Hon är så rädd för sin pappa

Jag är i en liknande situation där flickan i frågan är 16 år och hennes pappa är mitt ex. Har även pratat med ett tidigare ex till pappan som flickan varit ?närmare?, hon säger att flickan sagt att hon blivit misshandlad som yngre av pappan, att han alltid är elak mot henne osv. Och det är han, under vårat förhållande fick jag försvara henne mot hans skrikande och tokiga påhopp. ?Är du helt dum i huvudet?? Är en vanlig mening i hans mun, som vi båda fått höra ofta.

Jag gjorde en orosanmälan som lades ner, flickan vågade inte erkänna nått. Hon var och är för rädd för sin pappa! Sedan vände han allt emot mig och påstod att jag gjort flickan illa till socialen istället. Har även ett litet barn med denna man som flickan bara får träffa när han är med pga ?Jag är farlig och hon är rädd för mig? och allt vad han hittar på. Flickan och jag har umgåtts och jag har kvar alla gånger hon smsat mig och velat hitta på någonting medans vi fortfarande var ihop. Hon har aldrig haft något emot mig. Nu kollar hon bara ner i golvet när hon ser mig och hälsar inte.

Vad kallar du någon som har adopterat ett barn då?

Det har jag aldrig gjort heller.

Däremot kallade Hon mig ofta för mamma.

Ts beskriver sig som flickans riktiga mamma, det är hon INTE. Hur mkt hon än vill det.

Vad har det med ts situation att göra? Ts har inte adopterat flickan. Flickan bor halvtid med sin MAMMA som inte är ts.

Hos pappan i veckorna och mamman på helgerna.

Ja exakt. Alla helger vilket är mycket.

Ja det är det. Att inte mamman kan ta tag i situationen och hjälpa sin dotter, för pappan har inte så mycket att sätta emot mamman och en nästan vuxen dotter.
Helt lagligt så kan han inte göra något om dottern flyttar hem till sin mamma.
Sen kan mamman hjälpa henne att försöka hitta boende så att hon kan flytta när hon blir 18.

Fortsätt håll kontakten.

Så här är det!

Innan jag överhuvudtaget träffade mitt ex så var det vårdnadstvist mellan mamman och pappan.

Mamman hade då försökt kidnappa sin dotter för att ?rädda? henne från pappan.

Det var ju inte så smart... tror inte att jag behöver förklara mer ingående. Det var en hel del instanser inblandade och mamman förlorade då mot pappan. Och pappan är för övrigt en vääldigt manipulativ person som kan snärja nästan vem som helst.

Sen kom jag in i bilden. Fick höra historien om mamman och tyckte att det var förfärligt, och vilken tur att de gick på pappans version!!

Månaderna gick och blev nått år (minns inte exakt) och dottern frågade mycket om sin mamma. Jag lyckades då få pappan att gå med på att låta dottern vara mer med sin mamma. Eftersom jag hade hört så mycket hemskt om henne så fick jag kontakt med BUP. Dottern o mamman träffades hos dom under uppsyn tills de var redo att umgås ensamma.

Det gick hyfsat bra tills mamman blev gravid och fick en styvbror. Då var det bara han som var viktig. Dottern fick ingen uppmärksamhet alls längre. Inte ens födelsedagspresent o julklapp.

Vårdnaden gick tillbaka till pappan (enligt gemensamt beslut) och hon bodde med oss på heltid i flera år.

Sen återtog mamman o dottern kontakten och umgicks då och då och ibland sov dottern över och slutligen var hon där varannan helg.

För ca 1 år sedan så separerade jag från dotterns pappa och mamman försökte då få vårdnaden igen eftersom jag inte fanns i bilden mer. De kom överrens om att hon kunde vara där varje helg. Det passade pappan eftersom han gärna blir av med dottern. Hade han sluppit röran med socialen så hade han låtit mamman ta dottern på vardagarna oxå, men han vill ju vinna till varje pris.

Hoppas historien med mamman klarnade för er nu?!

