Jag var aldrig rädd för män som grupp förut utan endast en handfull särskilda män som jag visste var oberäkneliga/inte tog hänsyn till integritet.
Det har kommit mer på senare år, efter jag blev ca 30 år, beror nog delvis på att jag rör mig i andra miljöer nu.
Jag var aldrig rädd för män som grupp förut utan endast en handfull särskilda män som jag visste var oberäkneliga/inte tog hänsyn till integritet.
Det har kommit mer på senare år, efter jag blev ca 30 år, beror nog delvis på att jag rör mig i andra miljöer nu.
Gen
Det kan nog ligga en del i det iallafall för min del förut men mycket har gått över nu. Det tog över mycket i tillvaron vågade inte ens gå ut på tomten om jag var ensam, skyndade mig till och från bilen osv. Så visst kan man säga att rädslan blev en del av identiteten det fanns hela tiden med mig. Och orsaken, att jag blev angripen av en främmande besökare som först utgav sig för att vilja ha hjälp, det är min upplevelse som ingen kan ifrågasätta så du har väl rätt där också.
Gen
Det kan nog ligga en del i det iallafall för min del förut men mycket har gått över nu. Det tog över mycket i tillvaron vågade inte ens gå ut på tomten om jag var ensam, skyndade mig till och från bilen osv. Så visst kan man säga att rädslan blev en del av identiteten det fanns hela tiden med mig. Och orsaken, att jag blev angripen av en främmande besökare som först utgav sig för att vilja ha hjälp, det är min upplevelse som ingen kan ifrågasätta så du har väl rätt där också.
Numera är jag alltid vaksam. Det var jag inte förr, men borde ha varit mer... men nu känns det faktiskt farligare.
Jag undviker att hamna ensam med en man helst, men det beror på fler saker än att man är rädd att bli utsatt för övergrepp. Vissa män förstår jag inte skulle göra något, men då är det istället andra saker som gör att jag undviker det, antagligen har jag påverkats av mellanöstern-kultur att det inte är okej att sitta som ensam kvinna med en man man inte är gift med.
Har mycket erfarenhet av det synsättet, och sen är det religionen också.