Varför försvinner mina vänner?

Så är det ofta med folk "mitt i livet". Och det är inget fel på dig eller din familj. Har du haft någon kontakt med dem mellan middagarna? Delat med dig av dina problem och visat din sårbarhet? Lyssnat utan att vilja mästra?

Några kompisar med barn föredrar säkert att hänga med de som bor i hus. Släpp "vänner" som inte hör av sig.

Jag är en bra lyssnare och försöker hålla kontakt via Facebook och sms. Samtidigt vill jag inte vara för på heller eftersom jag själv kan tycka sånt är jobbigt. Jag är rätt öppenhjärtlig både när det gäller problem och glädje, utan att gå till överdrift (hoppas jag). Men det är ju svårt att säga hur andra ser på hur man är.

Jag försöker släppa några nu just för att det känns som att intresset bara är från min sida. Men det är tråkigt för jag gillar ju verkligen de här människorna.... eller gillade

Jag känner igen det. Jag har väldigt sporadisk kontakt med vänner idag jämfört med innan barn och karriär osv. I mitt fall så upplever jag det nog dom att det både är jag och dem som har svårt att få ihop det. Ska man ses så är det ofta flera veckor-månader in i framtiden.

Personligen tycker jag att det är för svårt att hålla regelbunden kontakt med alla som jag tycker om speciellt de som flyttat. Men några få försöker jag träffa då och då. Oftast lättare då att ta en fika/vin date på tu man hand istället för att komma hela familjen. Sen håller jag lite kontakt via sociala medier.

Jag tror faktiskt att de flesta med barn och familj trappar ner på det vuxensociala. Det är tillräckligt med kontakter via jobbet, barnens grejer, familjen sambon...

Man får väl ta igen det som pensionär när barnen är mer självgående. ;)

Du klämmer in dem 1 gång om året?

Där har du problemet, det gör inte vänner, de ses mer ofta.

Jag dumpade en "vän" just p.g.a. det..Hon hade aldrig tid, när vi pratade i telefon så var det mest henne vi pratade om.

Så tack och hej leverpastej.

Fast jag kan oftare än det. Jag svarar i telefon, försöker prioritera om så att jag kan ses om någon hör av sig som jag inte träffat på länge osv. Så du missförstod nog situationen lite.

Ambitionen från min sida är att ses åtminstone en gång per år. Från deras sida har det kommit noll initiativ. Så om jag inte hört av mig så hörs vi inte alls.

EN gång om året kan du träffa dina vänner? Herregud.. ja, du inser att man bör träffas oftare än så för att kallas ?vänner?? De kanske tycker att du är tråkig och aldrig kan ses, det kan inte vi veta. Det kan också vara så att alla har fullt upp med sitt och inte tycker det är så viktigt att ta tid för att träffa dig. För att få ett säkrare svar så bör du fråga de berörda.

Jag har valt bort "vänner" som aldrig har tid, eller som bara pratar om sig själva. Har aktivt dissat såna som kommer krypande när de blivit dumpade, när man visst duger igen.

Antingen är man vänner och engagerar sig eller så får det vara.

Missförstod?

Du skrev ju att du klämmer in dem.

Då kanske de inte anser att de vill träffa dig ens den där gången.

Pratar ni mellan gångerna och hur ofta?

Hej!

Jag känner igen mig i det du skriver. Både som den som tar initiativrik att bjuda in, och den som inte gör det.

Jag tänker så här att livet snurrar så fort. En del personer jag verkligen vill umgås med har jag inte träffat på flera år. Det är helt enkelt så att jag inte kan prioritera allt och alla, men det är underbart när vi väl ses så jag tänker inte lägga energi på att ha dåligt samvete över att jag inte initierar en träff. Utan njuta av de gånger som vi ses!

Jag är den som bjuder in till mycket. Hör av mig och frågar om vi ska ses på stranden, käka middag, bokar gemensam stuga etc. Men inte vad gäller alla kompisar. För några är jag den som de kollar med ska vi hitta på ditt eller datt... Jag har funderat på hur jag uppfattar de kompisar som bjuder in (och hur jag säkert uppfattas av de som jag bjuder in). Det jag har kommit på är att jag verkligen uppskattar de som tar ansvar för vår relation och bjuder in, jag uppfattar även dem som ?kontrollmänniskan? i vår relation. De vill veta vad som ska hända och att allt praktiskt är ordnat. Så det är lätt att låta dem ta ansvaret.

Jag tänker att om jag vill ha en relation så kan jag leva med att vara den som tar initiativ gentemot de som inte gör det, det betyder ju inte att jag ska ordna med allt praktiskt. Vi kan ses i en park, på stranden, på ett lekland etc. Är det dock så att jag efter flera initiativ får nej gång på gång, ja då får jag väl fråga om det är så att personen inte vill ses överhuvudtaget. Jag har haft en kompis som har ?sagt upp? att ses. Hon var öppen till vårt ?gäng? och förklarade att hon verkligen uppskattar oss och gärna vill ses, men att hon bara får dåligt samvete för att det inte ryms i hennes liv just nu med tre barn, man, hus och andra relationer som ska bibehållas. Jag har full förståelse för det och uppskattar så att hon berättade hur hon kände. På så sätt tänker jag att det är lätt att komma tillbaka in i gänget igen, när mer utrymme finns i livet.

