Hon är så rädd för sin pappa

Ja han är riktigt vidrig..

Mamman har haft det lika tufft som jag fast de var bara tillsammans i ett par år medans han o jag var ihop i 14år!

Jag såg till så att dottern fick kontakt med sin mamma när hon var runt 6-7år. Men de gick till BUP och soc och allt möjligt för att kunna vaa i samma rum.

Han hade ju inte ensam vårdnad så hon hade rätt att träffa henne. Men ända anledningen till att de fick träffas var för att han skulle slippa sin egna dotter. Det bästa för honlm var när dottern sov över hos nån kompis eller var ute sent. Det var oftast inte förren jag kom hem helt slut efter att ha jobbat 14 timmar som han upptäckte att hon inte var hemma. Då fick jag ringa eller gå ut o leta, och när hon kom hem så skällde han ut henne för kung o fosterland för att hon var så värdelös och inte ens kunde klockan bla bla...

Om inte jag var hemma så fick hon ingen mat. Hon fick städa, tvätta eller sitta på sitt rum.

Om hon tog mod till sig och tog hem nån kompis så räckte nån timme för att de aldrig skulle våga sig in i huset mer. Det stod alltid nån i trädgården som inte vågade gå in.

Hon och jag var varandras livboj. Vi har tröstat varandra, funnits för varandra och gråtit i varandras armar så många ggr. Troligtvis också mycket därför jag stannade så länge som jag gjorde.

Nu har mamman henne varje helg så på helgen kan jag andas ut och veta att hon är ok.

Mamman är inte nån höjdare men hon jobbar, har ett annat barn och man. De umgås som en familj och hon får mat minst 3ggr/dag.

Jag har försökt få henne att träffa mig på en helg när hon ändå är hos mamman men hon vågar inte för att det kan komma fram.

Usch, jag gråter bara jag skriver om det. Men nu är det snart skolavslutning och jag hoppas att hon kan bo hos sin mamma under lovet.