Tycker inte om min sambos son

Jag visste inte ens att han hade barn när vi träffades. Det fick jag veta efter känslorna för honom redan fanns där. Jag trodde att jag skulle ta pojken till mig men jag har inte lyckats göra det.

Han sitter inte och spelar och kollar Youtube på sitt rum utan i vardagsrummet för vi har inte så vi kan dra kablar till hans rum. Så det är irriterande ljud från spel och löjliga videor på Youtube från han vaknar till han somnar. Det blir också ett irritationsmoment för jag undkommer det inte. Sen tillkommer att jag får betala för allt. Han tackar inte för maten och tar inte ens av sig kepsen. Jag bakade och han går och tar utan att varken fråga eller tacka. Han petar konstant på mina saker och ställer miljoner frågor allt som är bagateller blir gigantisk irritation för att det bara växer och gnager i mig. En sån liten sak som att han leker med min sons boll kan göra mig jättearg och jag vill vara skrika att "Det där är inte din vill för helvete!". Jag vet att det är en liten sak men det blir så stort av allt underliggande...

Det är nästintill otroligt att det finns så många människor här som är helt perfekta och utan en enda brist. Som kan kasta sten i glashus och namnkalla andra för att man inte har en perfekt situation och för att man har brister. Jag är åtminstone villig att titta på mig själv. Det är mer än jag kan säga för er. Och nej jag skäms inte för att jag inte är perfekt och för att jag har känslor och tankar. Tack till alla er som har empati. Er andra har jag inget till övers för. Kalla mig vad ni vill och gå sen och polera era silverskedar.