längre i mitt liv.

Så nycklarna kan jag gott posta. För vad ger det egentligen att jag träffar honom? Ingenting!!! Jag kommer inte få ut något av vårt möte. Antagligen kommer det bara göra ont efteråt. Jag vill såklart säga att han har betett sig dumt.

Men jag känner bara att jag inte orkar lägga mer energi till någon som han, någon som beter sig så jävla genomruttet.

Jag saknar exet otroligt mycket. Men det är inte saknaden av honom som är värst numera. 

Det som är värst är ensamheten. Jag blir stressad och får panik. Det är en ständig klump i min mage. Jag känner mig så jävla ensam. Ingen skriver till mig. Ingen vill hitta på något. 

Jag kommer hem till en tom lägenhet. De enda jag pratar med på en hel dag är mina kollegor. Jag har inget socialt liv utanför mitt jobb. De närmaste jag har är min systrar och en nära kompis. Men jag vill inte känna mig bunden till de hela tiden.

Jag går upp på morgonen. Går till jobbet. Kommer hem. Springer en runda. Kommer hem. Äter lite. Kollar på vloggar. Läser bok. Sen sover jag.

Jag tänker hur mitt liv var innan jag blev dumpad. Det såg exakt ut så då också. Men skillnaden var att jag hade någon som brydde sig om mig. Jag hade en pojkvän som frågade mig vad jag gjorde, hur jag mådde.

En person jag skrev konstant med varje dag.

Jag har bildat en stress mage och ångest. Jag går runt med en klump i magen varje dag. Jag blir stressad av allt det här. Att känna mig så jävla ensam. Känna att jag aldrig kommer hitta en pojkvän som kommer älska mig. Jag kommer aldrig få några barn eller bilda familj.

Jag blir 27 i år. Jag är snart 27 och singel. Ensam och har inga barn eller kille i sikte. 

Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? :( :(

Jag saknar exet otroligt mycket. Men det är inte saknaden av honom som är värst numera. 

Det som är värst är ensamheten. Jag blir stressad och får panik. Det är en ständig klump i min mage. Jag känner mig så jävla ensam. Ingen skriver till mig. Ingen vill hitta på något. 

Jag kommer hem till en tom lägenhet. De enda jag pratar med på en hel dag är mina kollegor. Jag har inget socialt liv utanför mitt jobb. De närmaste jag har är min systrar och en nära kompis. Men jag vill inte känna mig bunden till de hela tiden.

Jag går upp på morgonen. Går till jobbet. Kommer hem. Springer en runda. Kommer hem. Äter lite. Kollar på vloggar. Läser bok. Sen sover jag.

Jag tänker hur mitt liv var innan jag blev dumpad. Det såg exakt ut så då också. Men skillnaden var att jag hade någon som brydde sig om mig. Jag hade en pojkvän som frågade mig vad jag gjorde, hur jag mådde.

En person jag skrev konstant med varje dag.

Jag har bildat en stress mage och ångest. Jag går runt med en klump i magen varje dag. Jag blir stressad av allt det här. Att känna mig så jävla ensam. Känna att jag aldrig kommer hitta en pojkvän som kommer älska mig. Jag kommer aldrig få några barn eller bilda familj.

Jag blir 27 i år. Jag är snart 27 och singel. Ensam och har inga barn eller kille i sikte. 

Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? :( :(

Jag saknar exet otroligt mycket. Men det är inte saknaden av honom som är värst numera. 

Det som är värst är ensamheten. Jag blir stressad och får panik. Det är en ständig klump i min mage. Jag känner mig så jävla ensam. Ingen skriver till mig. Ingen vill hitta på något. 

Jag kommer hem till en tom lägenhet. De enda jag pratar med på en hel dag är mina kollegor. Jag har inget socialt liv utanför mitt jobb. De närmaste jag har är min systrar och en nära kompis. Men jag vill inte känna mig bunden till de hela tiden.

Jag går upp på morgonen. Går till jobbet. Kommer hem. Springer en runda. Kommer hem. Äter lite. Kollar på vloggar. Läser bok. Sen sover jag.

Jag tänker hur mitt liv var innan jag blev dumpad. Det såg exakt ut så då också. Men skillnaden var att jag hade någon som brydde sig om mig. Jag hade en pojkvän som frågade mig vad jag gjorde, hur jag mådde.

