Svårt

Men om hon inte bor hos er så är det väl alldeles utmärkt att hon och hennes pappa fortsätter att ha kontakt genom aktiviteter som exempelvis övningskörning, biokvällar, shopping, fika och lilknande?

Vad är det att vara missnöjd över?

Att man kräver och spelar på hans dåliga samvete tycker inte jag är ok.

Dessutom att allt ändras så fort hon vill något är inte heller accepterat.

Berätta mer om hur det faktiskt är och hur du menar att du tycker att det ska vara då? De träffas hur ofta? Hur ofta tycker du att det är okej? Hon känns som en gäst - betyder det att du vill att hon ska bo hos er eller betyder det att du tycker att hon ska städa, tvätta, passa bonussyskon och ta allmän del i vardagslivet trots att hon är hos er så sällan?

Det är för stort fokus på henne när hon är där - hur stor plats får "gäster" ta hos er utan att du (och dina barn?) känner er åsidosatta? Hon känns svartsjuk - hur står det till med dina egna känslor då? Kan de också röra sig åt det hållet? Eller tar du upp saken här från någon sorts objektivt opartiskt håll där du är mer en bekymrad vuxen som tycker att din sambo blir illa behandlad?

Du verkar tycka illa vara om att 17-åringen vill göra saker med sin pappa - det förefaller få dig att tro att hon utnyttjar honom och att det är något du måste skydda honom mot. Hur kommer det sig att du inte kan se det som en normal företeelse när det rör sig om tonåringar och deras föräldrar? Det är många gånger på det viset man umgås med just tonåringar, man smyger in umgänget i något de vill göra. Övningsköra bil, vaxa ben, fixa saker, hämta, lämna. Har du kanske själv yngre barn? Eller har du också tonåringar? Hur tycker du att umgänge mellan föräldrar och tonåringar ska vara? 

Om du vill ha nyanser måste du rimligen själv ge en tydligare bild.