Tröttsam situation med 13åring

Vad är anledningen till att han sköter skolan när han är hos sin pappa tror du?

Nu försöker jag inte skamma eller lägga några stenar på bördan, detta är enbart mina tankar.

Det är faktiskt inte bara skolans uppgift att motivera, jag skulle lägga detta ännu mer på föräldrarna och att det är något som måste påbörjas redan då de är 3-5 år.

Sen kommer man behöva lägga åtskilliga timmar varje vecka på att hjälpa, motivera och träna dem att tänka rätt. De får väldigt lite skoltid på varje ämne i veckan och som förälder som bör man stödja upp med kvarvarande tid som behövs.

De mindre man har krattat sedan barnsben desto mer måste man lägga senare.

Belöningssystem? Knyt skolgång till något som motiverar honom: tex skärmtid, månadspeng, tillgång till telefon, utflykt, fritidsaktivitet...
Konsekvens: väljer han att inte gå i skolan får han istället jobba med något annat hemma: städa, göra småjobb hemma, rensa ogräs. Eller hemskolas och hållas sysselsatt med att studier för att inte halka efter. Alternativet till att inte gå i skolan ska inte vara att slappa hemma i pyjamas.
Straff: Han får böta varje dag han väljer att stanna hemma från skolan utan giltig anledning. Eller får en prick som leder till att han efter X antal inte får något som han vill: typ sova över hos kompisar.

Sätt realistiska mål. Kanske klarar han av en halvdag om en heldag är för mycket? Skulle det vara möjligt för dig att följa honom till skolan under en tid? Kan pappan tänka sig och gå in och medla och stötta? Jag menar om de fixar skolan inom sin relation så kanske han kan hjälpa dig att få rätt på det?

Ta det lugnt med. Sommarlovet är snart här. Se till att få till ett möte med hans lärare innan sommaren så att ni har en chans att börja nästa läsår på bästa sätt.

Kan han  bo heltid hos pappan?

Förstår att det känns hemskt. Hopplöst. Svårt att få hjälp när barnen inte själva vill eller kan resonera.

Vi har en liknande situation med större tonårspojke som strulat sedan han var 14 i skolan. Han gör allt för att misslyckas i alla ämnen. Han bor hos sin mamma som han är elak mot och där hon inte lyckas få pli alls. Han har valt att bo hos henne hela tiden. Hon är förtvivlad för skilsmässan gjordes på hennes initiativ i huvudsak för att hennes kärlek och fokus på sonen ostört skulle få honom att växa. Det blev tvärtom i rask takt.

Kan du snacka med barnets pappa? Gemensamt resonemang med sonen? Extra lektioner privat? Orkar ni hålla hemskola om kvällarna med honom? Min exfru gjorde det så pojken klarade nian men det knäckte henne och äktenskapet. Koppla skolnärvaro mm till månadspengen?

Både belöningssystem och straff leder enligt forskning till ett ökat dåligt beteende i längden (det kan dock funka i början eller vid enstaka särskilda tillfällen), så dessa tips hade jag inte tagit till mig. Det är för att straff och belöning raderar den egna inre motivationen.

Jag håller med om att det är den inte motivationen som ska till. Men hur får man till detta när tonåringen aktivt skapar sin image och inre motivation utifrån förortens småkriminella slackers som sätter en ära i att strunta i skola, repekt i familjen, regelbundna vanor eller extrajobb?

Pappan hade lyckats få till det så jag skulle som sagt ha tagit reda på varför det fungerar med honom och vad han gör annorlunda som gör att det fungerar.

Det finns många ska till varför barn stanna hemma så ni måste givetvis ta reda på varför han stannar hemma, inte bara konstatera att han gör det! Vad har skolan gjort för att hjälpa? 
Vad har du och pappan för relation? Har du att stöd av Soc? 

Nåt måste det vara som gör att han går till skolan hos pappa men inte hos dig, 

Vad säger han själv när du frågar varför det funkar hos pappan men inte hos dig?

Ordet 'plikt' i skolplikten har redan raderat betydelsen av motivation.

Radera något som inte finns, hur är det möjligt?

Det skulle vara intressant att få läsa mer om denna forskning och vad det är den jämför med, när den kommer till slutsatsen att det inte fungerar.

I själva verket är belöningssystemet vår viktigaste motivator till mycket genom livet.
Går man till skolan enbart för att man tycker det är jäkligt kul, så är det en inre motivation.
Går man till skolan för att man förstår att skolan lägger grunden för ens framtid, yrke och försörjning e.t.c, så är vi inne på belöningssystemet.

