Känslor vs sunt förnuft

Hej.

Lite kort om mig: jag är själv ett sk skilsmässobarn som växt upp med styvföräldrar/bonusföräldrar. Idag är jag vuxen med och har barn. Gift med en man som har ett barn sedan tidigare som hälsar på hos oss varannan helg. Vi har gemensamma barn, jag har ej barn sedan tidigare.

Med tanke på att jag själv växt upp med annat än den sk kärnfamiljen, varför kan jag då tycka livet jag valt med min make är jobbigt då och då med att han har ett barn sedan tidigare?

Barnet är lätt att umgås med och vi har inga större problem än det vanliga som brukar vara med tonåringar . Vi kommer bra överens och allt borde vara frid och fröjd. Ändå sörjer jag alltför ofta att jag och min make med våra barn inte är en kärnfamilj, att det aldrig kan bli det pga barnet sedan tidigare.

Ni andra som lever i bonusfamiljer, kan ni känna samma sorg över att er familj aldrig kan vara endast en kärnfamilj? Hoppas ni förstår vad jag menar, är väldigt trött men vill ändå få ut mina tankar såhär mitt i natten .