Klarar inte av vår 3-åring

Det här är ett stadium som kommer att gå över. Om inte annat så kommer dynamiken att förändras i och med att lillebror blir större. Under tiden så måste du helt enkelt se till så att storebror aldrig får chansen att göra lillebror illa. Det skadar båda barnen när storebror skadar lillebror. Ja det innebär en del extrajobb för dig, men alternativet är inte acceptabelt och om du har som grundinställning att det aldrig får förekomma så är det faktiskt mindre stressigt. Istället för att hoppas på att storebror inte ger sig på bebisen medan du tar ut något i köket så tar du istället med dig ett av barnen. När du måste på toa ser du till att pojkarna är på var sin sida av babygrinden. När du lagar mat sätter du upp storebror på diskbänken där han kan hjälpa till eller så har du lillebror i bärselen. Barnsäkra så mycket att du alltid har flera säkra alternativ för barnen att vara på. Om ingen riskerar att råka illa ut så kommer du att kunna ta det mycket lugnare och ha det roligare. Ju fler nej du kan eliminera desto bättre
De får bara vara inom räckhåll för varandra när du kan vara med och stoppa alla tjuvnyp. Och låt storebror få vara med så mycket som möjligt då. 

Jag avundas inte er, och genom att läsa detta, ger ni mig frid, för att jag inte kunde få några barn. Vilken kamp. Blir helt matt av att läsa detta. Hoppas dock att ts. Inser vad bra det är att skydda sin bäbis. Att ha honom på ryggen i en sjal/sele är en utmärkt idé.

Detta är ju överkomligt problem. Lyckan att ha barn överstiger det med råge. Tycker synd om dig som aldrig får uppleva den kärleken.

Du tror att ALLA föräldrar uppvisar symtom som tyder på att de håller på att gå in i väggen eller utveckla depression? Okej, det känner jag inte igen alls från varken mig själv eller min omgivning.

Och att förskola är till för att man ska lämna barnen där för att åka och jobba? Nej? Det är även till för att stora batn sla få ägna sig åt lek och aktivitet med andra barn medan mamman är hemma med yngre syskon och/eller helt slutkörd.

Om problemet med misshandel av familjemedlemmar kvarstår i skolålder(!) så är det ju naturligtvis ett fall för utredning, men att förhindra utökad tid på föris utifrån en sådan idé känns ju mer än lovligt långsökt när det är en treåring vi talar om.

Hur det skulle bli i längden om förskolan var öppen för alla föräldrar som hade det jobbigt med syskon? Jag bor i stockholm och här sätter vi vistelsetiden själva oavsett vad vi har för oss på dagarna. Det går alldeles utmärkt och inget barn har gått under av omsorgsbrist än.

Vår äldsta har autism och gjorde liknande mot sin lillasyster tills jag en dag fick nog och skällde ut honom och höll fast honom och tittade på honom väldigt argt och sa "Du skadar inte min dotter, förstår du vad jag säger till dig? Du är min son och jag älskar dig men du skadar inte min dotter!" eftersom jag fortfarande var jättearg så fick jag ringa pappan som kom efter ca 30 min, under den tiden så ignorerade jag honom och tittade emellanåt väldigt argt på honom och ägnade mig enbart åt lillasystern. Det var sista gången han var elak mot henne (bortsett från vanligt syskongnabb då) och nu är han däremot hennes största beskyddare.

Mitt barn har autism o adhd

I ditt barns ålder påminde mitt mkt av vad du beskriver. Det var ett rent helvete, han skadade mig varje dag, vi var alltid i bråk osv. Andra sa att det var helt normalt o så där gör alla barn. Men jag visste att det inte var normalt.

Förskolan började märka när han var 3.5 nånting, då började även de få problem.

När han var 4.5 bröt han handleden på en i förskolepersonalen under ett raseriutbrott. Jag var helt knäckt.

I samma veva där fick han en basundersökning med psykolog knuten till skolan. Denne märkte väl inte jättemkt men trodde att han kunde ha autistiska drag iaf och skrev remiss till bup för riktig utredning.

2 år senare blev han utredd på riktigt o fick autism i barndomen samt adhd som diagnoser. Även trotssyndrom nämndes.

