• Anonym (Stiea­na)
    Äldre 20 Aug 10:14
    6380 visningar
    79 svar
    79
    6380

    Välja relation

    Inspirerar av en annan tråd och av en viss frustration i mitt eget liv är jag nyfiken på hur ni ser på det här.

    Jag är en i grunden inte särskilt barnkär person. Eller snarare jag tycker inte om barn bara för att det är barn. Utan som människor. Där man funkar bättre med vissa än med andra.

    Själv har jag dock tre stycken. Två i övre tonåren och en lite yngre. Jag har varit helt ensamstående med de stora sen de var små. Och här alltdå i nåt och mycket anpassat mitt liv efter dem. (Var även rätt ung när jag fick dem så jag brukar säga att jag varit förälder lika länge dom jag varit vuxen) Det har varit kämpigt ibland och visst har jag sett fram emot tiden när de blivit stora och jag få satsa på mig själv På ett annat sätt igen (Det har varit härligt också så ingen tror nåt annat :))

    Under ett par år när de var i yngre skolåldern ungefär bodde jag tillsammans med en annan man som hade ett barn. I den relationen blev det mycket så att vi fick anpassa oss efter dem. Vi hade ju ingen annan att ta hänsyn till så alla (dvs han hans ex deras familjer o vänner osv) tog för givet att det var vi som skulle anpassa oss. Vi som skulle flytta så han fick bo nära båda sina föräldrar vi som skulle lägga vår ledighet efter min sambo och hans ex planerat sin. Jul födelsedagar släktbesök osv. Allt handlade om att anpassa sig efter deras överenskommelser. Tillslut fick jag nog. Inte bara av det men det var en bidragande orsak. Mina barn som så klart sörjer att deras pappa inte finns och jag fick ju tillsammans det värsta av två världar. Ensamstående ensamförälder men totalt upplösta av nån annans liv och schema.

    Så nu är jag väldigt anpassningstrött helt enkelt. Mina stora börjar bli stora. Min lilla har vi rutin på. Nu vill jag börja leva mitt liv.

    Och naturligtvis. Går jag och träffar en man med ett barn.

    Jag har varit väldigt tydlig med den här mannen om vem jag är och vad jag vill och var jag kommer ifrån. att jag är rätt avskräckt av styvfamiljslivet. Att jag inte vill anpassa mig efter fler barn och deras övriga familjer mer än vad jag gjort. Att jag inte kommer ändra mig på den punkten. Att jag som själv ät förälder vet om föräldraansvaret pch aldrig kommer att ifrågasätta hans tid med sitt barn. Jag känner ingen svartsjuka eller motstånd mot hans barn. Men jag vill inte slå ihop några fler familjer. Inte börja planera semestrar efter nån annans mosters 50årskalas. Inte ställa in en middag med vänner för att ta hand om ett till kräktsukt barn osv osv.

    Jag vill gärna ha en relation med honom. Vi kan ses när vi är barnfria. Absolut kan vi träffa varandras barn ibland. Som vänner som ett par. Men jag kommer inte ta nåt ansvar. (Behöver han min hjälp nån gång och ber om den kommer jag så klart hjälpa till om jag kan) Jag kommer inte flytta ihop. Jag kommer inte planera in gemensamma batnsemestrar. Jag kommer inte ställa in mina planer för att hans ex ändrar sina (om han måste ställa in våra gemensamma pga,det förstår jag och håller det inte emot honom)

    Och jag har också varit tydlig med att jag förstår om han vill något annat och han då får söka det hos någon annan. Att man kan vara olika.

    Och allt det här hade ju kunnat vara frid och fröjd. Han säger han köper det. Och att jag är viktigare än familjelivet ihop.

    Problemet. Och det som gör mig frustrerad är ju att han agerar ju inte på det. Han föreslår ständigt att vi ska ses med barn. Han engagerar sig och frågar saker om mina barn och ska hjälpa dem med det ena och det andra. Det är svårt att gå emellan och säga nej när det gäller diskussioner han har med tonåringarna men det gör mig frustrerad. För han förväntar sig ju samma tillbaka. Han berättar ofta om sitt barn vad de gör osv. Han pratar väldigt mycket om oss till sitt barn och bygger förväntningar hos barnet. Han tittar på hus och pratar framtid. Jag säger ifrån och säger ifrån och han backar ett par steg men sen börjar han igen. Och jag känner att vi kommer ingen vart. Jag dunkar ju huvudet i väggen. För varje gång vi pratar säger han att han förstår och att det är ok och handla tänka på det. Men han agerar ju inte därefter. Och det blir ju fel. Det bygger frustration hos mig. Det skapar förväntningar hos hans barn på saker jag inte kan leva upp till. (För jag tror inte att den typ av relation jag vill ha är dålig för ett barn. Då hade jag ju inte gjort det mot mina. Utan det är de brustna förväntningarna som jag tror skaver i barnen)

    Jag tror han innerst inne tror jag kommer ändra mig. Att han försöker visa vilken fin unge han faktiskt har och hur bra vi skulle ha det ihop. Och det kan säkert vara så! Hans barn verkar vara en härlig unge. Och han skulle nog vara grym som extraförälder själv . Men hela styvfamiljsgrejrn och anpassandet ger mig ångest och ont i magen.

