Min mentalt frånvarande mamma under min uppväxt

Här är en till. Min mamma bor långt ifrån mig och det känns väldigt skönt, vi har kontakt som glesa bekanta men that's it. Detta har jag fått inse med tiden, att jag aldrig kommer ha det emotionella stödet från min mamma, och jag kämpar fortfarande med minnena hon ärrat i mig från barndomen, men det läker, allting läker med tid och ork. Jag har istället det stödet i mina vänner, i min syster, i min sambo och i min svärmor, det viktigaste är att jag blir förstådd och sedd någonstans nu, det måste inte komma från mamma och det kommer inte göra det, någonsin. När jag började förstå detta utan ilska började jag må bättre och kunde gå vidare. Det har också varit en nyttig lärdom att förstå, att jag behöver inte min mamma, jag behöver det en mamma ger, men det måste inte komma från just min mamma. Hon är alltid min mamma och hon kommer alltid vara långt ifrån emotionellt, och det är okej.

Ta hand om dig själv nu, var din egen vuxen till det sårade barnet från dina barndomsminnen, ta emot all kärlek från din omgivning, och backa dig själv det är det allra viktigaste.