Tycker inte om min sambos son

Det känns lite så att han bara kommer och går och under tiden han är här tycker jag mest han är irriterande och ivägen. Som att han inte tillhör vår familj. Och sen att hans mamma alltid ska få som hon vill gör mig ännu mer arg. Vi erbjöd oss ha honom varannan vecka men då dög vi inte till. Och hon hade inte "råd" att låta honom va här för då försvinner bostadsbidrag osv. Extremt självisk människa. Men vi ska minsann ha råd med allt. Hon tyckte till och med jag skulle betala kostnaden för pojkens innebandy. Irritation har gjort att jag tagit avstånd och nu känns det inte ens naturligt för mig att prata med pojken. Hur hemskt det än låter vill jag inte ha honom här. Och det känns som det är för sent att rädda upp detta kaos. Jag blir fruktansvärt irriterad på sambon också i allt detta och känner ofta att jag inte vill leva kvar här. Men samtidigt vill jag för jag har valt den här mannen till partner och far till mitt barn. Kärleken finns där under allt tjafs och groll.

Jag visste inte ens att han hade barn när vi träffades. Det fick jag veta efter känslorna för honom redan fanns där. Jag trodde att jag skulle ta pojken till mig men jag har inte lyckats göra det.

Jag har inte VALT att känna så här. Min sambo är en jättebra pappa till vårt gemensamma barn. Han och exet gjorde slut innan pojken ens va född. Han blev till första gången de låg med varandra och hade bara känt varandra någon dag. Hon valde att behålla och dumpade sen min sambo när hon va i vecka 8. Sen när pojken föddes fick sambon va med första dagen och blev sen utsparkad från hennes hem. Han va inte välkommen för hon "ville va ifred". Sen träffar hon en karl och flyttar till Norge i över ett år. Min sambo ville hälsa på men fick inte för henne. Han knöt inte an på samma sätt som till vårat barn för att han inte FICK va delaktig. Sen har han haft sin egen problematik med sin diagnos och inte fixat att va den pappa han borde vara. Men han har mognat och är jättebra med vårat gemensamma barn. Min irritation är mest mot hans mamma och även min sambo då jag anser att pojken är ouppfostrad, lat och otacksam. Mamman till pojken är ett kapitel för sig. Extremt självisk, manipulerande, impulsiv och kan inte behålla ett jobb. Hon lägger över allt på oss och brusar upp. Hon lovar pojken massa saker och bryter löftena för det är viktigare med utseende och inredning.

Väldigt lätt för utomstående att sitta bakom en skärm och tycka och tänka anonymt. Jag är inte otrevlig mot pojken och visar ingen irritation mot honom. Däremot tycker jag det är svårt att prata med honom. Men det är inte som att jag öppet går runt och är elak mot honom. Ta reda på fakta innan ni kastar skit. Som sagt är inte detta känslor jag valt att ha. Jag vill inte känna på det här viset. Är det några som är vidriga människor är det ni som sitter gömda bakom skärmar med besserwisserhattarna på och tror er vara experter på någon annans situation. Det finns konstruktiv kritik och sen finns det bajskastning. Skäms på ER.

Jag har bjudit honom på många utflykter och resor. Jag har köpt massor av saker han vägrar använda. Jag lagar massor av mat och bakar och bekostar alltid hans lördagsgodis. Men visst... Jag missunnar honom. Härligt att du har all fakta.

För att inte nämna att mamma vägrar ju betala hälften så vi har inget bidrag alls för att ha honom. Vi har en gemensam son som kostar pengar och sambon är sjukskriven. Så jag får stå för i princip allt. Merparten av räkningarna och all mat. Även det är ett irritationsmoment. Jag har inte råd att försörja 2 vuxna och 2 barn varav ett inte ens är mitt. Och irritationen växer när jag förväntas bjuda honom på dittan och dattan utan en krona från mamman. Sen när jag betalar maten och lagar den är pojken inte ens tacksam utan bara klagar på maten. Men inte ska man bli irriterad på något nej.

Jag har mitt användarnamn. Inte en anonym signatur. Och jag har berättat precis hur jag känner för min sambo. Jag tar inte ut det på pojken. Jag är irriterad på honom men inget jag visar för honom. Jag har berättat åtskilliga gånger för sambon vad jag tycker och hur jag känner.

Nämn tid och plats så kan vi gärna diskutera detta bortanför skärmar. Och att han beter sig så är inte jag ansvarig för. Inte jag som uppfostrat honom till det.

Jag ser honom inte som en inkomstkälla. Jag jobbar hårt för mina pengar. Men hans mamma däremot säger att hon inte "har råd" att dela barnbidraget. Barn kostar pengar. Mat kostar pengar. Det är ett enkelt fakta och rätt ska va rätt. Ska han va här på halvtid ska vi ha halva bidraget. Och jag förväntar mig att barn visar respekt och tacksamhet. Annars växer de bara upp till odrägliga individer. Jag sätter inte stopp för deras relation. De får umgås hur mycket de vill. Jag bjuder med pojken på allt möjligt. Så påstå inte att jag utesluter honom. Då hade vi kunnat resa utomlands utan honom och åkt på djurparker och lekland utan honom. Men han får alltid följa med. Lite tacksamhet är inte så mycket begärt.

Det är förövrigt andra som också kommenterat att pojken är lat och otacksam. Så det är inte bara jag som lagt märke till detta.

