• Anonym (Ts)

    Hon är så rädd för sin pappa

    Det här gör så ont i mig så jag vet inte vad jag ska göra..

    För snart ett år sedan så beslutade jag mig för att äntligen separera från mitt numera ex. Han var/är ingen snäll människa. Narcissist och otroligt ego.

    Hans dotter är nu 17år, och har haft mig som sin riktiga mamma i 14år. Jag var ung när jag träffade hennes pappa och blev snabbt både mamma och kompis. Vi hade en väldigt fin relation.

    Relationen till hennes pappa var egentligen inte bra från början men jag var blind och vi fortsatte traggla på medans förhållandet raserades mer och mer.

    När jag flyttade ut och han bodde kvar i huset tillsde nya ägarna skulle ta över, manipulerade han dottern tills hon till slut slutade att svara på mina samtal och sms. När jag frågade hennes pappa vad som hänt fick jag bara svaret att hon inte ville ha med mig att göra.

    Jag blev så otroligt ledsen.

    Efersom jag vet att han bara tänker på sig själv så fick jag slutligen tag i henne o kunde fråga om det var sant. Då sa hon nej, hon saknade mig och ville att vi skulle ses men hon vågade inte gå bakom hennes pappas rygg. Och fick han reda på det så ville hon inte ljuga. Det sista jag vill är att hon ska komma i konflikt pga mig.

    Det har gått en tid nu och jag smsar med jämna mellanrum så hon vet att jag tänker på henne, men när jag föreslår att vi ska ses så slutar hon svara.

    Jag vet att hon är ledsen och mår dåligt. Hon får inget stöd alls nu.

    Hon är så förbaskat rädd för sin pappa. Han skulle aldrig misshandla henne eller göra henne illa fysiskt men psykiskt kan han bryta ner vem som helst.

    Vad kan jag göra???

    Jag vill inte att hon ska behöva må dåligt och att jag försöker lägga mig i. Jag vill bara att hon ska veta att jag alltid finns där för henne och aldrig kommer attglömma henne.

    Hon blir myndig om ett år. Men hon kommer troligtvis ändå inte våga träffa mig.

    Råd, tankar?

  • Svar på tråden Hon är så rädd för sin pappa
  • Anonym (Ts)

    Till er som tycker att jag borde kontakta soc; vad tror ni att Hon får ut av det?

    Mer bråk, konflikter och rädsla. Dessutom så kommer hon att ta på sig all skuld och må ännu sämre.

    Hon gick igenom en massa när hennes riktiga mamma gav upp henne. Det räcker nu!

    Jag har lagt undan pengar som jag vill ge henne till ett körkort eller bil så hon kan ta sig därifrån när hon behöver. Men jag får inget tillfälle att ge henne dom, och så länge hon är omyndig så kommer hennes pappa som inte jobbar, att ta dom.

    Även om soc blir i blandat så kommer han att manipulera varenda en av dom. Har ni aldrig träffat en psykopat så förstår jag att det är första tanken.

    Utåt sett är han en bra pappa och det kommer hans dotter oxå säga. Socialen kommer inte kunna göra nånting.

    Dom såren hon har inom sig kommer inte läkas för att han blir anmäld. Hon älskar sin pappa! Det är allt hon har nu!

    Jag har levt med honom många år. Jag har varit riktigt trasig, och först nu har jag börjat se ljust på tillvaron. Men d är inget vi behöver gå in på här. Men än en gång, har man aldrig träffat en narcissist eller psykopat så kan man omöjligt föreställa sig hur man mår efer så många år.

    Däremot är jag tacksam för er som svarat och kan relatera till inlägget. Söker fler råd o tankar.

    Ska jag låta henne vara o bara höra av mig som nu eller ska jag tvinga henne att träffa mig så jag får se henne o höra henne?

    Ska jag låta henne vara och vänta tills hon är 18?

  • Anonym (Ts)
    Anonym (Hmm) skrev 2018-06-08 09:23:10 följande:

    Vilken vidrig exsambo du hade. Garanterat han som förstört livet för flickans mamma också och skrämt dottern att inte få ha någon relation med sin egen mamma!

    Det är faktiskt ännu värre om du tänker efter...


    Ja han är riktigt vidrig..

    Mamman har haft det lika tufft som jag fast de var bara tillsammans i ett par år medans han o jag var ihop i 14år!

    Jag såg till så att dottern fick kontakt med sin mamma när hon var runt 6-7år. Men de gick till BUP och soc och allt möjligt för att kunna vaa i samma rum.