Mamman är precis som dottern (och jag) rädd för pappan. Hon vågar aldrig säga emot honom. Hon har levt med honom i några år och har även hon stora ärr som lätt kan gå upp igen.

Hon blundar för verkligheten och tackar för att hon fått en sån fin dotter som egentligen lika gärna skulle kunnat vara gangster, missbrukare, prostituerad osv för att hon inte fått den barndomen hon förtjänat.

Hon kommer aldrig göra nått som skulle starta ett krig mot honom. Hennes kidnappsförsök och slla besök hos bup finns dokumenterat.

Men dottern är så stor nu att hon själv bestämmer. Hon kan själv bestämma sig för att skriva sig hos mamman, OM mamman går med på det. Pappan kan inte göra ett skit åt det eftersom dottern är så stor att hon själv bestämmer. Jag tror inte ens tingsrätten skulle ta upp frågan eftersom hon snart är vuxen.
Mamman är den enda som idag har den verkliga makten att hjälpa dottern, just eftersom hon är hennes mamma. Att hon gjort ett taffligt kidnappningsförsök när dottern var liten spelar ingen roll nu, för dottern är gammal och mogen nog att tala för sin sak.

Mycket av det du skriver verkar va rätt gammalt som kidnappningen och fjassandet fram och tillbaks med vårdnaden, att hon bara brydde sig om lilla syskonet. 
Bryr sig mamman om dottern idag?
Det är det som är den springande punkten, för bryr hon sig om henne så har hon alla chanser att verkligen göra något. 
När dottern var liten så hade han makten, men nu har han ingenting. Han är idag ett tandlöst lejon, han kan ryta men han kan inte bita. 
Dottern tar sina saker och flyttar hem till mamman och skriver sig där. Sen låter de bli att svara på något som kommer från pappan, låter bli att träffa honom osv.
Visst, han kan prova dra det till tingsrätten men frågan är om inte dottern hinner fylla 18 innan det ens tas upp, OM det ens tas upp pga hennes ålder.

Om dottern ändå älskar sin pappa men är rädd för honom samtidigt, kan det vara svårt bryta sig loss. Han har väl tryckt ner henne så länge att hon kanske inte vet något annat liv. Inte så lätt när man är så pass ung heller.

Suck...

Det känns som om du har missat hela tråden.

Hennes pappa är en manipulativ psykopat.

Hon är livrädd för honom och skulle ALDRIG våga trotsa honom. Mamman skulle aldrig våga trotsa honom.

Jag vågade inte trotsa honom.

Hans egna familj tystnar och tittar ner när han börjar dividera om något.

Läs boken ?Pojken som kallades Det?. Lite så har hon haft det/har nu. En förälder som är manipulativ och kan snärja sin omgivning hur lätt som helst.

Det hade varit lätt för dottern att säga till någon vuxen i skolan tex, men det gör hon inte.

Hennes pappa har varit den ända fasta punkt hon haft i livet, trots att han inte är snäll mot henne.

Hon har indirekt lärt sig att alla runt henne sviker förutom pappa.

Hon behöver hjälp av sin mamma för att klara det. Även ts kan stötta henne.

Jo jag har läst och förstått att det sitter en mamma och fegar ur och inte "vågar" hjälpa sin egen dotter. 
Har ni aldrig bara iaktagit mannen och lärt er hur han fungerar, lärt er av "mästaren" hur man manipulerar, och sen vänt det mot honom?
(Ja, jag har själv gjort det)

Jag har även förstått att det sitter två vuxna kvinnor som skulle kunna hjälpa dottern ur hans grepp, men tycker det är lättare att backa och tycka synd om sig själva och dottern. 
Jag förstår om mamman inte klarade att ta dottern från honom när dottern var liten och det var utomstående inblandade. Men nu är det helt andra spelregler som gäller när dottern är nästintill vuxen. Hon har henne varje helg, lite inflytande över henne borde hon skaffat sig vid detta laget.

Jag har läst "pojken det" och där var också ganska många vuxna som visste men inte vågade agera, för de var rädda förlora sina jobb. Personen som väl anmälde och fick bort pojken var ju också rädd att förlora sitt jobb.