Barns symtom på Adhd

Jag har två barn med ADHD och jag tycker att det låter som det, ja. Grundsymptom för ADHD är ju egentligen lätt avledbarhet. Det brukar man kunna se ganska tydligt - ett barn som man kan avleda påtagligt lätt brukar ha ADHD. Att vara svårmotiverad för saker som man inte själv tycker om att göra - det är också typiskt. Och då menas mer än vad som är vanligt. Vad som också förkommer ofta är att ett sånt barn avbryter spel när hen håller på att förlora, och/eller helt enkelt tappar intresse mitt i spelet.

Att inte lyssna är också vanligt. Min dotter fick diagnos och medicin först som 16-åring och jag var överraskad över hur mycket mindre tjafs det var nu. Hon lyssnade nämligen aldrig klart på det man sa, antog ofta det värsta, dvs. hon fyllde i efter egen fantasi och var ganska negativ där. Med medicin märkte hon sedan att vi inte sa så farliga saker och att hon inte hade någon anledning att tjafsa om det. Att överfokusera ibland är vanligt, dvs att vara så djupt koncentrerad på något som man tycker om att man inte hör omvärlden runt omkring.

Han byter intressen ibland, de första åren var han bara intresserad av lastbilar och det var det enda han pratade om..Sen körde han fast på hockey och nu fotboll. Han har typ ett intresse åt gången och då är det det enda han intresserar sig för. Har två yngre barn också med min nuvarande sambo och dom är mer lätthanterliga än vår äldsta... Frustrerande o jobbigt för alla.

Det där låter ju som specialintressen, och det är ett symptom för Asperger. Det är väldigt vanligt att de har både ADHD och Asperger. Jag jobbar också med ungdomar med den problematiken och numera har väldigt många båda diagnoserna. Kanske kommer man så småningom fram till att det inte är två separata saker utan en slags variant, men i nuläget är det två diagnoser. Jag menar bara, att du inte behöver bli förskräckt ifall det tyder på två olika saker, då de kanske hänger ihop och det är ett spektrum. Det finns de som har båda och är ganska högfungerande och det finns de som bara har en och har stora svårigheter. Så det hänger inte på det. Men det bör utredas.

Om du vill utreda, men pappan är emot - försök avvakta bra tillfällen där utomstående kan påpeka för honom att det kan finnas anledning att utreda. Det hjälper oftast. T.ex. skolläkare, barnläkare, skolpsykolog. Vi hade också hjälp av en logoped för att få igång en utredning för sonen.

Vilket av det du beskriver är det du menar är ett problem?

Det är ju inte så att ADHD skulle vara en diagnos som man får bara man har en personlighet som liknar symtomen i största allmänhet. ADHD är en diagnos på en funktionsnedsättning, och diagnos och utredning ska bara komma i fråga om personen har problem och svårigheter som inte går att hantera / orsakar stort lidande.

Alla människor har mer eller mindre drag av allt det som ingår i en ADHD-diagnos. Man kan till och med ha starka drag av det utan att för den skull ha diagnosen. Allt hänger på om problemen är så stora att man blir hindrad i sitt dagliga liv eller inte.