Att älska någon utan att vilja leva familjeliv... del 2

För 1,5 år sedan skrev jag denna tråden: www.familjeliv.se/forum/thread/77229876-att-alska-nagon-som-har-barn-utan-att-vilja-leva-familjeliv

Då hamnade fokuset på just hur vi skulle hantera att Micke inte ville ha med mitt barn när vi träffar vänner. Som många påpekade hade vi då bara varit tillsammans i 5 månader och jag fick rådet att ge det tid, vilket jag gjorde och det behövdes inte mycket för att han skulle börja vara okej med att barnet följde med och det har gått jättebra. 

Vi har nu varit tillsammans i 2 år och vårt förhållande är underbart. Han och jag är som gjorda för varandra, vi älskar varandra lika mycket, om inte mer än vi gjorde då och Micke och barnet har kommit varandra väldigt nära och i grund och botten känns det, i alla fall för mig, som att vi är en självklar familj och jag känner att allt borde vara perfekt. Men det är det inte. 

Problemet är att Micke fortfarande känner en motvilja att leva familjeliv. Vi har inte flyttat ihop men vi båda vill det egentligen. Vi har haft många långa diskussioner kring detta och jag har haft väldigt svårt att förstå vad det egentligen handlar om. Under en konversation vi hade strax före vår 2-årsdag klickade det och så fort jag förstod detta kändes allt hopplöst. Jag kan inte tala för honom, men det här är vad jag har förstått utifrån hans beskrivningar. 

I grund och botten handlar det om en uppfattning han har om att så fort vi flyttar ihop kommer han bli tvungen, eller snarare vill han ta ett större ansvar som förälder till mitt barn. Jag, för min del, är väldigt öppen när det kommer till deras relation och jag har varit tydlig från början om att jag aldrig har varit ute efter att skaffa en extraförälder åt mitt barn, utan jag är med honom för att jag älskar honom och det enda jag kräver är att han och barnet ska ha en ömsesidig respekt gentemot varandra och även respektera att de behöver dela med sig av mig så att alla får tillräckligt med egentid. De delarna har aldrig varit ett problem och det som har hänt är att Micke och barnet verkligen bryr sig om varandra och båda har uttryckt att de älskar varandra. Det är väldigt fint och jag blir så lycklig av att se de två personerna som jag älskar mest i denna världen komma så bra överens <3 

Det handlar alltså inte om att jag har några krav om att han ska ta ansvar som han inte är redo för, utan kraven kommer från honom själv, från en uppfattning som han menar kommer från hans kultur där man, när man gifter sig (/flyttar ihop) med någon som har barn sedan innan, "gifter sig" med hela familjen och därmed tar det ansvar som förväntas (av omgivningen eller nåt). Jag har påpekat att de kraven inte stämmer överens med hur jag ser på det och jag anser väl att det borde räcka för att han ska kunna släppa de kraven, och vill han ta mer ansvar så är jag även öppen för det. Men han säger att oavsett så är han inte redo att leva med oss som en familj.

Jag vet inte alls om jag är tydlig, men undrar ni något så får ni fråga. Detta är alltså något som han/vi har kämpat med i 2 år och vi känner väl lite att vi har inte jättebråttom att flytta ihop även om det är något som båda vill i förhållandet. Men med tanke på att det nu har gått 2 år och allt annat som jag har trott har varit problemet tidigare har löst sig och känslan ändå består hos honom har vi hamnat i någon form av crossroad där vi känner att vi behöver ta ett beslut för om vi borde satsa mer på förhållandet eller inte. För han säger ju även att han inte vet när eller ens om han kommer känna sig redo att bo med oss någonsin. 

Det känns så ofattbart att det har kommit till detta, för allt annat är verkligen så perfekt som man bara kan föreställa sig så det känns inte rätt att avsluta förhållandet, men jag vill inte heller att han ska gå runt och känna obehag eller utveckla ångest pga detta. 

Är det någon som har varit i hans sits, och har det löst sig? Hur?

Vad tycker ni att vi borde göra? Jag vill verkligen inte att vårt förhållande ska ta slut pga detta...