    Så fattas det nåt i mig? Är jag ond? Självisk? Förtjänar hans barn nån bättre människa än mig? Borde jag ändra på mig? Eller lämna?

    Har han rätt i att försöka ändra mig med kärlek och list typ? Eller är det respektlöst det han gör?

  • Svar på tråden Välja relation
  • Anonym (Lämna­)
    Äldre 20 Aug 10:37
    #1
    -1

    Ja, det fatta något i dig, empati. Och ja, hans barn förtjänar definitivt en bättre människa, så för hans barns skulle, lämna honom. Personer som dig ska inte vara runt barn, jag tycker synd om dina egna som har växt upp med en sådan empatilös mamma. 

  • Anonym (mmm)
    Äldre 20 Aug 10:51
    #2
    +2

    Lyssna inte på Anonym (lämna), så jäkla osympatiska svar behöver man faktiskt inte komma med. Du vet inget om hur TS är med sina barn då det inte är det tråden handlar om. 

    Han hoppas du ska vika ner dig med tiden. Han är säkert så fast vid idén att man "måste" leva som en familj under samma tak, det är ju de flesta av oss säkerligen infostrade i vare sig vi vill eller inte. Du har testat det, men han har inte din erfarenhet utan ser säkert mer alla möjligheter medan du har bestämt dig. 

    Det är lite samma som när en vill ha barn och en inte, och den som så hett vill ha barn bara försöker leva på som vanligt och hoppas att den andre ska ändra sig, genom att man visar sig positiv och försöker hitta positiva exempel på hur kul det är med barn osv.

    I ditt fall har ni olika erfarenheter med er. Hade han varit mannen du träffade senast, ja då hade ni testat sambolivet, men nu är han inte den mannen. Jag tror att ni inte kommer lyckas hålla ihop om ni har så olika mentala framtidsbilder. Du måste på något sätt (igen) prata med honom så att polletten verkligen trillar ner för det har den inte gjort. Om han då inte vill fortsätta med dig så är det ju hans val. 

    Det blir ju som att han manipulerar genom att prata med sitt barn om dig/er, titta på hus osv. 

     

  • Anonym (Lämna­)
    Äldre 20 Aug 10:56
    #3
    Anonym (mmm) skrev 2018-08-20 10:51:20 följande:

    Lyssna inte på Anonym (lämna), så jäkla osympatiska svar behöver man faktiskt inte komma med. Du vet inget om hur TS är med sina barn då det inte är det tråden handlar om. 

    Han hoppas du ska vika ner dig med tiden. Han är säkert så fast vid idén att man "måste" leva som en familj under samma tak, det är ju de flesta av oss säkerligen infostrade i vare sig vi vill eller inte. Du har testat det, men han har inte din erfarenhet utan ser säkert mer alla möjligheter medan du har bestämt dig. 

    Det är lite samma som när en vill ha barn och en inte, och den som så hett vill ha barn bara försöker leva på som vanligt och hoppas att den andre ska ändra sig, genom att man visar sig positiv och försöker hitta positiva exempel på hur kul det är med barn osv.

    I ditt fall har ni olika erfarenheter med er. Hade han varit mannen du träffade senast, ja då hade ni testat sambolivet, men nu är han inte den mannen. Jag tror att ni inte kommer lyckas hålla ihop om ni har så olika mentala framtidsbilder. Du måste på något sätt (igen) prata med honom så att polletten verkligen trillar ner för det har den inte gjort. Om han då inte vill fortsätta med dig så är det ju hans val. 

    Det blir ju som att han manipulerar genom att prata med sitt barn om dig/er, titta på hus osv. 

     


    En person som ser till sitt eget bästa istället för barnets, ska inte ha med barn att göra. 
  • Anonym (Stiea­na) Trådstartaren
    Äldre 20 Aug 13:11
    #4
    Anonym (mmm) skrev 2018-08-20 10:51:20 följande:

    Lyssna inte på Anonym (lämna), så jäkla osympatiska svar behöver man faktiskt inte komma med. Du vet inget om hur TS är med sina barn då det inte är det tråden handlar om. 

    Han hoppas du ska vika ner dig med tiden. Han är säkert så fast vid idén att man "måste" leva som en familj under samma tak, det är ju de flesta av oss säkerligen infostrade i vare sig vi vill eller inte. Du har testat det, men han har inte din erfarenhet utan ser säkert mer alla möjligheter medan du har bestämt dig. 

    Det är lite samma som när en vill ha barn och en inte, och den som så hett vill ha barn bara försöker leva på som vanligt och hoppas att den andre ska ändra sig, genom att man visar sig positiv och försöker hitta positiva exempel på hur kul det är med barn osv.

    I ditt fall har ni olika erfarenheter med er. Hade han varit mannen du träffade senast, ja då hade ni testat sambolivet, men nu är han inte den mannen. Jag tror att ni inte kommer lyckas hålla ihop om ni har så olika mentala framtidsbilder. Du måste på något sätt (igen) prata med honom så att polletten verkligen trillar ner för det har den inte gjort. Om han då inte vill fortsätta med dig så är det ju hans val. 

