Forum Psykologi - Kropp & själ
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vad ska jag göra? Mvh En sökande själ (långt)

    Sön 10 jun 2018 15:45 Läst 910 gånger Totalt 6 svar
    Sön 10 jun 2018 15:45

    Här kommer hela eftermiddagens läsning! Ursäktar för att det är så långt. Mycket som snurrar i huvudet nu (ofta) , tack för att jag fick skriva av mig och hoppas att någon orkar sig igenom det ????

    Jag har aldrig på riktigt känt att jag är där jag ska vara. Det går i omgångar och ibland är det självklart bättre, men alltid långt i bakgrunden har det varit med ett visst missnöje.  Längtande till något annat, sökande efter min själs mening eller vad man nu ska kalla det. Genom sociala medier har jag spenderat otaliga timmar på storslagna människors konton. Jag har alltid dragits till de där personerna som bröt upp sina liv i grunden och skapade sig ett nytt liv , ett liv som var deras. De verkar alltid så uppfyllda, så lyckliga , så hela. De sociala mediernas ridå, jag vet. Men fortfarande. De har följt sin passion, följt sin magkänsla, sin längtan och på så sätt uppfyllt sitt JAG, hittat hem till sitt liv.  Men hur? Herregud det går ju inte att bara bryta upp allt! Eller?

    Jag kommer ihåg när jag var 10 år och satt på mitt rum i mitt barndomshem. Min favoritplats var fönsterbrädet i det enda fönstret i mitt avlånga rum. Jag satt där med hög musik, 90talets typiska pojkbandsballader, och jag tittade ut mot horisonten. Eller horisont och horisont, så mycket till horisont jag hade i villaområdet jag växte upp i. Det kanske snarare var himlen som drog mig utåt, uppåt, inåt till tankarnas och drömmarnas värld. Jag vet att jag inte kunde sätta fingret på vad jag tänkte på egentligen, det var inte några sagor om tomtar o troll, inga pojkbekymmer och inga saker jag önskade mig som jag satt och fantiserade om . Nej .  Redan då fanns Längtan. Jag kallar den för Längtan för jag vet inte riktigt vad det är och kunde då inte riktigt definiera den, känslan, det kan jag fortfarande inte. Det närmsta jag kan komma är ordet längtan. Ett sökande. Jag bara tittade bortåt, utåt.

    Jag kommer ihåg när jag var 15 år och övertygad om att jag var född i fel århundrade. Jag tyckte då att jag hade passat mycket bättre bland häst och vagn, hemmafruar och släktgårdar, när världen inte var större än några mil åt vardera håll.

    Nu är jag 27 år gammal, gift och har en underbar liten dotter. Och känslan är kvar. Den har aldrig lämnat mig. Jag vet nu lite mer om mig själv än vad jag gjorde som 10åring. Jag är introvert och jag är kreativ. Min närmsta familj är otroligt viktig för mig.Jag är bra på att måla och jag mår bra av att träna yoga. Jag har en tendens av att ge av mig själv tills det nästan inte finns mer kvar att ge, och då skrika inombords efter egentid, som vanligtvis blir i form av en lång dusch på huk.Jag har mycket svårt att visa människor vem jag är helt och hållet. Masken är på så fort jag interagerar med andra utanför mitt egna hem. Inte ens min man som jag älskar högt och som är min bästa vän har fått höra alla dessa tankar. Jag ligger just nu hos mitt sovande barn och skriver det här i "note"-appen i telefonen och vet inte om det någonsin kommer visas för några andra ögon. Jag har haft episoder under åren med ångest och depressioner när Längtan har tagit mig för långt. Jag har stort behov av att vara hemma. Samtidigt kan jag helt uppriktigt säga att jag har en känsla av att aldrig riktigt hittat hem. Det här låter tragiskt och det låter som att jag är olycklig. Det är jag inte. Jag har ett bra liv med en fantastisk familj och jag är ofta glad. Mitt liv är fullt av kärlek. Jag är oerhört tacksam. Men oavsett så har Längtan alltid jagat mig.

    I sinnets försök att uppnå ro så har Längtan under alla år växlat till olika specifika mål.

     Om jag vara flyttar från den här lägenheten så kommer jag må bättre.

     Om jag bara hoppar av den här utbildningen så släpper dem här tankarna, jag är fel ute här.

      Jag är en "barnlös mamma" och om jag bara får barn kommer jag finna själafrid,

     Om jag bara hittar mitt drömhus så kommer jag hitta hem

     Om jag byter jobb, hittar mitt kall, så kommer jag känna meningsfullhet.

     

    Än så länge har det inte lyckats. Kanske behöver jag bryta upp livet och börja om någon annanstans med min fantastiska familj? Kanske om vi säger upp oss och sätter oss på ett plan till en tropisk ö , börjar om, bara vi tre. Då kanske jag skulle hitta rätt? Jag kanske är i fel land. Eller kommer sökandet fortsätta även där?