En person jag skrev konstant med varje dag.

Jag har bildat en stress mage och ångest. Jag går runt med en klump i magen varje dag. Jag blir stressad av allt det här. Att känna mig så jävla ensam. Känna att jag aldrig kommer hitta en pojkvän som kommer älska mig. Jag kommer aldrig få några barn eller bilda familj.

Jag blir 27 i år. Jag är snart 27 och singel. Ensam och har inga barn eller kille i sikte. 

Hur ska jag komma ur denna onda cirkel? :( :(

Ikväll ska jag skriva om nyckelbyetet. Att det nog är OK/lugnt för mig att ses och byta dom.

Iaf vad jag känner just nu men nej nje nej, jag har inte kommit över honom. Men jag måste ju ta tag i detta!

Jag skrev så här:

Jag övervägde först med att möta upp honom. Men jag funderade verkligen länge med vad det skulle GE MIG. Jag skulle bara bli sårad på nytt. Jag skulle gå tillbaka till ruta ett. Må lika dåligt som jag mådde dagen då han dumpade mig. 

Och jag vill verkligen inte må så dåligt! Jag tänkte också att han kanske, kanske vill ha mig tillbaka om vi träffas. Kanske känslorna blossas upp?

Men sen tänkte jag att han har inte en enda gång frågat mig under dessa 2 månader sedan han gjorde slut hur jag mår. Inte en enda. jävla. gång. :( :(

Så jag har verkligen ingen lust att träffa någon som inte ens bryr sig om mig. Han är inte värd att träffas för att byta nycklar. Han ska inte finnas i mitt liv längre.

Jag ska leva som singel ett bra tag nu. Kärleken gör mig rädd. Jag har byggt upp en mur runt mitt hjärta och kommer hålla kvar muren jävligt länge!

Han har svarat. Han skrev att vi gör det som jag tycker känns bäst. Ett alternativ är att droppa nycklarna i våra brevinkast. Du får bestämma.

Jag blev så jävla ledsen när jag läste vad han svarat. Jag sitter väl fortfarande och har förväntningar!! :( Faaan!

Jag skrev tillbaka att jag vill posta, vill inte gå hem till honom. Och han kan lämna nycklarna hos mig om han vill när jag är bortrest. 

Sen skrev jag: "Bara en tanke, du frågar inte ens hur jag mår?"

Ja, jag kunde inte låta bli!! Jag ville få det sagt till honom. Vet inte om det var bra. Men faaan vad ont det gör just nu!!! Försöker tänka att det skulle göra ännu ondare om vi hade träffats......

Mår så illa :( :(

Men vi har inte träffats sällan! Vi umgicks varje jävla helg i 2 hela jävla år. VI träffades även i veckorna. Vi skrev med varandra varenda jävla dag i 2 hela år!

Är det inte konstigt då att jag reagerar som jag gör? Min kompis reagerade också. Hon tyckte han beter sig konstigt mot mig, att han inte ens frågar hur jag mår? Jag skrev till honom: Hoppas allt är OK med dig. Normal person svarar på det?

Jo det räcker nu. Men jag var tvungen att skriva till honom, bara få påpeka vad jag grubblar på och tycker är fel. 

Han kommer nog inte kunna ge mig ett vettigt svar. Men nu har jag iaf skrivit och frågat att han inte ens frågar hur jag mår. Om jag inte hade gjort det hade jag bara fortsatt å grubbla på det.

Jag ska posta nycklarna i helgen!

Jag vet att exet en gång sa när vi var tillsammans att han fått kommentarer från sina kompisar att han är för snäll och bryr sig om de i hans närhet. Där och då förstod jag varför han kunde få en sån kommentar.

Idag förstår jag det inte alls. Hur kan han tolkas som för snäll? Han är allt annat än snäll. Han visar prov på det motsatta.

En normal person i mina ögon efter att ha gjort slut med någon tycker jag skulle fråga hur personen mår som man precis dumpat. För mig är det normalt att göra så.

Eftersom man en gång i tiden faktiskt verkligen brytt sig om och älskat varandra.

Man slutar inte bara att känna. Visst kärleks känslor kan minska. Men kompis känslor, bry sig om känslor de försvinner bara inte. Man kan bli känslokall men då måste det finna en väldigt bra anledning till det.

Inte i mina ögon!