    Det blir ju som att han manipulerar genom att prata med sitt barn om dig/er, titta på hus osv. 

     


    Hej

    Ja det är just det jag känner. Att han försöker manipulera mig. Vilket tyvärr(?) gör mig mer ännu mera motsträvlig till hela familjekonceptet. För det är väl det min styvfamiljserfarenhet lämnade mig med, en känsla av att jag. Min vilja mina tankar. Mina barns välbefinnande inte var riktigt så viktigt som de andra. Och då är det ju helt fel bemötande av just mig. Även om jag förstår att det inte är illa menat är det ju det han säger med sitt agerande. Att hans vilja kommer övertrumfa min. Och även om han själv ju så klart inte alls kan relatera till mitt tidigare förhållande gör det ju att jag ännu mer kopplat ihop dem i mitt huvud eftersom de binds samman av den känslan.

    Tack för ditt svar! Det är betydelsefullt att få andras synpunkter och tankar.
  • Anonym (Stiea­na) Trådstartaren
    Äldre 20 Aug 13:18
    #5
    +1
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-20 10:56:03 följande:

    En person som ser till sitt eget bästa istället för barnets, ska inte ha med barn att göra. 


    Det här hade kunnat vara intressant. Det väcker många motfrågor. Vilket barns bästa (Du skriver ju barnet i ental) är det jag ska se till före mig själv? Nåt av mina tre? Bara ett av dem? Eller hans barn? Går det barnets bästa före de andra barnens bästa om de krockar?

    Och vad är barnen/t:s bästa egentligen? Som jag inte sätter före mitt? Är det givet att det är till mina barns bästa att ha en (för de två äldre ytterligare en) styvpappa i ditt liv? Är det givet att det bästa för hans barn är att ha en styvmamma? Osv

    Men eftersom du kommer med argument i "stackars dina barn som har dig som mamma" stilen.. Så tror jag tyvärr inte svaren skulle bli lika intressanta.
  • Anonym (Lämna­)
    Äldre 20 Aug 13:28
    #6
    -2

    Hans barn. Barnet kommer att se att du är totalt ointresserad av honom och det kan aldrig vara bra. Du och din partner verkar totalt olika, han är barnkär och du tycker inte om barn, en sådan relation kommer aldrig att fungera.

  • Anonym (Knapp­ast)
    Äldre 20 Aug 22:16
    #7

    Tror knappast TS är en empatilös person. TS är säkert en perfekt styv mamma som hade gjort allt för egna & andras barn. Förmodligen mer än många andra styvföräldrar. För många väljer leka familj där man på riktigt inte tåler sin partners barn & visar det. Det är sjukt om något. TS har gått all in & gett mycket av sig själv för andra. Nu är det hennes tur att leva & sätta sitt liv först en stund. Eller?

  • Anonym (Anna)
    Äldre 20 Aug 22:23
    #8
    +1

    Jag förstår dig. Det är inte alla som vill leva som bonusfamilj. Du har erfarenhet, det passar inte dig. Du har varit helt ärlig mot honom, du har inte lurat honom, han har valt med öppna ögon.

    Ja, jag tycker han är respektlös när han håller på som han gör. Han är taskig mot sitt barn.

    Antingen pratar du allvar med honom, och hjälper inte det så hade jag funderat på att göra slut.

  • Anonym (Anna)
    Äldre 20 Aug 22:26
    #9
    +2
    Anonym (Lämna) skrev 2018-08-20 10:56:03 följande:
    En person som ser till sitt eget bästa istället för barnets, ska inte ha med barn att göra. 
    Menar du pappan , som lurar sitt barn att de ska flytta ihop med TS? Ja, det är jävligt taskigt mot barnet. När han vet var TS står i frågan, så ska han respektera det, och absolut inte dra in barnet i sina önskedrömmar.

    Det är inte ett dugg synd om hans barn, bara för att TS inte vill bo med dom. Det är barnets föräldrar som har ansvaret för det,  inte TS.
  • Anonym (Lämna­)
    Äldre 20 Aug 22:53
    #10
    -2 +1
    Anonym (Anna) skrev 2018-08-20 22:26:32 följande:
    Menar du pappan , som lurar sitt barn att de ska flytta ihop med TS? Ja, det är jävligt taskigt mot barnet. När han vet var TS står i frågan, så ska han respektera det, och absolut inte dra in barnet i sina önskedrömmar.

    Det är inte ett dugg synd om hans barn, bara för att TS inte vill bo med dom. Det är barnets föräldrar som har ansvaret för det,  inte TS.
    Det som är jävligt taskigt mot pappans barn är att TS inte vill ha med barnet att göra, och det är absolut inget som pappan ska respektera, det är ingen önskedröm utan en självklarhet: går man in i en relation så går man också in i allt vad det innebär, barn, bonusbarn, expartners, osv, det är inget man bara kan välja bort. 
Svar på tråden Välja relation