Hon vill inte träffa min son

Man kompromissar inte med barnens behov.

Jag tycker att man kan tänka lite såhär.

1. Man ska helst se till att man inte separerar efter att man skaffat barn. Jag tycker inte att det ligger i barnens bästa att föra en relation till den punkt när man behöver separera. Måste man, så måste man, men då har man egentligen redan klantat sig, och det bör man veta. Man borde ha gjort en bättre analys av vilken person man skaffat barn med, och om det var hållbart långsiktigt. Det är givetvis svårt att se hur man matchar så långt framåt, men jag tror tyvärr att många inte ens gör en objektiv analys innan de skaffar barn!

2. Om man nu har tvingats separera, behöver man vara oerhört mån om sina barns väl och ve i fortsättningen. Det betyder:
a) Inte introducera nya partners för barnen innan relationen utvecklas så mycket att man vet att det är en stabil och relativt hållbar relation.
b) Den nya partnern behöver köpa hela konceptet. Om inte den nya partnern trivs med barnet/barnen är det adjöss.
c) Man ska vara försiktig med att flytta ihop med någon, om man inte är väldigt säker på att relationen ska bli bestående. OBS: man har ju redan påtvingat barnen en separation, att göra om samma sak en gång till är förstås väldigt skadligt för dem!

jrockyracoon

Äldre 15 Aug 22:02

#66

Anonym (Minna) skrev 2018-08-15 09:51:07 följande:

Verkligen trist att skuldbelägga människor för deras livsöden på det här sättet. Att säga att man klantat sig för att man genomgår en skilsmässa. Har du aldrig varit med om att livet tagit andra vägar oavsett vad du från början drömde om? Det är inte möjligt att göra en hållbarhetsanalys av en människa och dess utveckling på samma sätt som när man konstruerar en bro. Jag uppfattar det som att du har en sorgligt platt inställning till livet och människors sårbarhet.

jag är uppvuxen med en missbrukande förälder och om det finns något jag önskar mitt barnjag är det en separation så att jag sluppit den misär vi hade. Men på den tiden och i de kretsar vi fanns var det verkligen inte accepterat. Tack vare inställningen från sådana som du. Jag skuldbelägger på inget sett min älskade mamma för att hon skaffade barn med en person som sedan utvecklade ett missbruk. Hon hade aldrig kunnat förutse sin framtid.

Hej! Du är välkommen att uppfatta mig som du vill, varsågod. Jag är inte så intresserad av det, utan mer att debattera sakfrågan.

Jag vidhåller min åsikt här. För utveckla lite så finns det flera saker man kan göra för att undvika en skilsmässa med barn. Förutom att analysera innan man blir ihop med personen kan man vänta med barn några år, för att undersöka stabiliteten i relationen. Dessutom kan man förebygga skilsmässa genom t.ex. tidig parterapi när det behövs, och att måna om varandra och visa uppskattning. Sedan tycker jag man ska använda sig av parterapi också när det börjar gnissla i förhållandet och anstränga sig särskilt att hitta konstruktiva lösningar när barn är inblandade.

Visst kan livet ta olika vägar, den ena kanske utvecklar sig åt ett håll, och den andre åt ett annat, och man kan möjligen ha en viss förståelse för det. Problemet är att detta drabbar en tredje oskyldig part, nämligen barnen. Jag tycker att det är hemskt att de ska drabbas av de vuxnas agerande och jag vill därför säga att man klantat sig om det behöver gå så långt som till en skilsmässa med barn inblandade. Kanske lite orättvist för vissa par som hela tiden har gjort de nödvändiga analyserna, men ändå kört förhållandet in i väggen trots stora ansträngningar. Men för många är det rätt benämning eftersom de bara kastat sig själva in i förälskelsen och skaffat barn snabbt i förhoppningen att det ska funka utan att tänka på följderna. De har verkligen förtjänat beteckningen klantiga.