    Han hade ju inte ensam vårdnad så hon hade rätt att träffa henne. Men ända anledningen till att de fick träffas var för att han skulle slippa sin egna dotter. Det bästa för honlm var när dottern sov över hos nån kompis eller var ute sent. Det var oftast inte förren jag kom hem helt slut efter att ha jobbat 14 timmar som han upptäckte att hon inte var hemma. Då fick jag ringa eller gå ut o leta, och när hon kom hem så skällde han ut henne för kung o fosterland för att hon var så värdelös och inte ens kunde klockan bla bla...

    Om inte jag var hemma så fick hon ingen mat. Hon fick städa, tvätta eller sitta på sitt rum.

    Om hon tog mod till sig och tog hem nån kompis så räckte nån timme för att de aldrig skulle våga sig in i huset mer. Det stod alltid nån i trädgården som inte vågade gå in.

    Hon och jag var varandras livboj. Vi har tröstat varandra, funnits för varandra och gråtit i varandras armar så många ggr. Troligtvis också mycket därför jag stannade så länge som jag gjorde.

    Nu har mamman henne varje helg så på helgen kan jag andas ut och veta att hon är ok.

    Mamman är inte nån höjdare men hon jobbar, har ett annat barn och man. De umgås som en familj och hon får mat minst 3ggr/dag.

    Jag har försökt få henne att träffa mig på en helg när hon ändå är hos mamman men hon vågar inte för att det kan komma fram.

    Usch, jag gråter bara jag skriver om det. Men nu är det snart skolavslutning och jag hoppas att hon kan bo hos sin mamma under lovet.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (J) skrev 2018-06-09 03:12:36 följande:

    Stackars flicka som fått agera pappans flickväns livboj :( låt henne få frid för en gångs skull och sluta utnyttja henne. Flickan förtjänar frid och du har ju visat att du tynger ned henne.


    Vänligen skriv exakt vad du baserar ditt inlägg på. Att jag skulle ha utnyttjat henne? Tyngt ner henne?

    Det är riktigt hårda ord. Har du barn?

    Tänk om nån säger åt dig att du utnyttjar ditt barn? För det är samma sak. Att jag inte biologiskt har fött henne betyder inte att jag inte har varit hennes mamma.

    Hade inte jag varit med i hennes uppväxt så hade hon varit Askungen idag.

    Hennes riktiga mamma försökte tom kidnappa (fel) henne ifrån sin pappa innan jag kom i bilden, för att han behandlade henne som skit.

    Jag minns en av dom första gångerna jag träffade henne. Jag var ju som sagt väldigt ung själv (runt 20) och hade ingen erfarenhet med barn. Men jag trodde att det var normalt att barnet skulle få vara med där vi var eftersom hon bara var 3år. Men han sa åt henne att sätta sig på rummet och titta på film. Och där satt hon, snällt o tyst.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Följer) skrev 2018-06-11 10:05:48 följande:

    Bokstavastolka inte till det värsta scenariot utan försök förstå. Att ts har skrivit att de var varandras livboj har att göra med att de var i klorna på en man med narcissistisk eller kanske rentav en psykopatisk personlighetsstörning. Vad gör man om man blir misshandlad? Han vårdnaden drar man. Har man inte vårdnaden tröstar man varandra.

    Alienation/söndra och härska är otroligt grymt och den som inte varit utsatt kan inte föreställa sig. Det sista man gör är att lämna en anhörig i sticket.


    Tack!

    Det var precis så det var. För min del var jag tvingad att vara både mamma och kompis. Om han var med skulle jag vara en hård mamma. Och när han gick så behövde hans dotter och jag baa slå en blick på varandra för att hon skulle nicka till och säga att det var ok.

    Jag är så tacksam att det har blivit en så vacker och ödmjuk kvinna av henne. Hon kommer att blomstra om hon bara kan ta sig ifrån hennes pappa.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Hmm) skrev 2018-06-11 21:16:42 följande:

    Förstår att du gillar flickan men sluta kalla dig för hennes mamma när hon faktiskt HAR en mamma!

    Du är pappas fd sambo - inte mamma och det kommer du aldrig bli!


    Det har jag aldrig gjort heller.

    Däremot kallade Hon mig ofta för mamma.
  • Anonym (Ts)
    Ess skrev 2018-06-12 06:57:05 följande:

    Ja det är det. Att inte mamman kan ta tag i situationen och hjälpa sin dotter, för pappan har inte så mycket att sätta emot mamman och en nästan vuxen dotter.

    Helt lagligt så kan han inte göra något om dottern flyttar hem till sin mamma.

    Sen kan mamman hjälpa henne att försöka hitta boende så att hon kan flytta när hon blir 18.


    Så här är det!

    Innan jag överhuvudtaget träffade mitt ex så var det vårdnadstvist mellan mamman och pappan.

    Mamman hade då försökt kidnappa sin dotter för att ?rädda? henne från pappan.

