• Anonym (TS)
    Äldre 23 Jun 00:29
    2666 visningar
    11 svar
    11
    2666

    Känslor vs sunt förnuft

    Hej.

    Lite kort om mig: jag är själv ett sk skilsmässobarn som växt upp med styvföräldrar/bonusföräldrar. Idag är jag vuxen med och har barn. Gift med en man som har ett barn sedan tidigare som hälsar på hos oss varannan helg. Vi har gemensamma barn, jag har ej barn sedan tidigare.

    Med tanke på att jag själv växt upp med annat än den sk kärnfamiljen, varför kan jag då tycka livet jag valt med min make är jobbigt då och då med att han har ett barn sedan tidigare?

    Barnet är lätt att umgås med och vi har inga större problem än det vanliga som brukar vara med tonåringar . Vi kommer bra överens och allt borde vara frid och fröjd. Ändå sörjer jag alltför ofta att jag och min make med våra barn inte är en kärnfamilj, att det aldrig kan bli det pga barnet sedan tidigare.

    Ni andra som lever i bonusfamiljer, kan ni känna samma sorg över att er familj aldrig kan vara endast en kärnfamilj? Hoppas ni förstår vad jag menar, är väldigt trött men vill ändå få ut mina tankar såhär mitt i natten .

  • Svar på tråden Känslor vs sunt förnuft
  • Anonym (Biobo­nus)
    Äldre 23 Jun 00:47
    #1

    Förstår vad du menar. När jag var gravid med vårt första barn kunde jag känna så, men det gick över med tiden. Det jag fick sörja efteråt var att mannen särbehandlade bonusbarnet till den grad att jag till slut valde att lämna honom. Sörjde för att jag inte kunde göra något åt det. Hade gjort allt "rätt" och jag och bonus hade en stabil relation. Trodde verkligen att vi skulle lyckas skapa oss en fungerande vardag. Detta problem var något jag inte kunde styra över så det kändes väldigt ledsamt att lämna. Samtidigt som situationen var så illa att jag absolut inte kunde stanna.

  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 23 Jun 00:52
    #2
    Anonym (Biobonus) skrev 2018-06-23 00:47:42 följande:

    Förstår vad du menar. När jag var gravid med vårt första barn kunde jag känna så, men det gick över med tiden. Det jag fick sörja efteråt var att mannen särbehandlade bonusbarnet till den grad att jag till slut valde att lämna honom. Sörjde för att jag inte kunde göra något åt det. Hade gjort allt "rätt" och jag och bonus hade en stabil relation. Trodde verkligen att vi skulle lyckas skapa oss en fungerande vardag. Detta problem var något jag inte kunde styra över så det kändes väldigt ledsamt att lämna. Samtidigt som situationen var så illa att jag absolut inte kunde stanna.


    Tack för ditt svar. Vad sa ditt ex när du ville avsluta er förhållande pga av att han särbehandlade sina barn?
  • Anonym (Biobo­nus)
    Äldre 23 Jun 01:03
    #3
    Anonym (TS) skrev 2018-06-23 00:52:34 följande:

    Tack för ditt svar. Vad sa ditt ex när du ville avsluta er förhållande pga av att han särbehandlade sina barn?


    Han förstod mig inte alls. Han såg inte särbehandlingen. Hans mamma såg det däremot och försökte vid flera tillfällen prata med honom men inte heller hon fick någon respons. Till slut fanns det inga andra alternativ än att lämna :/
  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 23 Jun 14:57
    #4

    Puffar upp

  • Anonym (q)
    Äldre 23 Jun 21:59
    #5

    Ja, jag sörjer att vi inte bara har oss fyra att ta hänsyn till, hans barn finns alltid där att tänka på. När man ska ta semester, hur man ska fira jul, hur man kan hälsa på farföräldrarna, eller mina föräldrar, var vi kan bo, hur många barn vi kan skaffa oss. Mamman gör det inte bättre som tycker vi ska stötta henne så hon får leva det liv hon önskar. Vi får försaka för hennes skull.

    När kan man hoppas på att hen flyttar hemifrån och vågar man hoppas på att allt blir bättre då?

  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 23 Jun 22:12
    #6
    Anonym (q) skrev 2018-06-23 21:59:40 följande:

    Ja, jag sörjer att vi inte bara har oss fyra att ta hänsyn till, hans barn finns alltid där att tänka på. När man ska ta semester, hur man ska fira jul, hur man kan hälsa på farföräldrarna, eller mina föräldrar, var vi kan bo, hur många barn vi kan skaffa oss. Mamman gör det inte bättre som tycker vi ska stötta henne så hon får leva det liv hon önskar. Vi får försaka för hennes skull.