Slutligen vill jag bara påpeka att även om jag vill kalla de som skilt sig för klantiga, är jag ganska mild i min inställning till dem. Poängen med mitt förra inlägg var att de som upprepar sitt misstag och utsätter barnen för ytterligare separationer borde få löpa gatlopp! De är klantiga i kubik, om du så vill.

Och visst kan man göra en analys av en relation. Har man resurserna för konfliktlösning, d.v.s. kommunikation och öppenhet? Hur reagerar man under stressade situationer? Finns det varningsflaggor? Hur ser den andre på barnuppfostran, jämlikhet, stöttning, etc. Hur mogen är personen? Vilka problem finns i relationen idag? Hur riskerar dessa problem att växa ytterligare. Med objektiva grunder, vilken typ av klimat kommer barnet att landa i? Efter några år i relationen så finns det nog mycket att analysera, och komma fram till en vettig riskanalys.

Det finns säkert en hel hoper av skilsmässor med barn inblandade som ganska enkelt kunnat förutsägas och undvikits. Destruktiva förhållanden innan blir inte bättre av att man skaffar barn. Uppvisar en person tendenser till egoism, kommer detta att göra sig väldigt tydligt gällande i barnsituationen.

Sedan finns det andra förhållanden där det inte är lika enkelt. Relationen är lite halvljummen. Det finns tendenser åt både de positiva och negativa hållen. Kanske man då ska vänta lite till, innan man tar det stora steget att sätta barn till världen.

jrockyracoon

Äldre 15 Aug 22:26

#67

Anonym (Minna) skrev 2018-08-15 09:51:07 följande:

Verkligen trist att skuldbelägga människor för deras livsöden på det här sättet. Att säga att man klantat sig för att man genomgår en skilsmässa. Har du aldrig varit med om att livet tagit andra vägar oavsett vad du från början drömde om? Det är inte möjligt att göra en hållbarhetsanalys av en människa och dess utveckling på samma sätt som när man konstruerar en bro. Jag uppfattar det som att du har en sorgligt platt inställning till livet och människors sårbarhet.

jag är uppvuxen med en missbrukande förälder och om det finns något jag önskar mitt barnjag är det en separation så att jag sluppit den misär vi hade. Men på den tiden och i de kretsar vi fanns var det verkligen inte accepterat. Tack vare inställningen från sådana som du. Jag skuldbelägger på inget sett min älskade mamma för att hon skaffade barn med en person som sedan utvecklade ett missbruk. Hon hade aldrig kunnat förutse sin framtid.

Och dessutom, om du läser mitt inlägg igen så märker du att jag är tydlig med att man ska skilja sig om man verkligen måste. Så det betyder att när det gäller din mammas relation skulle jag rekommendera skilsmässa p.g.a. missbruksproblemen, så nej, min inställning är inte att man inte ska få skilja sig. Bara att man inte ska komma dit, för det är det bästa för barnen.

Sen tycker jag det är fint av dig att inte skuldbelägga din mamma som valde denna man (och som inte skilde sig från honom när det stod uppenbart att han missbrukade). Det kanske är lättaste sättet att gå vidare för dig, jag respekterar det totalt. Men jag som inte känner din mamma, skulle vilja säga att det antagligen fanns varningstecken. Det baserar jag på att det oftast finns det, och missbruk är oftast något som utvecklas under lång tid.

Att ta till flaskan när saker går emot, är ett sådant varningstecken. Eller att ha en extra vurm för alkohol. Eller att ha väldigt mycket problem i sitt liv rent allmänt. Därtill kan man titta på partnerns föräldrar, för att snappa upp saker där.

Det är hemskt, egentligen, vad alkoholen ställer till med. (Nu vet jag ioförsig inte om det var alkohol inblandat, men ändå)

Jag vet att jag framstår som taskig som driver den här ansvarsfrågan, men glöm inte att det gör jag för barnens skull. Du hamnade i det här träsket, men kanske något annat barn slipper om folk analyserar lite mer innan och söker efter varningstecken.

Hon vill inte träffa min son

INNEHÅLL