Vad gör jag för fel? Barn som inte leker

Min stora (nu 10) var nog 6-7 år innan han började kunna sysselsätta sig själv, och han blir snabbt uttråkad förutom om han sitter och ritar.
Lilla (nu 6) har kunnat leka själv sen hon var ca 2-3 år, hon leker med "gubbar" som kan vara lego, Barbie, Playmobil eller plastdjur, och kan sitta långa stunder och föra långa samtal med gubbarna.
När barnen leker tillsammans, vilket de ofta gör, blir det ofta väldigt stimmigt då de inte har något gemensamt intresse som de "fastnar" i, stora ledsnar och vill ändra leken, medan lilla gärna leker samma lek lite längre.
Mycket tjafs och bråk. Skickar jag ut dem kan de cykla och spela fotboll i timmar, det är innelekarna de inte fixar riktigt. Det blir dock bättre och bättre.
När de var små lämnade jag dem aldrig ensamma tillsammans mer än några sekunder i taget, en 4-5 åring kan få de mest fantastiska ideer som kan vara direkt farliga för det mindre barnet. Konsekvenstänket är liksom inte utvecklat alls vid den åldern.

Jag har varit ensam med dem från början, men stora är hos sin pappa vv.
De har alltid haft utbyte av varandra och gärna lekt med varandra sedan lilla var några månader gammal och upptäckte att det fanns en storebrorsa Men det har som sagt inte gått att lämna dem ensamma. Någonsin. Förrän senaste året typ. Bråken uppträdde först när lilla började ha egna åsikter om leken.

Jag hade en barnvagn inomhus som stora fick köra runt med lilla, och så har jag haft matstolar där jag kunnat ha lilla i när jag lagar mat (Stokke har en bebis-stol till Tripptrapp som var super)

Det viktiga är att inse att
1. Alla barn är olika, det som funkar för andra funkar förmodligen inte för dig. Hitta dina egna lösningar som passar DINA barn
2. Fyraåringar är livsfarliga! Inte för att de vill det eller är elaka, utan för att de är gamla nog att få ideer men inte gamla nog att förstå konsekvenserna av dessa ideer.
3. Gör så gott du kan, släpp resten. Kasta bort alla idealbilder och acceptera verkligheten som den är.

En annan sak jag gjorde var att sätta upp en grind till storas rum så att han fick ha det ifred för lilla. De kunde sitta i timmar på var sin sida av grinden och leka. Då kunde båda gå undan när de inte ville mer, och stora fick ha sina leksaker ifred. Lilla delade rum med mig.

Det stämmer inte för mina barn som ändå har drygt fyra år mellan sig.
De har haft utbyte av varandra nästan sen start.
Lilla upptäckte stora när hon var några månader gammal, och var redan då överlycklig över att få lite sällskap i babygymmet, vid babysittern eller att bli körd i vagn av storebrorsan. Stora å sin sida blev beundrad. Ju äldre Lilla blev, desto mer uppskattade hon att få leka "med" (egentligen bredvid med hans saker) stora. När hon var 2-3 år började hon få egna åsikter om hur leken skulle gå till och då började konflikterna.

Med det sagt så lämnade jag dem ALDRIG utom synhåll när hon var liten, eftersom en 4-5-åring är otroligt uppfinningsrik och har noll konsekvenstänk. De kunde inte leka _själva_ tillsammans förrän lilla var stor nog att försvara sig på ett kännbart sätt, och då var hon nog närmare 4.