Välja relation

Klart hon bryr sig om sonen, men vill inte bli bonusmamma, inget fel med det.

#11: "Jag ser även till barnets bästa när det kommer till att inte bygga upp förväntningar på en föräldra-barnrelation till mig. Brustna förväntningar på vuxenvärlden tycker jag är dåligt för barn. Och jag vill inte barnet nåt dåligt."

#13: "Ber barnet rita teckningar åt mig berätta,saker för mig visa mig grejer. ...osv. Jag lyssnar och tittar och engagerar mig så klart."

Fast du anser att det är TS som ska lämna för att hon inte bryr sig om barnet. Jag anser att hon ska lämna för att mannen inte respekterar henne och lurar barnet.

OK, för det skrev du inte innan:

Ja, det fatta något i dig, empati. Och ja, hans barn förtjänar definitivt en bättre människa, så för hans barns skulle, lämna honom. Personer som dig ska inte vara runt barn, jag tycker synd om dina egna som har växt upp med en sådan empatilös mamma.

Här sågar du TS, oich dömer ut henne som förälder. 

Mer empati? Så som han behandlar sitt barn? 

Men snälla du, jag har redan svarat på det, mer än en gång. Läser du inte vad andra skriver innan du svarar?

Om du inte förstår det jag skrev i inlägg 35 kan jag inte hjälpa dig. 

Menar du pappan , som lurar sitt barn att de ska flytta ihop med TS? Ja, det är jävligt taskigt mot barnet. När han vet var TS står i frågan, så ska han respektera det, och absolut inte dra in barnet i sina önskedrömmar.

Det är inte ett dugg synd om hans barn, bara för att TS inte vill bo med dom. Det är barnets föräldrar som har ansvaret för det,  inte TS.

Det är ju precis därför man är särbo, för att inte behöva dra in barnen. Det är klart barnet känner sig oönskat när pappan inte står för vad som var avtalat, utan tvingar ts att säga nej. Hade han skött det snyggt så hade barnet inte behövt känna sig utanför. Han måste väl ha vänner han umgås med främst när han inte har sitt barn, varför ska det då va annorlunda med en särbo?

Det är ju just det fina med särbo, det är bäst för barnen och bäst för ts.
Men tyvärr så har mannen inte köpt konceptet med särbo eftersom han lurar sitt barn med att de ska träffas och göra saker tillsammans. 

Jag skulle själv välja särbo eftersom jag inte tycker om andras ungar. Om han sen tror att jag "ljuger" så är det problemet hans, bara jag varit tydlig från start.

Det är empati att inte vilja bo ihop med en unge man inte vill varken ha eller engagera sig i. Tycker du att ts ska börja fejka hej vilt och flytta ihop med mannen?
Din empati verkar rätt störd...?????..

Nej!
Man älskar mannen, barnet är ett bihang. 
Att mannen intalar sitt barn att de ska bli en familj osv är inte ts problem. Det är mannen som måste va dum i huvudet som inte fattar vad hon sagt...
Varför vill mannen tussa ihop ts och barnet, när ts sagt att hon verkligen inte vill bo ihop med så små barn igen?

Och det är precis därför ts håller sig undan från barnet, så att barnet inte tar skada. Pappan däremot verkar vara en extremt dålig pappa som vill att hans barn ska umgås med ts fast det inte vore bra för barnet.

Om pappan och ts alltid träffas när barnet är hos mamman så blir inte barnet uteslutet. Om nu inte pappan själv håller på och berättar hur roligt pappan och ts har det utan barnet...

Eftersom de aldrig kommer flytta ihop så behöver pappan inte berätta något alls för barnet. Det är uteslutande en relation mellan två vuxna människor och inget barnen behöver bli involverade i!

Varför vill du trycka ner ungarna i halsen på någon som inte vill ha dem?
Varför tycker du ungarna ska dras in i förhållandet?
Du verkar va likadan som ts särbo.

Intressant att ingen här svarar på min fråga hur ni tror barnet känner, utan bara går i försvar. Är det NÅGON som vågar svara på frågan?

Jag kan försöka svara på din fråga Lämna. Även om det ju blir ett högst teoretiskt svar eftersom barnet ju. Vilket har framgått i tråden ju faktiskt _får_ träffa mig. Mitt svar på din fråga är då att om barnet inte fått träffa mig alls och pappan hade förstått att sköta det på ett bättre sätt, antingen dgenom att barnet inte ens vetat om min existens eller om pappan bara pratat om mig som han pratar om andra vänner han har, så hade barnet mått alldeles utmärkt i förhållande till det. Man sörjer inte det man inte vet om. Och man sörjer inte alla vuxengrejer man inte är med på. Hade pappan däremot målat upp en bild av mig som en rolig och spännande och viktig person till sitt barn. Men barnet inte fått träffa mig. Då hade det förmodligen inte mått bra. Det hade alltså legat i om pappan kunnat sätta sitt barns behov framför sitt eget behov av att prata om mig på det sättet till just barnet.

Och som det är nu. Med att träffa mig ibland. Så är det nästan samma svar där. Om pappan förmått att sköta det bra. Hade det barnet mått som mina barn gör. Som ju har precis samma (icke)relation till honom (iaf det yngsta. Tonåringar förstår ju på ett annat sätt och tänker på ett annat sätt) som jag önskar mig ha. Och vet du. Det mår alldeles utmärkt. Han är ingen viktig person i mitt barns liv, lika lite som vän er jag träffar ibland är. Trevliga besök som livar upp ibland men inte mer än så. Och så lever mitt barn lyckligt och mår bra.

För det som stör mig mest med ditt resonemang Lämna är att du bara ser ett barn i den här konstellationen. Det finns nämligen 4. Varav 3 är mitt primäransvar. Och jag önskar inte hans barn nåt värre än vad jag önskar mina egna. Om du vill veta hur det verkligen är så är det ju de två äldsta. Mina två tonåringar. Som har det tuffast. För att de sett sin mamma på botten. Och de är livrädda att hon ska hamna där igen. Att det delvis också är för deras skull det här, att själv få välja viljen typ av relation jag ska ha, är viktigt för mig. Det lämnar du helt åt sidan. Det tycker inte jag är speciellt empatiskt.