Han älskar mig inte längre.....

Beundrar ditt tålamod...

Skulle ha gjort det ganska omgående ja, bara för att få det klart.

Hatar att sväva i ovisshet, för mig blir det bara stress.

Men du, tänk att det gått tre månader sedan du skrev din TS. Och att du överlevde!

Det kommer bli lättare och lättare nu.

Jo det är tufft...

Klart du saknar det ni hade. Det gör man.

Och det är naturligt att vara ledsen, att livet dippar ibland, det gör det för alla.

Jag tror de allra flesta har varit med om olika svek... att bli lämnad, dumpad, haft hjärtesorg.

Det är livet på nåt sätt.

Och man kommer vidare. Man måste bara våga lita på att tiden slipar ner kanterna, och det kommer nya människor i ens väg som kommer att intressera en.

Försök jobba med din självkänsla, det är den bästa investering du kan göra för dig själv och allt du kommer möta i livet.

Lär känna dig själv och vad som är viktigt i livet!

Hoppas du hade det bra på hundrescuet!

Låter som att han tappat bort nycklarna...

Låter lite väl konstigt att ett rek brev skulle komma bort.

Och inget kvitto kvar heller...

Nä, maximalt oflyt för dig TS, beklagar verkligen. Hoppas det ordnar sig!!!

Härligt att höra!!!!

Det är en otroligt skön känsla att inse att tiden läker, att man repar sig och att livet fortsätter. Och att man kan bli glad och känna pepp och livslust och hitta nya grejer.

När något försvinner kan något nytt komma in!

Höstkram till dig!

Skulle du verkligen vilja ha tillbaks honom?

Säg att han hörde av sig i ikväll att han saknade dig och ville träffas? Ni träffas och han säger att han vill bli ihop igen.

Hur skulle det kännas?

Bara roligt och härligt, eller?

Jag tror du fastnat i nostalgi, överromantiserande och separationsångest, du saknar honom som han var innan han gjorde slut, eller hur?

Hur skulle du hantera hela grejen ifall han faktiskt ångrade sig och ville ha dig tillbaks efter allt som hänt?

Ja, vad säger han om nycklarna egentligen? Och hur engagerad är han att få ordning på nyckelproblemet?

Låter som han är helt off, typ jag har skickat dom. Punkt.

Nä, tycker också det låter som att han kanske aldrig har skickat dom för att han tappat bort dom.

Jag skulle iaf ifrågasätta hur fan ett rekommenderat brev kan komma bort.

Ja fråga honom! Vadå löser sig liksom, ett rekommenderat brev med nycklar som han säger sig ha skickat har varit på vift i, vad är det nu, två-tre veckor?

Och det kommer att ordna sig utan att han gör ett skit?

Nä, den snubben verkar likgiltig och slapp om du frågar mig.

Ring din hyresvärd och säg som det är istället, att ditt ex slarvat bort nyckeln och att det nog är bäst att du byter lås så du kan lägga det här bakom dig någon gång.

Kanske kan vara värt de tusenlapparna eller vad det nu kostar att fixa nytt lås. Ring låssmeden och kolla!

Du behöver väl inte säga hela sanningen att exet slarvat bort nyckeln?

Det räcker med att säga att du helt enkelt tappat en nyckel, och att du är himla ledsen för det och självklart bekostar låsbytet när kontraktet är över. Sånt händer, och är inget man bör bli vräkt av.

Undrar detsamma...

Vill du verkligen det?

Tycker inte det verkar som att du vill komma över honom.

Tycker det låter som att du vill ha honom tillbaks.

Vill du det, efter allt som varit?

Vill bara utmana dig lite i ditt tankesätt.

Du saknar honom, tänker på honom, jämför alla nya killar med honom. Men, du vill inte ha tillbaka honom.

Vad betyder det?

Jo det betyder att du lever kvar i det som varit, och inte i nuet.

Du kämpar liksom emot verkligheten, vill inte acceptera att nu är nu.

Du vill ha det som det var för ett halvår sedan, när ni fortfarande var ihop och allt var bra.

Men den tiden är över. Den killen finns inte längre.

Det kan man sörja, och ja, jag har ältat och sörjt spruckna relationer och killar som inte velat ha mig i hela mitt liv.

Men skillnaden är att jag idag VILL gå vidare, och det bästa sättet är att lära sig acceptera verkligheten.

Jag tänker helt enkelt inte sitta och sörja någon som valt bort mig, och sätta mitt eget värde utefter det.

Livet innebär också förluster och spruckna drömmar, det hör till. Vi var helt enkelt inte ämnade för varandra och även om jag kanske tyckte det, så såg de här personerna jag ältade och saknade ingen framtid med mig. Och då var det inte rätt.

Visst är det tråkigt att gå på nitar och känna sig lurad och bortvald, men jag vill ju att även min partner ska må bra och känna att han hittat rätt. Och det gjorde han inte med mig.

Jag VET att det här är svårt, men att liksom inte kunna släppa det som varit gör att man inte kommer vidare.

Hoppas du förstår vad jag försöker förklara.

Det hör har iaf hjälpt mig, men det kräver ett resonemang som alla kanske inte blir hjälpta av.

Men i min värld är känslor logiska bara man vet varför :)

Och rent logiskt är det väl klart att det inte funkar att dejta när du vill att det ska vara han och så som ni hade det när ni var ihop. Då blir ju alla andra killar fel såklart.

Du är ju kvar i det förflutna.

Om du istället kände att du var nyfiken på andra killar, öppen för något nytt, en vilja att komma vidare, då vore ju läget ett annat. Nu är du ju helt stängd, och så länge du är det blir det nog svårt att dejta.

