Varför försvinner mina vänner?

Hej!

Jag känner igen mig i det du skriver. Både som den som tar initiativrik att bjuda in, och den som inte gör det.

Jag tänker så här att livet snurrar så fort. En del personer jag verkligen vill umgås med har jag inte träffat på flera år. Det är helt enkelt så att jag inte kan prioritera allt och alla, men det är underbart när vi väl ses så jag tänker inte lägga energi på att ha dåligt samvete över att jag inte initierar en träff. Utan njuta av de gånger som vi ses!

Jag är den som bjuder in till mycket. Hör av mig och frågar om vi ska ses på stranden, käka middag, bokar gemensam stuga etc. Men inte vad gäller alla kompisar. För några är jag den som de kollar med ska vi hitta på ditt eller datt... Jag har funderat på hur jag uppfattar de kompisar som bjuder in (och hur jag säkert uppfattas av de som jag bjuder in). Det jag har kommit på är att jag verkligen uppskattar de som tar ansvar för vår relation och bjuder in, jag uppfattar även dem som ?kontrollmänniskan? i vår relation. De vill veta vad som ska hända och att allt praktiskt är ordnat. Så det är lätt att låta dem ta ansvaret.

Jag tänker att om jag vill ha en relation så kan jag leva med att vara den som tar initiativ gentemot de som inte gör det, det betyder ju inte att jag ska ordna med allt praktiskt. Vi kan ses i en park, på stranden, på ett lekland etc. Är det dock så att jag efter flera initiativ får nej gång på gång, ja då får jag väl fråga om det är så att personen inte vill ses överhuvudtaget. Jag har haft en kompis som har ?sagt upp? att ses. Hon var öppen till vårt ?gäng? och förklarade att hon verkligen uppskattar oss och gärna vill ses, men att hon bara får dåligt samvete för att det inte ryms i hennes liv just nu med tre barn, man, hus och andra relationer som ska bibehållas. Jag har full förståelse för det och uppskattar så att hon berättade hur hon kände. På så sätt tänker jag att det är lätt att komma tillbaka in i gänget igen, när mer utrymme finns i livet.

Kram