Nu pratar du om något helt annat. Du pratar om inre motivation, inte yttre belöning/bestraffning som var förslagen från vissa ovan. Det är just den inre motivationen som måste främjas för att drivkraften ska fungera av sig själv.

I exempelvis boken "Barn som bråkar" ger författarna Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman konkreta exempel på att och varför yttre belöning och yttre bestraffning inte fungerar i längden.

Ett exempel på bestraffning var en förskola som hade problem med att föräldrarna inte respekterade sina scheman som de själva hade lämnat in, utan ofta hämtade sina barn för sent. Då införde förskolan en straffavgift för när föräldrarna kom för sent för att försöka motivera dem att komma i tid. Vad blev effekten? Föräldrarna började komma ännu mer för sent och ännu oftare! Varför? Därför att straffet tog bort deras eget inre dåliga samvete över att komma för sent. Straffavgiften gjorde det okej att komma för sent, för man betalade ju faktiskt för sig. Och dessutom, om man ändå redan blev lite sen och skulle behöva betala så kunde man lika gärna åka inom affären och handla också innan man hämtade sitt barn.

Ett exempel på yttre belöning som författarna ger är just en skolungdom som var svår att motivera till att gå till skolan. Då kom föräldrarna och skolan på att han skulle motiveras med en belöning om han gick till skolan. Man bestämde tillsammans med honom att om han gick till skolan en hel vecka så skulle han få en belöning på fredagen i form av en biobiljett till valfri biofilm. Det fungerade jättebra i början och han gick till skolan som han skulle och fick sina biobiljetter. Men efter någon vecka dök han plötsligt inte upp i skolan och läraren ringde och frågade honom varför och påminde honom om att han då skulle gå miste om sin belöning. Pojken svarade "Det gör inget, det går ändå inga bra nya filmer den här helgen. Jag kommer inte på hela veckan". Precis som i exemplet ovan med bestraffning hade belöningen i det här fallet raderat den inre motivationen då pojken inte behövde ha dåligt samvete för att han inte gick till skolan - han betalade ju priset i form av en utebliven belöning. Och skippade han en dag kunde han nu lika gärna skippa hela veckan.

Försökte hitta en icon med en styrkekram - men får skicka en med ord istället. Kram!

Vi har också en 13-åring som har det jobbigt - och trots att vi gör allt vi kan för henne så är situationen jättejobbig för hela familjen.

Hur yttrar det sig att skolan fungerar hos en förälder och inte hos den andra? Är det två olika skolor? Om det är det - kan din tonåring betätta vad det är som skiljer skolorna åt? Föräldrar spelar nog en mindre roll i tonåringarnas liv än vad vi tror - de har så fullt upp av annat i huvudet så relationen mellan tonåringar och deras föräldrar är något som vi funderar på och är frustrerade över - inte de. Tror jag.

När vår tonåring har det jobbigt i skolan så har det mest med att hon känner stt hon inte räcker till, eller inte fattar eller inte har några kompisar osv. Så inget som beror på oss föräldrar även om hon förstås tvcker att allt är vårt fel när hon är arg och ledsen.

I höstas när hon började 7:an innebar det ny skola, nya kompisar, åka buss till och från, olika lärare i varje ämne. Många nyheter och inget hon kände sig trygg i. Klimatet på skolan var hårt med många som hade olika problem och hade grovt språk och betedde sig illa mot både elever och lärare. Vår tonåring blev utsatt för intriger bland tjejerna. Hon mådde sämre och sämre, fick ångest, orkade inte gå till skolan ibland, eller måste gå hem under dagen. Hängde inte med och allt fokus på det jobbiga sociala istället för skolans innehåll.

Vi tog hjälp av kuratorer och psykologer, hade damtal med lärare och stöttade i dkolarbetet, men det blev bara värre.

Till slut insåg jag att i den sits vi satt och i den miljö med den roll hon fått var det imöjligt att få rätsida. Så i januari ringde jag en skola i grannkommunen (fullt på alla i vår kommun). Men i grannkommunen fick vi en plats. Det tog en vecka att byta och både föräldrar och tinåring kände hopp om att det här kunde bli en nystart. Och det blev det!