    Vem vet? Det enda jag vet är att jag måste göra något. Min allra största rädsla i livet är att bli gammal , se döden komma närmre, och fortfarande jagas av Längtan. Att aldrig ha funnit ro.

    Om någon nu orkar läsa hela vägen hit så kanske ni har någon tanke om det jag skriver? Det kanske t.o.m. finns någon där ute som känner igen sig?

    Skriv jättegärna några rader. Tack för utrymmet.

    Kram

  • Anonym (Hej)
    Visa endast
    Sön 10 jun 2018 15:56 #1

    :)

    Det kunde nästan varit jag som skrivit det. Har oxå note appen på min mobil...

  • Sön 10 jun 2018 17:18 #2

    Spontant skulle jag säga att du behöver ge mindre av dig själv till andra och mer till dig själv. Ägna dig åt din kreativitet och sådant som känns kul/bra. Tror inte du kommer bli lycklig av att bryta upp ditt liv från grunden, däremot av att göra små förändringar i vardagen. Måla en vanlig måndagskväll, testa att gå en kurs i keramik (eller annat). Du kan aldrig fly från dina egna tankar/känslor för ditt huvud har du alltid med dig.

  • Sön 10 jun 2018 18:20 #3
    Anonym (Hej) skrev 2018-06-10 15:56:48 följande:

    :)

    Det kunde nästan varit jag som skrivit det. Har oxå note appen på min mobil...


    Skömt att se att det finns fler. Det är riktigt jobbigt tycker jag. Har du några tips? Har du hittat nåt sätt att må bättre och njuta av livet?
  • Sön 10 jun 2018 18:25 #4
    Fröken Rabarber skrev 2018-06-10 17:18:15 följande:

    Spontant skulle jag säga att du behöver ge mindre av dig själv till andra och mer till dig själv. Ägna dig åt din kreativitet och sådant som känns kul/bra. Tror inte du kommer bli lycklig av att bryta upp ditt liv från grunden, däremot av att göra små förändringar i vardagen. Måla en vanlig måndagskväll, testa att gå en kurs i keramik (eller annat). Du kan aldrig fly från dina egna tankar/känslor för ditt huvud har du alltid med dig.


    Ja det är väl lite det jag är rädd för, att det inte skulle hjälpa att ändra livet, för då betyder det att jag verkligen måste jobba på.mig själv i det livet jag lever. Det är såå svårt bara, när man har en hjärna som aldrig håller käft. Jag ska försöka ta tag i kreativiteten igen. Det svåra med det är att man måste ha inspiration, och den är svår att få just nu. Plus att en 11 månaders gör det inte lättare att få tid till det.
  • Anonym (Hej)
    Visa endast
    Sön 10 jun 2018 18:41 #5
    Welanders skrev 2018-06-10 18:20:46 följande:

    Skömt att se att det finns fler. Det är riktigt jobbigt tycker jag. Har du några tips? Har du hittat nåt sätt att må bättre och njuta av livet?


    Tyvärr... Jag har gjort några "galna" saker. Sålt allt och tagit en enkelbiljett bort t.ex. Men alltid kommit tillbaks hem med svansen mellan benen, så att säga. I din ålder hade jag ännu lite av hoppet levande, nu några år senare är jag mycket tyngre och har inte energin att göra lika mycket. Har ändå tänkt ta tag i det någon dag.

    Men läste att vi har en sak till gemensamt, min yngsta blir 10 månader gammal nästa vecka :) Kanske det är vid detta skede man börjar fråga sig själv "och sen då?" när hela graviditeten och bebis bubblan börjar vara förbi? Nu tänker jag "bara jag får en till ännu..." men innerst inne är detta barnskaffande för mig lite av ett "tidsfördriv", liksom det bästa jag kan göra av mitt liv, för tillfället... Om du förstår hur jag menar?

    Jag hade så stora drömmar men...

    Har varit deprimerad i omgångar och även trillat ner i vissa "missbruk", som jag nog nu är ren ifrån. Men men...

    Läste nånstans att det kan vara en brist på religion detta tomma hål? Men fastän jag skrev in mig i kyrkan pånytt så blev jag inte direkt lyckligare...

    Kanske när man är lite av en drömmare så kommer verkligheten aldrig att göra en nöjd...?
  • Sön 10 jun 2018 19:19 #6
    Welanders skrev 2018-06-10 18:25:04 följande:

    Ja det är väl lite det jag är rädd för, att det inte skulle hjälpa att ändra livet, för då betyder det att jag verkligen måste jobba på.mig själv i det livet jag lever. Det är såå svårt bara, när man har en hjärna som aldrig håller käft. Jag ska försöka ta tag i kreativiteten igen. Det svåra med det är att man måste ha inspiration, och den är svår att få just nu. Plus att en 11 månaders gör det inte lättare att få tid till det.


    Testat såna här mindfulness målarböcker där det bara handlar om att färglägga? Kanske kan styra om fokus på tankarna, samt mjuk starta kreativiteten. Man får ju tyvärr ingen inspiration till något kreativt om man inte gör något kreativt......
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll