Tycker inte om min sambos son

Du kommer antagligen få massa skit av folk för din tråd. Men jag vill skriva att jag vet exakt hur du känner, har en snarlik situation.

Vad är det som är mest irriterande?

Exets uppförande?

Att ni inte får någon ekonomisk ersättning?

Att pokjen spenderar timmar på Youtube?

Alla de är saker som din sambo bör hantera med exet och sonen. Känns orättvist att lasta sonen för att hans mamma kör sitt eget race, din sambo tillåter henne att göra det och att han inte ställer krav på grabben. Det är hans (din sambos) ansvar att förmedla hur du och sambon vill ha det när grabben är hos er.... Min tanke är att du kanske borde rikta om en hel del av irritationen mot mannen du har valt att dela ditt liv med. Han är bättre skickad att kunna hantera detta och förstår förmodligen varför du känner som du gör.

Alltså, jag förstår ju absolut hur du känner. Det jag funderar över är om det kan vara så att han aldrig har lyckats ta sig in och bli en naturlig del av familjen när han bara "dyker upp" varannan helg? Det är ju som en gäst som återkommer två gånger i månaden liksom. Jag träffar mina väninnor oftare än så...

Du kanske skulle sett till att byggt en familj med någon UTAN barn. Hur fan kan man gå in i en relation och dessutom skaffa barn med någon som redan har ett barn som man inte tycker om. Vad är det för fel på dig? Tror du barnet hoppar av glädje över att behöva bo med dig? Han hade inget val. Det hade du.

Ta ditt jävla vuxenansvar nu och se till att söka hjälp i situationen.

Det känns lite så att han bara kommer och går och under tiden han är här tycker jag mest han är irriterande och ivägen. Som att han inte tillhör vår familj. Och sen att hans mamma alltid ska få som hon vill gör mig ännu mer arg. Vi erbjöd oss ha honom varannan vecka men då dög vi inte till. Och hon hade inte "råd" att låta honom va här för då försvinner bostadsbidrag osv. Extremt självisk människa. Men vi ska minsann ha råd med allt. Hon tyckte till och med jag skulle betala kostnaden för pojkens innebandy. Irritation har gjort att jag tagit avstånd och nu känns det inte ens naturligt för mig att prata med pojken. Hur hemskt det än låter vill jag inte ha honom här. Och det känns som det är för sent att rädda upp detta kaos. Jag blir fruktansvärt irriterad på sambon också i allt detta och känner ofta att jag inte vill leva kvar här. Men samtidigt vill jag för jag har valt den här mannen till partner och far till mitt barn. Kärleken finns där under allt tjafs och groll.

Men din sambo är ju en dålig förälder, är inte det ett större problem? Han ställer inga krav på sin son och har under större delen av hans uppväxt inte tagit ansvar alls skriver du. Kort sagt han bryr sig inte om sin son.

Jag visste inte ens att han hade barn när vi träffades. Det fick jag veta efter känslorna för honom redan fanns där. Jag trodde att jag skulle ta pojken till mig men jag har inte lyckats göra det.

Du kanske borde söka familjeterapi eller något?

Uppenbarligen måste du få hjälp med dina känslor, och din sambo måste få hjälp att vara en bra pappa.

Du borde sätta ner foten och kräva att din sambo uppfostrar sitt barn bättre.

Jag hade faktiskt valt att vara särbo. Fattar inte varför du skaffade barn med en så ansvarslös förälder till att börja med...