• Anonym (Depp)

    Håller det på att ta slut?

    Lever i samboförhållande med tre barn(6,8 och 11) Jag känner mig sjukt missnöjd och sambon verkar bara acceptera det och ?stå ut? för barnens skull. Han har berättat att hans föräldrars separation tog hårt på honom och jag får känslan av att han inte vill utsätta våra barn för det.

    Mitt missnöje beror på flera saker. Bl.a. att vi har olika syn på uppfostran av våra barn. Jag känner att de behöver ta mer ansvar och hjälpa till hemma medan han inte ställer några krav alls pga konflikträdd.

    En annan är noll kommunikation med mig. Han sitter bara med sin telefon. Han pratar med hela världen utom med mig. När barnen lagt sig kollar vi på tv. Vi pratar aldrig med varandra, han berättar inte saker för mig och jag hamnar i situationer där saker kommer fram när vi träffar bekanta och jag står som ett fån som inte vet nånting.

    Jag känner mig extremt ensam och jag klarar snart inte av det här. Sex har vi inte haft på flera månader för jag känner mig bara irriterad pga ovanstående och har tappat lusten helt.

    Jag vill inte lämna för jag älskar honom men jag vill känna som andra par, att vi är varandras bästa vänner och berättar allt för varandra. Jag vill att vi skrattar ihop, jag vill ha uppbackning med barnen; att han ska stå på min sida istället för att ifrågasätta. Jag vill få lusten tillbaka och jag vill att han lägger ner sin telefon. Jag ser på honom att han är olycklig, men ändå pratar han inte med mig.

    Jag har själv kommunikationssvårigheter och har svårt att prata om känslor och jobbiga saker vilket är anledningen till att jag är extremt rädd att ta upp detta med honom. Jag är rädd att han erkänner att han bara är kvar för barnens skull. Att han säger att han är olycklig, att han inte älskar mig längre. ????

  • Svar på tråden Håller det på att ta slut?
  • Anonym (Been there. Sort of...)

    Det vore nog läge för er att gå i familje-/parterapi.

    Jag och min man levde länge i ett kommunikationslöst förhållande, huvudsakligen pga att min man verkligen aldrig lärt sig kommunicera. Vi hade det "bra" - hade inga problem med värderingar eller inställningar kring barnuppfostran eller annat. Sexet var regelbundet och väldigt bra, även om vi inte heller här delade tankar och fantasier med varandra. Våran relation var "harmonisk". Alla såg oss som perfekta för varandra. Jag, som har ett stort behov av att kommunicera, var dock innerligt väldigt frustererad. Hade dock "gett upp" tanken att ändra honom, han kom tidigare ofta med kommentarer som "du får ta mig som jag är jag kommer aldrig att ändra mig". jag, i min rädsla att driva bort honom, accepterade och teg. Min man var sedan med om en händelse som skakade om honom något så fruktansvärt, han bröt ett förtroende och "bedrog" mig (inte sexuellt), vilket gjorde att jag hotade att lämna honom där och då. Jag hade aldrig vågat vara hård mot honom, visat att jag inte accepterade hans sätt. Jag hade ju resignerat, aldrig ställt honom mot väggen, och när jag nu gjorde det blev han så skakad att han ändrade sig över en natt. (Hans förtroendebrott biktades kl. 17.30. 21.00 uttalade jag mitt hot att lämna honom och ta barnen med mig. 09.00 följande morgon stod en ny man framför mig.). Detta var för 1 1/2 år sedan.

    Hans drastiska förändring och det faktum att han hade brutit ett förtroende var väldig, väldigt svårt för mig att förstå eller acceptera. Det tog över ett år för mig. Vi vände oss till en parterapeut efter ca 2 månadetr, jag orkade inte med Situationen och krävde att vi skulle vända oss till en terapeut. Denna terapeut, som vi gick till regelbundet (varje vecka) under ca 6 månaders tid, hjälpte min man att öppna sig (och mig att stå på mig beträffande kommunikationen).  Idag lever vi ett helt annat liv än vi gjorde de första 16 (!) åren tillsammans. Kommunikation har blivit så oerhört viktigt för oss båda och vi är nu lyckligare än vi någonsin varit. Det har varit tufft (även för barnen som vuxit upp i ett harmoniskt (=tyst) hem, utan diskussioner eller känslomässiga samtal och som nu plötsligt upplever hela spektrat av känslor, från uttrycklig frustration, ilska, ledsamhet med tårar, till ömhetsbetygelser i tal och handling) men oj vad vi som familj, inklusive barnen, har profiterat!

    Förutsättningen för en sådan förändring är naturligtvis att det fortfarande finns kärlek och vilja i förhållandet. 

  • Anonym (Xxx)

    Är du säker att hans låga krav på barnen beror på konflikträdsla? Mitt ex skällde jämt på barnen och till slut hatade jag henne för det. Det var liksom hennes enda sätt att ha kontroll på läget, men jag tyckte bara att hon skapade onödiga konflikter. Hon såg det som att jag inte brydde sig. Han kanske tycker att du hör honom överflödig, så han kan lika gärna sitta där med mobilen.

    Det är bra att påminna sig själv ibland om att det man själv ser som nödvändigt och ansvarsfullt, det kan andra betrakta på ett helt annat sätt.

Svar på tråden Håller det på att ta slut?