Jag kräver inte att han ska tacka och bocka för allt. Men allt vi bjuder med honom på så blir det mest bara klagomål. Det är inte direkt kul då. Jag tjänar helt okej med pengar men med tanke på att jag får försörja 2 vuxna och 2 barn blir det dyrt. Halva barnbidraget skulle underlätta. Och principsaken att min sambo inte ska betala underhållsstöd om han har sonen på halvtid. Min prioritering är min son. Allt detta tjafs tar bara energi och det blir som en ond cirkel som leder till mer och mer irritation. Jag önskar pojkens mamma och pappa kunde göra det som behövs för att det ska bli ordning. Det är inte mitt ansvar att lösa detta. Jag vill ha en bättre realtion till pojken men irritationen är stor och nu när det gått så lång tid känns det nästintill omöjligt att ens prata med honom. Det känns inte naturligt. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Det hör också till saken att jag haft en strulig uppväxt som satt sina spår i mig. Det sociala samspelet är över lag svårt för mig. Jag har svårt för att ta kontakt, hitta saker att säga osv. Jag vill göra bättre men jag vet inte hur. Alla påhopp hjälper inte. Som sagt så är det skillnad på konstruktiv kritik och bajskastning.

FORTFARANDE så behandlar jag inte honom det minsta illa. Det enda är att jag inte pratar jättemycket med honom. Jag är inte elak mot honom och jag fryser inte ut honom. Utan det är en KÄNSLA jag har som jag inte visar honom. Så att komma och säga både det ena och de andra om att jag är vidrig och behandlar honom illa är bajskastning. För ingen av er ser hela situationen och hur vår vardag ser ut. Ingen av er skulle komma hit och reagera på det för det är inget som syns utan något jag känner. Så jo det är bajskastning att förkasta mig för att jag känner något. Jag har aldrig någonsin behandlat honom illa.

Han sitter inte och spelar och kollar Youtube på sitt rum utan i vardagsrummet för vi har inte så vi kan dra kablar till hans rum. Så det är irriterande ljud från spel och löjliga videor på Youtube från han vaknar till han somnar. Det blir också ett irritationsmoment för jag undkommer det inte. Sen tillkommer att jag får betala för allt. Han tackar inte för maten och tar inte ens av sig kepsen. Jag bakade och han går och tar utan att varken fråga eller tacka. Han petar konstant på mina saker och ställer miljoner frågor allt som är bagateller blir gigantisk irritation för att det bara växer och gnager i mig. En sån liten sak som att han leker med min sons boll kan göra mig jättearg och jag vill vara skrika att "Det där är inte din vill för helvete!". Jag vet att det är en liten sak men det blir så stort av allt underliggande...

Det är nästintill otroligt att det finns så många människor här som är helt perfekta och utan en enda brist. Som kan kasta sten i glashus och namnkalla andra för att man inte har en perfekt situation och för att man har brister. Jag är åtminstone villig att titta på mig själv. Det är mer än jag kan säga för er. Och nej jag skäms inte för att jag inte är perfekt och för att jag har känslor och tankar. Tack till alla er som har empati. Er andra har jag inget till övers för. Kalla mig vad ni vill och gå sen och polera era silverskedar.

Skulle någon säga att de inte gillar mitt barn så är det helt okej. Man kan inte klicka med alla. Oavsett om det är ett barn. Alla barn är för den delen inte så oskyldiga heller. Ingen av er är här och ser situationen objektivt utan reagerar enbart på hur jag valt att uttrycka mig i ett forum. Att uttrycka sig här ger utlopp för frustration men det betyder inte heller att jag uttrycker mig på det viset hemma. Det är inte som att jag vägrar svara pojken när han pratar och bara fnyser eller något. Jag säger ingenting till honom om han rör saker. Dels av rädsla att överreagera och dels för att jag inte känner att det är min plats att säga något. Ja jag har svårt att ta kontakt med honom men jag har aldrig aktivt gjort något för att visa honom att han inte är välkommen. Och jag ser inga tecken på att han inte skulle känna sig välkommen heller. Att han har keps vid matbordet är inte för att han inte vill behöva se oss. För vi pratar vid matbordet. Att jag tycker han är lat är inte bara min åsikt för både hans egen mor och utomstående har uttryckt samma sak. Hans mamma har också sagt att han är uppkäftig hemma mot henne och att hon ibland uppfattar honom som manipulerande. Som sagt gör jag ingenting öppet för att visa pojken att jag inte gillar honom. Det är en känsla jag har. Och det fungerade bättre för några år sen men har blivit sämre med tiden. Och nej det finns ingen skilsmässa att ta hänsyn till. Mamman var i början av sin graviditet när de gick isär. Han har aldrig levt ihop med båda sina föräldrar. Att hon valde att behålla ett barn som blev till första kvällen med en man hon inte kände något vidare säger en hel del om hennes karaktär också. Min son har båda sina föräldrar och varför ska vi gå isär så det drabbar honom? Det är som att säga att den första sonen är värd mer än den andra då. Min sambo är fullt medveten hur jag känner och har inga planer på att lämna. För som sagt behandlar jag inte pojken illa och det finns ingen som säger att det inte kan bli bättre. Även min sambo kan tycka att pojken är påfrestande. Vissa barn är det. Alla barn är olika. Alla barn är inte söta små oskyldiga offer. Jag säger inte att jag är ett offer. Jag ventilerar mina känslor. Det är ingen som under alla dessa år reagerat på att jag skulle bete mig på ett visst sätt mot pojken för det är inget som syns utåt. Hans mamma och jag har väldigt olika syn på föräldraskap. Hon prioriterar inredning och skönhet över att hålla löften till sina barn (Ja hon har ett barn till). Jag prioriterar annorlunda. Jag håller mina löften. Även till den här pojken. För att jag vet själv hur det är att bli sviken av sina föräldrar. Jag inkluderar honom i våra semestrar och har jag sagt att vi ska göra något så gör vi det. Hans mamma gör precis tvärtom. Men det är JAG som är den stora boven i dramat?