Tycker inte om min sambos son

Gjorde dina föräldrar så mot dig? För annars har du väl inte heller upplevt den verkligheten? Jag minns inte att du skrivit att din mans före detta betett sig så och du har väl inga barn sedan tidigare?

Så han gavs inte ens en slutgiltig möjlighet att göra vad du krävde utan du passade på att lära honom en läxa när han inte var närvarande? 

Vilken maktdemonstration. 

Vidrigt. 

Och vilket liv är det för ett barn om ett tillbehör till en leksak som ligger på verandan stör. Jag ger mig den på att den nitiska auktoritära översittaren som skrev det själv har ljuslyktor och sådant som hon gillar stående och liggande där. 

Som sagt, inte roligt att vara barn i ett hem där de vuxna bedriver den sortens maktspel. Den klåfingriga tvååringen är din förmodar jag. Vilket öde väntar inte hens saker - eller slänger du dem redan nu kanske? Tvååringar brukar ju inte vara så intresserade av att sitta på sitt rum och pyssla snällt med sina leksaker. De brukar vilja leka där man själv är, men i ert fall så åker sopsäcken fram när hen inte tar ansvar för grejerna då förstår jag. 

Ja, det förstod jag av ditt tidigare inlägg. Det jag frågade var om han gavs möjlighet där och då? 

Om du ändå inte kan ha instagramstyling på verandan så passar det väl inte så dåligt att ha lite bra-att-ha-leksaker och grejer där som barn när som helst kanske har lust att leka med igen.

Själv har jag en tämligen pedantisk läggning men skulle aldrig någonsin låta den gå ut över barns kreativitet, lek- och övriga stimulansbehov. Fattar inte ens poängen med att ha barn om de och deras saker inte ska få finnas till. 

Visst, ungar ska lära sig alla möjliga grejer men om man inte får vara barn ens när man är det för att föräldrarna och deras partners måste ha det på ett särskilt sätt så begriper jag inte när de ska vara det. Om du har en högre standard på städning än de andra så får du väl antingen göra mer själv (som inte inbegriper att kasta deras saker) eller kompromissa. Och i första hand är det väl pappan du ska förhandla med om sådana saker.

Min starka åsikt i frågan är att jag tycker att vuxna som kastar barns saker är i avsaknad av konstruktiv föräldraförmåga. Jag har alltid och kommer alltid att tycka att sådant agerade är förfärligt. Vuxna som slänger bort barns egendom bara för att barnen är barn och de vuxna är vuxna och som förmodligen skulle akta sig för att bete sig så mot en annan vuxen är skenheliga och obehagliga (de måste också ha väldigt dåligt minne av hur det är att vara barn). Jag tycker att det är ett svek och jag tycker att det är strongt av barn att förlåta vuxenvärlden sådana övertramp. 

Jag tror verkligen inte på och skulle aldrig understödja "metoder" som de du tycks ivra för. 

Har man många barn går det förstås inte, precis som du skriver, att hela tiden ha koll på allas saker. Men det går förstås att hålla koll på den minsta som är den som sakerna är potentiellt farliga för. Det går också att resonera med barn, sluta överenskommelser, omförhandla dem vid behov och att lära dem väldigt mycket väldigt bra på väldigt många andra och väldigt mycket bättre sätt än genom att gömma deras saker eller slänga bort dem. 

Den som inte förmår det har själv vansinnigt mycket kvar att lära.

Men vad då "inget går in"? Det är ju inte så det funkar med barn, att man "säger till" dem och så rättar de sig efter det.

Det är svårt att anpassa sig till vuxnas krav när man är 5-, 8- och 10. När man samtidigt ska anpassa sig till ett småsyskon plus både leka med och emellanåt hålla stånd mot sina mer jämnåriga syskon och bonussyskon. Det krävs inte mycket distraktion för att allt de skulle göra ska vara glömt och den hänsyn de skulla visa åts upp av andra tankar och händelser som seglade in i deras medvetanden mycket mycket fort. 

Du är ju vuxen, kanske över trettio år, och har svårt att anpassa dig till hur ungar är. De har i sin tur svårt att anpassa sig till syskon av alla sorter och åldrar och föräldrar och vuxna och alla deras olika direktiv, frustrationer, besvikelser, krav, förväntningar och önskemål. Man måste visa barn stor förståelse för att de ska vara intresserade av det man vill lära dem och man måste själv visa dem den hänsyn man vill att de ska ta efter. 

Snabbt utkastade korrigeringar i form av tillsägelser och tillrättavisningar, kanske dessutom irriterade sådana i snäsig ton, blir som bakgrundsskval. De betyder till sist ingenting. Om de dessutom toppas med lite olika straff läggs grunden till något mycket dåligt. Det blir gärna en eskalerande negativ spiral av sådant.

När du väljer ord som "det går inte in" förmedlas - kanske omedvetet - en bild av tjockskalliga personer som är lite för dumma för att kunna göra något av de instruktioner de fått. Men så ser du väl inte på din mans och dina barn, antar jag?

Javisst. Det tvivlar jag inte alls på. Men 5-åringen (och 2-åringen) är ju din, vad jag förstår och är per automatik duktigare än sitt småsyskon och känner förmodligen dessutom av att de andra som inte vuxit upp med dig inte är riktigt "lika duktiga". Det ger barn lite spelrum. Och din 5-åring är just 5 år. När hen är 8 eller 10 är det inte säkert att hen är lika duktig som hen är nu. Det är lite så det är med barn, utvecklingskurvan går inte spikrakt uppåt, det går lite fram och tillbaka vad gäller vad de är duktiga på, slarviga med, ointresserade av, intressade av och så vidare. 

Det låter bra att du inte är snorig mot dem, och att du försöker vara pedagogisk, men det kanske allra viktigaste är nog att ha en förståelse för att det inte bara är att fusionera familjekulturer och sedan förvänta sig att alla ska rätta sig efter bara den ena kulturens alla regler. För övrigt så borde ju det faktum att du inte ens är 30 år borga för att du kommer ihåg hur det var att vara 8-10 år. 

Har ni bara bott ihop i dryga året? 

Och hur tycker du att den här straffande metoden fungerar då? Har den fått den framgång du tänkt dig?

Själv tycker jag att det är förkastligt bortom alla ord att straffa barn. Att exkludera dem, kasta deras grejer och ha en väldigt rigid uppfattning kring vad de "bör" och "måste" kunna och liknande är i mitt tycke inte en framkomlig och önskvärd väg att gå.

Dessutom är det orimligt att ha en låg tolerans för leksaker på andra ställen än i det egna rummet (om de har egna rum, de kanske delar?) samtidigt som man har sammanlagt fyra barn i de absoluta mest leksakstäta åldrarna.

Skicka barn i säng för något de gjort eller inte gjort hade jag för min del hoppas tillhörde en tidsålder där kunskaperna och tankarna kring uppfostran och guidning av barn mot vuxenlivet var betydligt mer bristfälliga är de är idag. 

Så då är du nöjd med hur ni har det då? Jag förstod det på dina inlägg som om du inte var det. Det "gick inte in" och försök att vara pedagogisk hade gjorts under dryga året. Det lät som om det inte fungerade tillfredsställande i er nykonstellation, men det måste jag ha missförstått.

Där ser man. Hoppas barnen är nöjda också, där de ligger till sängs 18.00 (ja, inte dina då, de sköter sig bra förstod jag) alternativt inte kan hitta saken som slängts. 

Hur gammal var du förresten, sa du? Inte trettio men?