Sen han var fyra har han punktmarkerats i förskolan o när han började grundskolan fick han resurs, han behöver ständig övervakning så han inte skadar någon eller sig själv, fungerar dåligt socialt osv.

Och som sagt, detta barn satt förskolan och skrattade mig rakt upp i ansiktet om när jag vid 3 års ålder sa att ja trodde han hade någon diagnos,att han fungerade annorlunda fr andra barn.

Hade absolut vänt mig till psykolog om ja va du. Även om det nu inte skulle vara någon diagnos så kan ni få hjälp. Det ska inte vara så här tungt att ha barn <3

Jag tror inte ALLA föräldrar uppvisar symtom på att dom håller på att gå under eller in i väggen - det är det du som skriver. Jag tror däremot att alla känner likadant som TS gör som har barn i samma åldrar men olika föräldrar hanterar det på olika sätt utifrån deras förutsättningar. Alla människor hanterar olika situationer utifrån deras sätt, vad det än gäller.

TS med familj måste ju ta tag i situationen nu och jobba med sin son. Så att be om hjälp är ju superbra för att få tips och idéer. Att låta pojken gå extra timmar på förskola - hur löser der problemet hemma? Visst, det gör så att TS får vila någon extra timme här och där men sonen kommer ju fortfarande ha sitt beteende när han kommer hem.

Vad skönt att eran förskola har sådana regler. Men så fungerar det inte på de flesta.

Förskolan är inte rill för att föräldrar ska lämna sina barn där för tidsfördriv. Det är en plats för barn ska utvecklas och lära sig samt tillbringa dagarna på för att föräldrar jobbar. Självklart så ska barn få vistats där om förälder är föräldraledig, sjukskriven eller dylikt. Om TS nu mår så dåligt så kan hon be om läkarintyg och få utökade timmar men som sagt - sonen kommer ju fortfarande slå, skrika och vara aktiv hemma ändå så jag förstår inte varför alla tror att ökade timmar på förskola ska vara lösningen på allt.

En giltig sjukskrivning med läkarintyg ska lämnas in om utökade timmar är fallet, men då är inte heller mamman längre föräldraledig utan sjukskriven.

Har inte läst alla svar i tråden. Men kam din make vara föräldraledig samtidigt med dig någon period? Så du får avlastning och ni kan vara med barnen samtidigt samt att barnen kan få mer egen tid?

Tack så otroligt mycket för alla svar! Har varit borta hos mina föräldrar ett par dagar för att få hjälp medan min man jobbat.

Jag förstår absolut idén om ökad tid på förskolan - dessa problem jag beskriver existerar i princip endast när jag är ensam hemma med båda barnen. Är vi båda två kan vi ju vara med ett barn var och på så sätt undvika många av dessa situationer. Jag håller helt med om att man måste må bra som förälder för att kunna göra ett bra jobb med att ta hand om sina barn. Då är det bättre med färre timmar tillsammans då jag faktiskt orkar försöka hantera det på ett bättre sätt. Jag kan tycärr inte erbjuda min stora son en stimulerande miljö utan att bli helt slut då jag redan är körd i botten. Små utflykter som att gå till en lekpark ca 200 meter hemifrån kan bli ett jätteproblem för oss pga att han trotsar/rymmer eller dylikt. Det som funkar för oss på lediga dagar är att vara inne och till slut blir stora killen till ett hysteriskt djur i bur.

Bärsele använder jag jättemycket och det funkar bra men han börjar bli så stor nu att han ryckets och sliter i allt! Kanske ska leta efter något att ha på ryggen det är ett bra tips. Vi tänker även installera en barngrind i köket så att lillebror har en fredad plats.

Som sagt så hanterar alla situationer olika och jag har alltid haft svårt att ta saker med ro, brottas ofta med katastroftankar och den här situationen har bara spätt på min oro. Jag älskar mina barn över allt annat och känner mig alltsom oftast som en misslyckad förälder som inte kan erbjuda mina barn det de förtjänar.

Kram till er alla

Måste tillägga att min man pga vår något ansträngda ekonomi tyvärr inte kan vara hemma mer än på helgerna även om vi båda gärna velat det.