Kram

Tack för ett fint meddelande :)

Jag antar att jag förstår att de mesta har fullt upp och inte kanske orkar på samma sätt som jag själv. Man vill ju inte vara för på just av den anledningen att man inte vill ge folk dåligt samvete eller känna sig pressade. Jag vill heller inte ?ta upp det? och liksom prata om det av samma anledning.

Men jag saknar vissa av mina kompisar, verkligen. Och det känns jättetråkigt om de aldrig saknar mig. Det kanske är så det är iofs.

Håller med

Vet precis hur du känner dig. Jag saknar mina vänner men det är ju inte ömsesidigt. Jag har varit drivkraften till att ses, ordnat tacokvällar osv. När jag inte hör av mig blir det ingenting. Hade en vän som inte kunde boka upp en dag på hela sommaren, antagligen för att jag aldrig skulle bli prioriterad om det skulle dyka upp ngt bättre.

Jag har inga krav på att träffas varje vecka, bara lite då & då kanske. Jag har också ganska fullt upp nämligen, har fyra barn...

För ca 2 år sen bestämde jag mig för att sluta höra av mig till mina sk vänner. Ingen märkte att jag försvann. Men jag har ju en stor familj, även flera syskon. Jag tänker att jag någongång i livet kanske hittar ngn vän på vägen som passar ihop med mig. De vänner som jag umgåtts med har haft en del problem, och man kan ju även undra om jag dragits till fel typ av vänner som jag inte passar ihop med. Jag är utåtriktad, social, och lever ett trivialt liv med man och barn (är 41 år).

Jag mådde i alla fall bättre när jag bestämde mig för att sluta ta allt ansvar för kontakt med mig och mina sk vänner. När jag verkligen vill ha en vän tänker jag att jag kommer försöka hitta en likasinnad. :)

Har dina vänner sagt att dom vill inte komma till dig för att du bor i lägenhet? Finns ju fler människor som bor i lägenheter än i hus? Idag är det nästan dyrare bo i lägenhet än i hus om det är status fråga? Är det för ni är trångbodda i lägenhet? Be dina vänner sitta & vara sociala istället för springa om kring om ni har trångt. Aldrig haft vänner som sagt man inte kan umgås i någons lägenhet. Tur du inte bor i husvagn eller tält då.

Det är de som bor längre ifrån som sagt så. Vi bor i en trea 4 pers och det blir trångt att ha en familj till boendes här över natten. Men det går ju om man vill såklart. jag hade lätt kunnat kampera i nåns vardagsrum med min familj om någon bjöd in mig :).

Jag är en sån som inte trivs med ett för stort kontaktnät. Jag har min och min mans familjer samt några vänner, de flesta min mans som vi umgås med. Den typ av relation jag har utbyte av är djupa relationer med ett fåtal människor.

Just nu studerar jag och har många supertrevliga klasskompisar som jag gärna umgås med när vi är på universitetet, men jag har ingen motivation till att skapa djupare relationer som gör att vi börjar umgås mer. Hade mitt liv inte redan varit fullt nog kanske jag varit väldigt intresserad av att skaffa fler vänner, men nu är jag helt enkelt nöjd som det är.

Så med vetskapen av hur jag är och hur mitt liv ser ut sä tror jag absolut inte att det är något fel på dig eller din familj. Just här och nu är bara deras liv fulla av annat.

Jag känner igen mig också. Tror att vi är många som hamnar i denna situationen. Trist likväl, för jag har tid för vänner i mitt liv även om jag inte har tid att träffa dem varje vecka. Men när de så kallade vännerna inte hade tid att ses ens en gång om året och "glömde" bjuda mig/familjen till inflyttningsfester, födelsedagsfester, tjejmiddagar osv så förstod till och med jag att jag inte var till någon nytta för dem längre.

För så verkar det vara. Många människor vill umgås med någon som de har nytta av. Om behovet inte längre finns så slutar de plötsligt vara en "vän". Relationsekonomi kallas det tydligen och jag tycker det är ett gräsligt trist förhållningssätt till andra människor.

Hej!

Jag känner igen mig: jag är alltid den som får ta initiativet till olika grejer. Inte med mina tjejkompisar men med andra par. Jag tycker jag bär hela sociala ansvaret och det känns som om vissa vänskaper skulle upphöra om jag inte fixade och grejade. Och jag vet inte om jag vågar ta den risken. Skulle så gärna vilja träffa ett annat par där man kunde turas om lite, där set känns naturligt. Hatar känslan av att tränga mig på, inbillad eller ej... :(