Kan inte säga att det är suoerbra nu - det har förekommit skolk, inte gjorda läxor, dåliga resultat på prov, bråk och tjat osv. Men det är en milsvidd skillnad - för nu finns det bra saker mellan de dåliga och det dåliga är mycket mindre dåligt än tidigare. Vi är ibland ledsna, arga och uppgivna, men eftersom tonåringen mår bättre så har vi en bättre kommunikation och vi klarar mycket bättre de tuffa stunderna.

Så mitt råd är- fundera och om det går fråga tonåringen vad som är skillnaden mellan när det är bra och när det är dåligt. Hoppas ni också kan hitta en nystart som hjälper er att orka.

/E

Nu tänker jag vara så där psykologisk, bara för att jag sett liknande fall i verkligheten.

1. Pojke som vägrade gå till skolan. Lite i taget kom det fram att han var rädd för vad mamman skulle göra när han inte var hemma. Mamman var deprimerad och drack för mycket, och han var rädd att hon skulle råka ut för en olycka eller t o m ta livet av sig.

2. Pojke. Pappan meddelade en dag att han skulle flytta till sin älskarinna, som väntade barn. Lyckliga familjen blev olycklig och chockad. Pojken var orolig för sin mamma, som mest satt hemma och grät. Han gick knappt i skolan på ett helt år.

3. Flicka. Vägrade lämna sin mamma ur sikte. Mamman hade blivit akut sjuk, åkt ambulans och blivit inlagd. När hon kom hem igen, så vågade inte flickan gå till skolan. Hon måste se efter sin mamma!

Är det möjligt att din son är orolig för dig? Att det har med ditt drickande att göra? Eftersom han går till skolan när han är hos sin pappa?

Nej, jag pratar inte om något helt annat, utan om belöning på längre sikt.
Eller kan du förklara den exakta skillnaden om du inte håller med?

Inre belöning - kommer inifrån dig själv och innebär att du får positiva känslor av att göra något.
Exempel:
*Du gillar att gå ut och springa eftersom du får en kick av det och en bra känsla av det efteråt.
*Du vill göra ditt bästa på jobbet eftersom du känner dig glad och stolt när du har gjort ett bra jobb och känner att det du gör gör en positiv skillnad i samhället. Du blir frustrerad om du blir hindrad i att kunna utföra ditt jobb så att du själv blir nöjd, även om andra tycker att det är tillräckligt bra.

Yttre belöning - kommer från någon eller något utanför dig själv och är den huvudsakliga anledningen till att du gör det du gör, du gör det för att få belöningen snarare än för görandet i sig själv.
Exempel:
*Du springer ett lopp för att du vill vinna det fina priset/medaljen/pokalen/få erkännande från dem som tittar på och ser dig vinna. Är priset man vinner inte tillräckligt motiverande för dig att vilja vinna så låter du bli att springa loppet.
*Du jobbar för att få din lön - om du tror att du får en högre lön om du jobbar hårdare så gör du det, men du jobbar troligen bara så bra du behöver för att få den lön du vill ha. Du gör inget extra utöver det du behöver göra och tycker du att du gör mer än vad du får lön för så drar du troligen till och med ner på din arbetsinsats. Kan du hitta ett jobb där du kan få högre lön i förhållande till din arbetsinsats så byter du gladeligen jobb.

Jag kommer själv från en missbrukar familj så jag förstår att om substansen alkohol inte används längre så betyder de inte att missbruksproblemen har försvunnit. Hur känner du inför din son? Hur är du emot honom? Vad får du för svar att han inte vill gå till skolan ?

Då är vi överens om den saken och jag är övertygad om att de allra flesta som går i skolan inte gör det för att de tycker det är så förbannat skoj, utan för att de vet att de måste, att de behöver en utbildning och belöningen för utbildning kommer senare, i form av jobb, inkomst, kanske t.o.m. bättre jobb och bättre inkomst.

Varför ska vi då satsa på att försök framkalla en motivation av en form de flesta ändå saknar, hos en som absolut inte vill gå i skolan, istället för en motivation som flertalet har?

Skillnaden ligger i varför de vet att det "måste". Egentligen "måste" man inte gå till skolan, som fallet i bl.a. ts visar så kan man välja att avstå. Jag håller dock med dig om att de som har en fungerande inre motivation känner att de måste pga de anledningarna du nämnde. De som inte har denna inre, egna motivationen, utan bara de yttre (som att du "måste" för att vi i vårt samhälle har skolplikt eller för att dina föräldrar säger att du måste) har svårare att motivera sig att gå till skolan varje dag. Så jag håller inte med dig om att de flesta saknar inre motivation, tvärtom.