Gör andra saker istället, men gå framåt!

Ja! Helt rätt att fokusera på dig själv, dina tankar, dina känslor och hur du ska gå vidare. Självkännedom, vrida och vända på tankar varför man tänker som man gör och försöka förstå. Och finns det andra sätt att tänka och resonera, eller är allt hugget i sten?

Det är faktiskt ganska meningslöst att fokusera på någon som valt bort en. Bättre då att fundera på vem man själv vill vara i nästa relation, och hur man själv kommunicerar det och hur man vill ha det.

(Och med det menar jag inte att att hitta en partner är det viktigaste i livet, men vill man ha det är det otroligt bra att ha en stadig grund i sig själv).

Var glad att du hade värdighet att inte göra det du skrev i första stycket! Att kämpa och böna och be för någon som valt bort en känns mest förnedrande tycker jag.

Ja, det kommer med största sannolikhet komma någon ny som du blir intresserad av! En dag händer det :D

Och ja! Jobba med självkänslan. Läs allt du kan hitta i ämnet och omge dig med människor som lyfter dig, och öva dig i att lyfta andra. Gör saker du tycker är kul, lär dig nya grejer, och utmana dig själv!

Lär dig förstå dina egna känslor genom att vrida och vända på dem, även de allra jobbigaste känslorna. Våga möta dom tycker jag, det blir lite som kbt.

Var ödmjuk och snäll mot dig själv (och andra) och värdera dig själv högt. Låt ingen annan få sätta ditt värde!

Du fixar det här!!!

Skulle du vilja bli tillsammans med honom igen om han hörde av sig och ville försöka igen?

Om du t ex fick reda på att han...

- träffat någon annan hela sommaren men att det tog slut, och att det var hon som dumpade honom?

Eller

- varit med lite olika tjejer i sommar?

Känns inte det lite bra att du åtminstone inte längtar efter honom?

Att du saknar det ni hade är helt naturligt, och man ÄR ledsen, känner sig dumpad, övergiven, ensam osv.

Men det kommer gå över, och när du minst anar så kommer du börja intressera dig för andra. Men det brukar inte gå att stressa fram nåt sånt.

Det får ta den tid det tar.

Och du vet iaf att du inte vill ha tillbaka honom, det är faktiskt bara nostalgi det du saknar.

Jag var helt knäckt över mitt ex som lämnade mig helt otippat. Det tog månader för mig, åtta närmare bestämt. Då blev jag superintresserad av en ny, så det går!!! :)

Våga lita på att det kommer bli bra, och acceptera att det kommer ta sin lilla tid.

För mig funkar det bättre att våga möta känslorna istället för att förtränga dem, då kapslas de ju bara in och bearbetas inte, vilket kommer visa sig förr eller senare på något sätt.

Jag brukar tänka det värsta, vad han gör med sin nya tjej och sånt, men jag förminskar aldrig mitt eget värde!

Jadu, det kunde han inte svara på. Bara att han inte var kär i mig.

Vi var båda dåliga på att kommunicera, men jag var inte beredd på att han kände som han gjorde.

Vårt förhållande varade inte lika länge som ditt, men jag tyckte verkligen om honom och trodde på oss, ingenting i hans beteende skvallrade om att han gick i göra-slut-tankar...

Nåväl, jag började mer och mer acceptera att jag inte kändes rätt för honom, och att han inte trodde på oss.

Någon mer anledning behöver jag inte, en relation ska kännas rätt för båda. Ganska logiskt egentligen ;)

Det var väldigt befriande när jag insåg det, för då kunde jag på riktigt släppa honom!

Men ja, jag tyckte han hanterade själva avslutet väldigt dåligt, och jag kan fortfarande tycka att det är sorgligt att det slutade som det gjorde, men jag har inga agg mot honom längre. Visst hugger det till när jag ser honom på stan eller så, även fast det är tre år sedan han gjorde slut. Neutral kommer jag kanske aldrig bli, han var otroligt viktig för mig en period, men han och jag är färdiga och jag saknar honom inte, vill inte tillbaka till honom!

Allt kommer lösa sig, det är jag säker på!

Minns inte hur gammal du är, men strax över 20 har jag för mig. Jag är dubbelt så gammal som dig, och jag trodde heller aaaaldrig att jag skulle komma över my first love.... och visst, det tog lång tid. Men så tänkte jag helt fel också, jämförde alla med honom och var helt fastlåst, glorifierade honom och upphöjde honom till skyarna som om han vore gud fader själv. Jag romantiserade allt som hade med honom att göra, och tyckte att jag var värdelös eftersom han inte ville ha mig.

Det har iaf passerat en hel del män sedan dess. Jag har blivit förälskad och begeistrad i många efter honom. Med varierande resultat. Har blivit lämnad och själv lämnat.

Du ger ett betydligt mognare och mer reflekterande intryck än mig själv i den åldern, så jag är helt övertygad att du kommer att gå vidare, komma över honom och bli förälskad i andra!

Och tips från coachen! Jobba med självkänslan, lär känna dig själv på djupet, våga utmana dig själv och gör sånt du gillar och lita på att DU DUGER! Då kommer du växa!!!

Önskar att någon sagt det till mig när jag var 20...

Känna sig redo...

Ja det kan man säkert göra.

Men har man inte gjort upp med gamla relationsmönster så sitter man ju där igen, förkrossad när det tar slut.

Det bästa är att verkligen gå till botten med sig själv och varför man fungerar som man gör. Antingen själv eller i terapi. Gräva sig ner till botten och inte blunda för det som skaver.

För har man sår sedan barndomen så fortsätter de spöka även i vuxenlivet.