    Det var ju inte så smart... tror inte att jag behöver förklara mer ingående. Det var en hel del instanser inblandade och mamman förlorade då mot pappan. Och pappan är för övrigt en vääldigt manipulativ person som kan snärja nästan vem som helst.

    Sen kom jag in i bilden. Fick höra historien om mamman och tyckte att det var förfärligt, och vilken tur att de gick på pappans version!!

    Månaderna gick och blev nått år (minns inte exakt) och dottern frågade mycket om sin mamma. Jag lyckades då få pappan att gå med på att låta dottern vara mer med sin mamma. Eftersom jag hade hört så mycket hemskt om henne så fick jag kontakt med BUP. Dottern o mamman träffades hos dom under uppsyn tills de var redo att umgås ensamma.

    Det gick hyfsat bra tills mamman blev gravid och fick en styvbror. Då var det bara han som var viktig. Dottern fick ingen uppmärksamhet alls längre. Inte ens födelsedagspresent o julklapp.

    Vårdnaden gick tillbaka till pappan (enligt gemensamt beslut) och hon bodde med oss på heltid i flera år.

    Sen återtog mamman o dottern kontakten och umgicks då och då och ibland sov dottern över och slutligen var hon där varannan helg.

    För ca 1 år sedan så separerade jag från dotterns pappa och mamman försökte då få vårdnaden igen eftersom jag inte fanns i bilden mer. De kom överrens om att hon kunde vara där varje helg. Det passade pappan eftersom han gärna blir av med dottern. Hade han sluppit röran med socialen så hade han låtit mamman ta dottern på vardagarna oxå, men han vill ju vinna till varje pris.

    Hoppas historien med mamman klarnade för er nu?!

    Mamman är precis som dottern (och jag) rädd för pappan. Hon vågar aldrig säga emot honom. Hon har levt med honom i några år och har även hon stora ärr som lätt kan gå upp igen.

    Hon blundar för verkligheten och tackar för att hon fått en sån fin dotter som egentligen lika gärna skulle kunnat vara gangster, missbrukare, prostituerad osv för att hon inte fått den barndomen hon förtjänat.

    Hon kommer aldrig göra nått som skulle starta ett krig mot honom. Hennes kidnappsförsök och slla besök hos bup finns dokumenterat.
  • Anonym (Ts)
    Ess skrev 2018-06-12 09:03:13 följande:

    Men dottern är så stor nu att hon själv bestämmer. Hon kan själv bestämma sig för att skriva sig hos mamman, OM mamman går med på det. Pappan kan inte göra ett skit åt det eftersom dottern är så stor att hon själv bestämmer. Jag tror inte ens tingsrätten skulle ta upp frågan eftersom hon snart är vuxen.

    Mamman är den enda som idag har den verkliga makten att hjälpa dottern, just eftersom hon är hennes mamma. Att hon gjort ett taffligt kidnappningsförsök när dottern var liten spelar ingen roll nu, för dottern är gammal och mogen nog att tala för sin sak.

    Mycket av det du skriver verkar va rätt gammalt som kidnappningen och fjassandet fram och tillbaks med vårdnaden, att hon bara brydde sig om lilla syskonet. 

    Bryr sig mamman om dottern idag?

    Det är det som är den springande punkten, för bryr hon sig om henne så har hon alla chanser att verkligen göra något. 

    När dottern var liten så hade han makten, men nu har han ingenting. Han är idag ett tandlöst lejon, han kan ryta men han kan inte bita. 

    Dottern tar sina saker och flyttar hem till mamman och skriver sig där. Sen låter de bli att svara på något som kommer från pappan, låter bli att träffa honom osv.

    Visst, han kan prova dra det till tingsrätten men frågan är om inte dottern hinner fylla 18 innan det ens tas upp, OM det ens tas upp pga hennes ålder.


    Suck...

    Det känns som om du har missat hela tråden.

    Hennes pappa är en manipulativ psykopat.

    Hon är livrädd för honom och skulle ALDRIG våga trotsa honom. Mamman skulle aldrig våga trotsa honom.

    Jag vågade inte trotsa honom.

    Hans egna familj tystnar och tittar ner när han börjar dividera om något.

    Läs boken ?Pojken som kallades Det?. Lite så har hon haft det/har nu. En förälder som är manipulativ och kan snärja sin omgivning hur lätt som helst.

    Det hade varit lätt för dottern att säga till någon vuxen i skolan tex, men det gör hon inte.

    Hennes pappa har varit den ända fasta punkt hon haft i livet, trots att han inte är snäll mot henne.

    Hon har indirekt lärt sig att alla runt henne sviker förutom pappa.
Svar på tråden Hon är så rädd för sin pappa