Jag känner precis likadant som dig inför förskolestarten i augusti. Jag får ångest av att tänka på att någon annan, som inte har någon som helst känslomässig anknytning till mitt barn kommer att ta hand om det. Känns som att jag lämnar ifrån mig mitt barn.
Vi har varit på besök på förskolan och den vi valt är ett föräldrakooperativ, vilket lugnar mig litegrann. Vi som föräldrar är mer involverade och insatta i verksamheten, det kommer också att vara större gemenskap i föräldragruppen då vi kommer att ha sysslor att göra ihop. Vi har även valt att hen ska gå (börja med åtminstone) halvdagar, tre dagar i veckan. Och testa på.
Först var jag hemma, och sen var pappan hemma, och nu är hen 1.6 år och kommer alltså att vara 1.9 år när hen skolas in. Jag försöker få mig själv att tänka om - barnet behöver mer stimulans än vad vi kan ge och erbjuda, det är bra för barn att vara bland andra barn, det är nu livets skola börjar lite smått. Men det är så tungt, jag förstår precis din känsla. Jag har svårt att somna om nätterna för det jag tänker på är hur det kommer att gå på inskolningen, kommer andra barn att vara snälla, kommer pedagogerna att se det de behöver se, kommer hen att göra sig illa, kommer hen att må dåligt och sakna oss föräldrar, ja, tusen miljoner tankar.
Många säger att en inskolning kan vara tuff, och det är lika bra att ställa sig in på det. Men så småningom så kommer barnet säkert att gilla förskolan. Även om det tar en liten stund. Min lyckligaste tid var när jag gick på dagis, så då känns det fel att jag ska missunna mitt barn det för att jag håller på att nojja ihjäl mig. Men det är sååååå himla tungt och jobbigt att lämna ifrån sig sitt barn till någon annan än den direkta familjen. Jag jobbar med mig själv och att kommer över den känslan varje dag. Och det blir faktiskt litelite bättre, speciellt efter att jag hade ett lååångt samtal med en av föräldrarna på förskolan som haft sina tidigare barn där, som förklarade och svarade på ALLA mina frågor.