    När kan man hoppas på att hen flyttar hemifrån och vågar man hoppas på att allt blir bättre då?


    Tack för ditt svar <3
  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 24 Jun 11:43
    #7

    Puffar upp

  • Anonym (q)
    Äldre 24 Jun 12:55
    #8
    Anonym (TS) skrev 2018-06-24 11:43:35 följande:

    Puffar upp


    Jag tycker inte att du har mer att leva upp till bara för att du själv har växt upp med styvföräldrar. Jag har inte valt att tycka att det är jobbigt. Det ÄR jobbigt. Skillnaden för dig nu är att du är på andra sidan nu. 
    Jag tror inte heller att du kan jämföra hur det var när du var liten och hur det är idag, mycket har förändrats på dessa åren så du har förmodligen en annan situation än vad dina föräldrar och styvföräldrar hade.
    Du som har varit på båda sidor, är det något du har mer förståelse för idag, nu när du själv är styvförälder, som du inte förstod då? 
  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 9 Jul 08:07
    #9

    Skickar upp tråden i hopp om fler svar

  • Anonym (nja)
    Äldre 9 Jul 08:11
    #10
    Anonym (TS) skrev 2018-06-23 00:29:35 följande:

    Hej.

    Lite kort om mig: jag är själv ett sk skilsmässobarn som växt upp med styvföräldrar/bonusföräldrar. Idag är jag vuxen med och har barn. Gift med en man som har ett barn sedan tidigare som hälsar på hos oss varannan helg. Vi har gemensamma barn, jag har ej barn sedan tidigare.

    Med tanke på att jag själv växt upp med annat än den sk kärnfamiljen, varför kan jag då tycka livet jag valt med min make är jobbigt då och då med att han har ett barn sedan tidigare?

    Barnet är lätt att umgås med och vi har inga större problem än det vanliga som brukar vara med tonåringar . Vi kommer bra överens och allt borde vara frid och fröjd. Ändå sörjer jag alltför ofta att jag och min make med våra barn inte är en kärnfamilj, att det aldrig kan bli det pga barnet sedan tidigare.

    Ni andra som lever i bonusfamiljer, kan ni känna samma sorg över att er familj aldrig kan vara endast en kärnfamilj? Hoppas ni förstår vad jag menar, är väldigt trött men vill ändå få ut mina tankar såhär mitt i natten .


    Nej så känner jag inte alls. Vi hade en bra kärnfamilj så länge det varade och nu har jag en bra bonusfamilj, alla barn trivs och vi vuxna också. 

    TS, det låter mer som om du är så fast i samhällets bild av att det är "så bra" med kärnfamiljen och att det skulle vara "sämre" med en bonusfamilj. Jag ser bonusfamiljen som en fantastisk möjlighet istället för att alla som skilde sig skulle behöva vara ensamstående resten av livet. 
  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 9 Jul 08:25
    #11
    Anonym (nja) skrev 2018-07-09 08:11:25 följande:

    Nej så känner jag inte alls. Vi hade en bra kärnfamilj så länge det varade och nu har jag en bra bonusfamilj, alla barn trivs och vi vuxna också. 

    TS, det låter mer som om du är så fast i samhällets bild av att det är "så bra" med kärnfamiljen och att det skulle vara "sämre" med en bonusfamilj. Jag ser bonusfamiljen som en fantastisk möjlighet istället för att alla som skilde sig skulle behöva vara ensamstående resten av livet. 


    Tack för svar och intressant synvinkel. Jag försöker ställa om mitt tankesätt och se bonsufamiljen på ett mer positivt sätt.
  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Äldre 9 Jul 08:25
    #11
    Anonym (nja) skrev 2018-07-09 08:11:25 följande:

    Nej så känner jag inte alls. Vi hade en bra kärnfamilj så länge det varade och nu har jag en bra bonusfamilj, alla barn trivs och vi vuxna också. 

    TS, det låter mer som om du är så fast i samhällets bild av att det är "så bra" med kärnfamiljen och att det skulle vara "sämre" med en bonusfamilj. Jag ser bonusfamiljen som en fantastisk möjlighet istället för att alla som skilde sig skulle behöva vara ensamstående resten av livet. 


    Tack för svar och intressant synvinkel. Jag försöker ställa om mitt tankesätt och se bonsufamiljen på ett mer positivt sätt.
Svar på tråden Känslor vs sunt förnuft